Historien kan ge Syrien framtidshopp

En ung kvinna poserar vid en stridsvagn i Damaskus, inför rullande tv-kameror, med tårar i ögonen förklarar hon att hon inte är rädd för de beväpnade unga männen, de är bröder, frihetskämpar, och vad vi ser, säger hon, är nationens pånyttfödelse. Hon är klädd i jeans, blus, blodrött läppstift – hennes ögon strålar. 25 år gammal föddes hon in i diktaturen och var bara tolv när inbördeskriget bröt ut. Bredvid sig har hon sin pappa och mamma, som även de levt hela sina liv under klanen Assads totalitära diktatur.

Men det är inte alla som tjoar och hurrar tillsammans med de segrande jihadisterna. Somliga är oroade eller rädda, inte minst minoriteter som kristna, druser, shiamuslimer och alawiter, men också kvinnor som inte vill underkasta sig konservativa islamiska regler. Syrien är ett lapptäcke av etniciteter och religioner, och vad ska man bygga den nationella identiteten på, vad kan alla dessa disparata grupper och intressen komma överens om?

Tolerant – men islamiskt?

Om Assadklanens nationalism grundades i paroller om sekularism, socialism, modernitet och antiimperialism, slagord som snart ingen trodde på, utan såg som en fasad för en enda familjs gränslösa girighet och grymhet, så kan man tänka sig att de segrande rebellernas mål är en hårdför islamisk stat, intolerant mot alla utom de renläriga. Men det är fortfarande oklart.

Gerillaledaren Abu Mohammed al-Julani (vars riktiga namn är Ahmed al-Sharaa) talar i den stora Umayyadmoskén i Damaskus, en av Syriens historiska nationalsymboler. Foto: Omar Albam/AP/TT

Den största rebellgruppens ledare, Abu Mohammed al-Julani, låter både tolerant och klok när han i en omtalad CNN-intervju berättar om sin vision. Han säger att det nya Syrien ska byggas på regler, lagar och institutioner, inte på enskilda starka ledares godtycke, och han lovar att minoriteternas rättigheter ska skyddas. Det låter bra, och hittills har inga brutala hämndaktioner rapporterats. Men det kan ändras snabbt. Och trots att al-Julani har distanserat sig från sin bakgrund i al-Qaida är han fortfarande en islamisk krigare, en jihadist. Frågan är om han i praktiken kan eller vill transformera sig till en statsman, som kompromissar och inkluderar andra grupper i nationsbygget. I intervjun säger han också att det nya styret ska vara islamiskt. Han är vag. 

Enas i motståndet

Över hela landet störtas statyer av Bashar al-Assads pappa Hafiz, för att närmast rituellt markera slutet på det gamla och början på det nya. I Latakia applåderar en folkmassa när en staty faller, stenkroppen dras genom gatorna efter en lastbil, på den står unga män och barn och vrålar av glädje. Snarlika scener utspelas i Aleppo, Homs, Damaskus. Man ser kvinnor, men de är ganska få, vilket är illavarslande.

Fotgängare i Syriens huvudstad Damaskus går på en affisch av den störtade Bashar al-Assad. Foto: Hussein Malla/AP/TT

Symbolerna för den hatade regimen, statyerna av Hafiz al-Assad som styrde i 30 år, krossas. Affischerna med diktatorsporträtten rivs ner. Och i detta, i narrativet om den heroiska kampen mot en gemensam fiende, mot Assadklanen som besegrats efter stora uppoffringar, kan de alla flesta syrier enas. Regimens brottskatalog är så diger: tortyrhålor, nervgas mot civila, utplåning av hela städer.

Nästan alla nationalstater har en mytologi, en urberättelse om hur de grundades, och som handlar om förstörelse och pånyttfödelse. USA har tebjudningen i Boston 1773, då amerikanska patrioter förstörde en last med te från brittiska Ostindiska kompaniet, vilket inledde den amerikanska revolutionen. Frankrike har stormningen av Bastiljen 1789. Förstörelsen av sovjetiska monument i Ukraina, rivandet av alla statyer av den ryske nationalskalden Pusjkin, är ett modernt exempel. Ur askan ska det nya födas. Men vad är då detta nya? En gemensam fiende kan ena, men efter segern behövs ett gemensamt mål, en kollektiv berättelse i positiv bemärkelse – ett svar på frågan vad det innebär att vara syrier. Svaret är inte självklart, den syriska nationen är inte ens 100 år, och i mycket en artificiell konstruktion. Låt oss backa bandet!

Den antika staden Palmyra kan tolkas som civilisationens vagga och inspirera till tolerant, syrisk nationalism. Foto: Jesper Huor

Antikens Palmyra

På 1800-talet har syrierna i århundraden levt under andra folks herravälde. Det osmanska väldet har då styrt Syrien och stora delar av Mellanöstern i 500 år från Istanbul, men mot slutet av århundradet blir imperiet alltmer kraftlöst. Det är vid den här tiden som syriska intellektuella börjar formulera en egen nationalism, i opposition mot osmanerna. För att särskilja sig sträcker man sig tillbaka till antiken, och samtidigt framåt mot moderniteten.

Salim al-Bustani, ibland kallad den arabiska romanens fader, skrev 1870 den första arabiska boken om Zenobia, drottningen av Palmyra som på 200-talet utmanade Romarriket – en historisk roman som också är en stridsskrift mot arrangerade äktenskap. Fyra år senare skrev skriftställaren Ilyas Matar ett banbrytande verk om den syriska nationens historia, som han spårar tillbaka till en idealiserad storhetstid i antiken. För att undvika det osmanska rikets censorer pläderar Matar inte öppet för autonomi, men det står klart att han drömmer om den syriska nationens pånyttfödelse.

Andra syriska författare gör också anspråk på Palmyra och drottning Zenobia som nationell symbol. Man skulle kunna säga att det är en fantasi, att 200-talets Palmyra inte hade särskilt mycket att göra med 1800-talets Syrien. Att banden bakåt är brutna, av Bysans, de kristna, mongoler och muslimska härförare som härjat och influerat Syrien. Men fantasier är kraftfulla.

Förödelse i Homs. Efter krig och diktatur kan ett nytt och kanske bättre samhälle byggas i Syrien. Foto: Jesper Huor

Stolthet över mångfald

I början av 1900-talet gör sig syrierna fria från osmanerna, bara för att hamna under det franska kolonialväldet. Först 1946, efter en våldsam frihetskamp, skapas den självständiga nationen Syrien. Och här kommer det antika arvet, drömmarna om Palmyra och drottning Zenobia, att spela en viktig roll. Syrierna kunde känna stolthet över sin historia, liksom de kunde känna stolthet över den stora Umayyadmoskén, korsfararborgarna och den muslimske härföraren Saladins grav i Damaskus. Man såg Syrien som civilisationens vagga, ett land med kristna, muslimska, romerska, ja även judiska traditioner – i landet fanns länge en livaktig judisk minoritet, men den är dessvärre bortjagad i dag.

I denna nationalism formulerad av syriska intellektuella på 1800-talet och baserad på områdets urgamla historia finns en inneboende tolerans, en stolthet över mångfalden. Det var visserligen så att också Assadregimen gjorde anspråk på antiken. Både Hafiz al-Assad och Bashar al-Assad lät fotografera sig framför ruinstaden Palmyras tempel, statyer och pelare, för att utmåla sig som civilisationens förkämpar. Men stoltheten över historien och kulturarvet är inte något exklusivt för regimen, den delas av nästan alla syrier. Och här finns något att bygga vidare på. En positiv, tolerant identitet. Man kan bara hoppas att den självbilden, inte en exkluderande sunnimuslimsk, blir vägledande i det nya Syrien som nu håller på att födas.

Annars ligger minoriteterna illa till.