Våldtäktsmål leder till fransk självrannsakan

– Det är hög tid att vårt patriarkala, sexistiska samhälle som banaliserar våldtäkt förändras, säger Gisèle Pelicot sansat när hon talar för sista gången inför den sprängfyllda rättssalen i Avignon en dag i slutet av november 2024.

Den 71-åriga Pelicot kallar rättegången för en ”feghetens process”, efter att i över tre månader ha hört de åtalade förneka att de är våldtäktsmän.

Fallet rullades upp i september 2020 när Dominique Pelicot ertappades med att filma under kvinnors kjolar i ett köpctrum. Därefter avslöjades hans grymma hemlighet: i nära ett årtionde hade han drogat sin fru och våldtagit henne, och bjudit in även andra män att våldta henne medan han filmade övergreppen. Tusentals filmer och foton används som bevis.

Fallet har väckt internationell uppmärksamhet, bland annat på grund av det stora antalet förövare och att bevisen är så överväldigande – något som är ovanligt i våldtäktsmål där ord ofta står mot ord.

Politisk process

Dessutom bestämde sig Gisèle Pelicot för att hon ville att rättegången skulle vara öppen inför medier och allmänhet. Den dagliga nyhetsrapporteringen därifrån har bidragit till att göra målet till ett utbrett samtalsämne – på arbetsplatser, runt middagsbord, vid bardiskar.

– Det är inte vi som ska skämmas, utan de, har Gisèle Pelicot sagt, där ”vi” syftar på våldtäktsoffren och ”de” är våldtäktsmännen.

Hårt tryck vid domstolen. Foto: Fanny Härgestam

Genom sina ord har hon blivit en symbol för kampen mot sexuellt våld mot kvinnor i Frankrike och gjort processen politisk. För henne går fallet bortom den egna personliga tragedin, och är en angelägenhet för hela samhället. Enligt en opinionsundersökning i oktober 2024 hade fyra av fem fransmän hört talas om målet – en skyhög siffra för en rättsprocess i Frankrike.

Den totala insynen, och att Gisèle Pelicot som våldtäktsoffer har valt att träda fram, har gett upphov till diskussioner om både våldtäktslagstiftningen och synen på våldtäkt i det franska samhället.

För det första illustrerar fallet att våldtäkter kan ske i hemmet. Siffrorna har länge varit talande: i nio av tio fall känner våldtäktsoffret förövaren, enligt en rapport från parlamentet 2018. Trots det har uppfattningen att våldtäktsmän är okända för offren varit mycket utbredd.

För det andra har Mazan-rättegången satt ljus på hur rättssystemet hanterar våldtäktsfall. Inför medier och allmänhet har de åtalade männens advokater argumenterat för sina klienters sak, och Gisèle Pelicot har behövt försvara sig. Bevisen till hennes fördel är överväldigande. På de många bilderna och filmerna syns hur hon sover under övergreppen. Trots det har försvaret flera gånger tagit upp Gisèle Pelicots bakgrund och ifrågasatt hennes trovärdighet med frågor som: ”Är det inte så att du har en exhibitionistisk läggning som du inte erkänner?”

Monster eller Medelsvensson

Den här typen av ifrågasättanden av dem som utsatts är vanliga, enligt många advokater som försvarar våldtäktsoffer. Enligt dem blottlägger sådana invändningar en ”våldtäktskultur” som innebär att fokus riktas mot offrets beteende och utseende, och utgår från den underliggande misstanken att ”hon har bett om det”.

Feministisk ikon. Gisèle Pelicot. Foto: Lewis Joly/AP/TT

Processen har också fött en diskussion om vem som kan vara våldtäktsman. Vissa talar om de 51 männen som ”monster”, och beskriver dem som avvikande personer. Andra kallar de åtalade för monsieur Tout-le-Monde, fritt översatt herr Medelsvensson, och understryker att de flesta är män som har levt välanpassade liv i samhället i en radie på några mil runt byn Mazan i sydöstra Frankrike. Många hade jobb, till exempel som journalist, lastbilschaufför eller trädgårdsmästare. De var mellan 22 och 67 år när händelserna ägde rum. Vissa var gifta och hade barn.

– En våldtäktsman kan vara en granne, präst eller förälder. Han kan åka till jobbet på morgonen eller vara idrottstränare åt våra barn. Vi ser det gång på gång i vårt arbete: vem som helst kan vara en våldtäktsman. Det är vad det här rättsfallet visar, säger Anaïs Defosse, som är advokat för våldtäktsoffer och engagerad i ett feministkollektiv för forskare och jurister.

Ytterligare något som Defosse och andra feminister menar är kopplat till våldtäktskulturen är hur männen förklarat sitt agerande. Det var en ”ofrivillig” våldtäkt som begicks av ”artighet” eller för att ”hjärnan inte var påkopplad”.

Dessutom menar flera av männen att de inte behövt samtycke från Gisèle Pelicot själv, eftersom hennes man var med. Men ”samtycke genom ombud” finns inte i lagen. Det här sättet att argumentera visar, enligt flera rättsexperter, på gapet mellan samhällets syn på våldtäkt och på lagstiftningen.

Ändrade våldtäktslagar

Den här typen av resonemang har eldat på en redan pågående debatt i Frankrike om att ändra våldtäktslagen. Sedan 2023 pågår en partiöverskridande parlamentarisk utredning som inom kort ska presentera ett förslag till ny definition av våldtäkt utifrån samtycke. Den avgående justitieministern Didier Migaud har sagt att han är för en sådan. Det är även president Emmanuel Macron.

För närvarande definieras våldtäkt som något som begås genom “våld, tvång, hot eller överraskning”. Formuleringen kom till i kölvattnet av en annan rättegång 1978, som drevs av en annan Gisèle. Det fallet rörde två belgiska turister som hade våldtagits en natt av tre män utanför Marseille. Advokaten Gisèle Halimi försvarade kvinnorna i målet, som sände chockvågor genom Frankrike. Precis som Gisèle Pelicot gjorde Halimi våldtäkten till en politisk fråga, och argumenterade för att det inte är brottsoffret som ska skämmas. Fallet banade väg för en skärpning av lagen där begreppet våldtäkt för första gången definierades.

Våldtäktsfallet "La Manada" i Spanien ledde till protester och en lagändring om samtycke. Demonstration utanför parlamentet i Madrid 2018, där bilder på gärningsmännen hålls upp. Foto: Francisco Seco/AP/TT

Det finns fler länder där våldtäktslagar har ändrats efter omdiskuterade händelser.

Gruppvåldtäktsfallet La Manada (”vargflocken”) blev en katalysator för Spaniens lagändring 2022. Fallet handlade om fem unga män som våldtog en 18-årig kvinna i samband med tjurrusningen i Pamplona 2016. Den dåvarande lagen krävde bevis för våld för att fälla för brottet våldtäkt. Men det kravet tyckte domstolen i den första rättegången inte var uppfyllt, så männen dömdes för det mildare brottet sexuellt övergrepp. Även om Högsta domstolen senare skärpte domen till våldtäkt väckte rättsfallet ilska och stora demonstrationer i Spanien. Upprördheten banade väg för den lagändring som innebär att våldtäkt numera definieras som sex utan samtycke.

I Sverige väckte den så kallade flaskvåldtäkten starka reaktioner. En flicka i Umeå våldtogs 2012 med en vinflaska i underlivet. Tre män åtalades men friades. Enligt tingsrättens domare gick det inte att bevisa att flickan inte hade gett sitt samtycke. Friandet spädde på en befintlig debatt där en sida ville göra det straffbart att ha sex utan att försäkra sig om att den andra är med på det. År 2018 trädde sedan den så kallade samtyckeslagen i kraft.

Få fall klaras upp

Det är ännu oklart om Mazan-våldtäkterna kommer att bana väg för en samtyckeslag i Frankrike liknande dem som finns i Sverige och Spanien. I nuläget går åsikterna isär, också i franska feministkretsar.

I princip alla är överens om att sakförhållandena är bedrövliga: sedan metoo 2017 anmäls visserligen fler våldtäkter, men 94 procent av fallen läggs ned, och endast någon procent leder till fällande dom.

I Tyskland däremot klaras en stor majoritet av fallen upp, 80 procent. För Danmark är siffran 65 procent, enligt nationell kriminalstatistik som svenska Brottsförebyggande rådet (Brå) hänvisar till i en rapport från 2020. Men i samma rapport höjs ett varnande finger för att jämföra våldtäktssiffror eftersom länder skiljer sig åt bland annat i hur man definierar ett uppklarat våldtäktsfall.

Protest 2023 mot att Frankrike inte ville införa en samtyckesprincip på EU-nivå. Men nu kan en sådan vara på gång i fransk lag. Foto: Christophe Ena/AP/TT

I Frankrike skapar siffran 94 procent reaktioner, och vissa hävdar att lösningen finns i lagen: med en samtyckeslag kommer antalet åtal att öka och fällande domar likaså. Ofta får Sverige och samtyckeslagen från 2018 tjänstgöra som exempel: enligt Brå ökade antalet fällande domar från 190 år 2017 till 333 år 2019, en ökning med 75 procent.

Motståndare till den franska lagändringen menar dock att samtyckeskravet felaktigt lägger fokus på vad offret har sagt eller inte sagt, och att den nuvarande lagen räcker för att fånga upp alla situationer. Problemet är, enligt motståndarna, snarare brist på resurser att utbilda utredare, samt sexistiska uppfattningar inom rättsväsendet.

Förutom lagstiftningsfrågan undrar många om fallet kommer att förändra fransmännens syn på våldtäkt. Det skulle i sin tur kunna leda till att politikerna avsatte mer pengar till att motverka sexuellt våld mot kvinnor, till exempel genom att satsa på sexualundervisning och diskussioner om samtycke i skolan, menar feministgrupper. Enligt en opinionsundersökning från Ipsos från 2019, två år efter metoo, ansåg 42 procent av de tillfrågade att våldtäktsoffer hade en provokativ attityd som fråntog gärningsmannen ansvar. En av fem personer menade att det inte är våldtäkt att tvinga sin partner till sex. Bara en av fyra trodde att våldtäkter kan äga rum i hemmet.

Det återstår att se i kommande undersökningar om siffrorna är desamma.

Fotnot: Samtliga åtalade fälldes den 19 december 2024, nästan alla för våldtäkt.