Rapport från krigets Sudan: kaos och skräckscenarier

Den unge mannens solglasögon är färgglada och tonade. Flinet är självsäkert. Ammunitionen bär han i korslagda band över bröstet. Han är helt civilklädd och på fötterna har han ett par sandaler.

Det finns inte en chans att han vill bli fotograferad, lika lite som regeringssoldaterna som följer med oss vill att vi uppehåller oss vid mannen längre än nödvändigt. Vi stöter på honom vid en matmarknad någon kilometer från frontlinjen i Barhi utanför huvudstaden Khartoum.

Ett gott skäl till försiktigheten är att den unge milissoldaten förkroppsligar varthän inbördeskriget i Sudan är på väg, eller i alla fall en vändning som det riskerar att ta.

Att den nationella armén behöver ta hjälp av en uppsjö miliser med svajiga lojaliteter kan ses som ett svaghetstecken.

Det gör också bilden av inbördeskriget mindre svartvit.

Värsta katastrofen

I internationella medier skildras i regel inbördeskriget med ett par, tre beskrivningar som återkommer nästan lite slentrianmässigt:

• Sudan är med elva miljoner människor på flykt undan krig, våldtäkt och svält den kanske värsta humanitära katastrofen i världen just nu, enligt FN.
• Det är den mest underbevakade konflikten, med en nästan total frånvaro av internationella medier.
• Det är ett inbördeskrig mellan två generaler som tidigare var allierade men som nu leder varsin väpnad styrka: Rapid Support Forces (RSF) å ena sidan och Sudanese Armed Forces (SAF) å den andra.

Det är på den senare punkten som mannen med solglasögonen och ammunitionsbandet stör den onyanserade historiebeskrivningen.

På barnsjukhuset al-Buluk vårdas undernärda Nada Numan, 18 månader, med sin mamma Aisha al-Balula, 30, vid sin sida. Familjen flydde från ön Tuti i floden Nilen i Khartoum när RSF-soldater stormade. Foto: Niclas Hammarström

Efter att ha kämpat i motvind sedan krigsutbrottet påsken 2023 går nu regeringsarmén SAF, på offensiven.

Här i Bahri, utanför huvudstaden Khartoum, har armén återtagit en bro över Nilen och flera kvarter, som i dag till stor del är folktomma så när som på prickskyttar från RSF.

Men SAF gör det inte på egen hand. Armén anfaller med stöd av icke-reguljära miliser, beväpnade medborgargarden och alla nya allianser de kan knyta för stunden.

Vilken gruppering den beväpnade mannen i solglasögon tillhör – och som armén inte tycks lita på – får vi aldrig reda på. Däremot är det känt att regeringen har knutit till sig en islamistgrupp kallad al-Bara Ibn Malik-brigaden. Den arbetade en gång i tiden åt den förre diktatorn Omar al-Bashir. Brigadens ledare blev deporterad från Saudiarabien i juni i år efter att ha ordnat möten med personer som ansågs alltför radikala för Saudiarabiens smak.

Att knyta till sig olika miliser och beväpnade medborgargarden är en gammal beprövad metod i Sudan. Landets armé har länge haft ett svagt och manfattigt infanteri.

Definition av galenskap

I Kassala, i östra Sudan nära gränsen till Eritrea, har SAF-armén bjudit in en grupp kallad Eastern Corps för att stötta den och slåss mot RSF. Gruppen beskrivs som rester av en milis med band till grannlandet. Det väcker ont blod bland andra folkgrupper i Kassala som känner sig hotade av Eastern Corps närvaro.

SAF:s motståndare RSF var just en sådan milis som begick krigsbrott i exdiktatorn Omar al-Bashirs tjänst – innan RSF-ledaren Mohamed Hamdan Dagalo (även kallad Hemeti) vände sig mot honom.

Om definitionen av galenskap är att göra samma sak om igen, och tro på ett annat resultat, sprider sig just nu vanvettet i Sudan.

Den ena eller andra sidan kan kanske krossa motståndaren. Men risken är att det sker till priset av att centralstaten faller samman till förmån för ett land splittrat och uppdelat på en rad mer eller mindre lokala krigsherrar.

Det öppnar med andra ord för decennier av oroligheter.

Vid sidan av kaoset inom landet finns också hotet om en internationalisering av kriget i ett av Afrikas viktigaste länder. Här finns mycket rikedomar som lockar omvärlden.

Sudan som korsas av Nilen är delvis väl lämpat för jordbruk, en kornbod för miljoner människor. Gulfstater köpte redan för ett drygt årtionde sedan stora jordbruksarealer här för att säkra matförsörjningen för den egna befolkningen i deras ökenstater.

I Kassala berättar nu flyktingar från den bördiga El-Gezira-regionen för oss hur de har tvingats fly sina vetefält som de precis skulle börja skörda.

­– Nu kommer allt gå förlorat, säger Younis Abbakar, som ändå har livet i behåll. Under tiden lever han och hans familj på humanitär hjälp i en lokal idrottsarena.

En produktion som däremot inte har stannat upp är själva bränslet till konflikten – gruvbrytningen. Utmed vägarna mellan Port Sudan och Atbara i östra Sudan ser vi den ena gruvan efter den andra. På sina håll liknar öknen en matta full av jättelika grävlingshål.

I marken finns guld, litium, kobolt och många så kallade sällsynta jordartsmetaller. Vissa gruvor drivs av internationella firmor, andra av enskilda familjer eller individer som söker sin lycka under livsfarligt grävande. Även ryska intressen finns i gruvindustrin, enligt flera källor.

Guld köper bly

Sudan klassades 2022 som Afrikas fjärde största guldproducent. Men mörkertalet för guldexporten bedöms vara enormt. Guldet antas främst smugglas till Förenade arabemiraten, som kritiseras för att stödja RSF, vilket landet förnekar. RSF får också stöd av den ryska Wagnergruppens nya formation, Africa Corps.

RSF:s grundare har byggt en stor del av sin förmögenhet på just guld. Så länge guldet kommer upp ur jorden kommer det att finns möjlighet att byta det mot bly och förlänga konflikten.

Men allt som går att sälja smugglas nu i den kaosekonomi som sprider sig i landet; bilar, metaller, människor.

– Om Sudan hade varit vilket annat land som helst så skulle vi redan ha sett en gigantisk migrationsvåg mot omvärlden, säger en sudanesisk diplomat som föredrar att inte bli namngiven.

Förutom de överfulla lägren i Tchad och ett ökat antal flyktingar i Egypten har kriget ännu inte orsakat en ohanterlig migrantström utanför Sudan.
Diplomaten menar att sudanesernas extraordinära förmåga att ta hand om varandra, och på så vis absorbera folkförförflyttningen på hela elva miljoner människor, är en viktig förklaring.

RSF-ledaren Mohamed Hamdan Dagalo (alias Hemeti) står mot regeringsarmén SAF:s befälhavare Abdel Fattah al-Burhan. Men konflikten är mer komplicerad och flytande än så. Foton: AP/TT

Samtidigt räcker det med att titta på en karta för att se att migranter kan komma att ta vägen från Sudan till det av general Haftar styrda östra Libyen. Det är från det hårt Haftar-kontrollerade Tobruk som vi tidigare har sett allt större – och rostigare – fisketrålare föra migranter i hundratal över Medelhavet mot EU. Här ligger nu en potentiell migrantrutt öppen som dessutom går genom ryssvänliga områden.

Samtidigt som Ryssland därför kan drömma om att öppna kranarna för människohandel mot EU finns också möjligheten att stänga handelsvägar mot unionen.

Den världsekonomiskt viktiga handelsrutten genom Röda havet är redan i dag hårt ansatt av huthirebellerna i Jemen. De senaste veckorna har röster som Tim Lenderking, USA:s särskilda sändebud för Jemen, kallat Moskvas hjälp till huthierna för ”diabolisk". Bland annat finns oron att Ryssland förser huthierna med måldata och träffsäkra vapen för att störa båttrafiken genom Suezkanalen.

Rysk bas

Ryssland drömmer sedan länge om att etablera en flottbas utmed den 70 mil långa och delvis oexploaterade sudanesiska kusten i Röda havet. De båda länderna skrev ett avtal om en sådan anläggning 2020, och nu är den på väg att bli verklighet. I utbyte mot stridsflyg och reservdelar till SAF:s överbefälhavare general Abdel Fattah al-Burhans flygvapen kommer Ryssland att erbjudas sin efterlängtade flottbas.

Utåt hävdar SAF att det inte handlar om en fullfjädrad bas, utan mer om en logistik- och bunkringshamn.

Samarbetet hindrar inte att ryssar från Africa Corps (tidigare Wagner) samtidigt hjälper arméns ärkefiende RSF: ett sätt att spela på både rött och svart och därmed säkra framtiden.

Hittills har de krigande parterna i Sudan vägrat lägga ned vapnen till förmån för seriösa fredsförhandlingar. RSF-styrkor fortsätter att plundra och våldta under tiden som SAF flygbombar bostadsområden.

Risken är att ju längre kriget pågår, desto större blir incitamenten också för de sju grannländerna att lägga sig i. Det kan då handla om Etiopien med sin stora damm vid Blå Nilen, Sydsudan med sina oljeledningar som går genom Sudan, eller Tchad som tar emot en allt större flyktingvåg. Vart och ett av grannländerna har olika skäl att försöka påverka kriget i enlighet med sina egna intressen.

Flyktingar från Sudan har nått ett läger i Adre i grannlandet Tchad i väster. Ju längre kriget pågår desto större risk att grannarna anser sig ha skäl att blanda sig i. Foto: Sam Mednick/AP/TT

Ett ”Kongoscenario” är att mineralfyndigheter plundras av lokala miliser och sedan säljs av mellanhänder till andra till synes mer rumsrena aktörer, där det ibland även framstår som om metallerna har brutits i ett helt annat land.

För bara några år sedan var Sudan ett land fullt av drömmar där civilbefolkningens revolution nästan lyckades skaka av sig militärstyre och diktatur. I dag ser det uppenbarligen mörkare ut. Ehman Ahmed, 30, flydde El-Gezira-regionen för att ta skydd i Kassala. Delar av hennes familj och hennes barn blev kvar i krigszonen, lämnade till ett okänt öde.

– Jag gråter när jag somnar och gråter fortfarande när jag vaknar, säger hon.

För henne och de andra flyktingarna i Kassala är valet mellan pest och kolera inte längre bildligt. På de lokala koleraklinikerna ligger sjuka på britsar med hål för kroppsvätskorna.

Samtidigt sprider sig även malaria, denguefeber och andra sjukdomar bland den försvagade befolkningen på flykt. Svälten breder ut sig i avskurna krigsområden. Enligt det brittiska institutet för tropikmedicin i London dör långt fler till följd av kriget än vad världssamfundet hittills har räknat med. Enbart i huvudstadsregionen Khartoum kan det handla om fler än 60 000 personer som har dött sedan krigsutbrottet i april 2023.

Rapporten publicerades ungefär samtidigt som Ryssland i november lade sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution som uppmanade parterna till eldupphör.