Navalnyj del av trotsigt moralisk tradition

Aleksej Navalnyj själv gillade inte att bli kallad dissident. Mycket tidigt i sin karriär i offentligheten framställde han sig själv som yrkespolitiker – någon som leder en politisk rörelse eller ett parti, deltar i debatter, vinner val, tillträder offentliga ämbeten och genomför sitt politiska program. Han förklarade öppet att han tänkte kämpa om toppositionen – den som Ryska federationens president. Navalnyj hade goda förutsättningar att nå detta mål: han var karismatisk, intelligent, stilig, TV-mässig och hade ett gott sinne för humor. Som politisk aktör var han också mycket modern och ”orysk” i den meningen att han var extremt mediesmart: han förstod omedelbart kraften i internet och sociala medier för att sprida sitt budskap.

Navalnyj var också en exceptionellt begåvad organisatör och ledare: han lyckades bygga upp en kraftfull politisk maskin i form av sin stiftelse mot korruption med regionala avdelningar över hela det vidsträckta Ryssland. Denna förmåga gjorde Navalnyj till en unik person bland landets oppositionsledare: under det senaste årtiondet eller så var han den enda som kunde få ut ett stort antal demonstranter på gatorna till stöd för sin politik.

Ingen oppositionsledare kunde få ut så många människor på gatorna som Navalnyj. Här framträder han som kandidat i borgmästarvalet i Moskva 2013. Navalnyj greps omedelbart efteråt. Foto: Evgeny Feldman/AP/TT

I vilket demokratiskt land som helst skulle Navalnyj vara mycket framgångsrik som politiker. Men Putins Ryssland är som bekant inte en demokrati. Det går inte att göra politisk karriär i dagens ryska samhälle: man kan antingen vara Kremldiktatorns lojala tjänare eller en del av det ständigt tysta narod (vanliga folket). Alla tecken på illojalitet eller opposition trycks ner. Navalnyj var medveten om detta mer än någon annan sedan han 2020 förgiftades av Putins hemliga polis. Ändå återvände han till Moskva från Tyskland efter livräddande behandling, fullt medveten om att han omedelbart skulle gripas och kastas bakom galler.

"Hjälte i en myt"

Hur ska man förklara denna till synes irrationella handling? Det är i detta ödesdigra ögonblick som Alexej Navalnyjs typiskt ryska historia verkligen börjar. Den har att göra med den ryska intelligentians historia, den ryska litteraturen, traditionerna av politiskt oliktänkande och sanningssägande, samt en kvasireligiös strävan efter ett dygdigt liv.

I en kommentar till Navalnyjs tragiska död noterar den ryske författaren Dmitrij Gluchovskij skarpsinnigt att de senaste åren har Navalnyj – den verkliga människan av kött och blod, med sina fel, brister och motsägelser – förvandlats tack vare sitt mod, sina gärningar och moraliska val till en ”fläckfri hjälte i en religiös myt”. Det liv han levde de senaste åren, tillägger Gluchovskij, var ”ett helgons liv; och hans död en martyrs död”.

Navalnyj bärs ut på bår på Tegel-flygplatsen i Berlin sedan han utsatts för nervgiftet novitjok. Foto: Michael Kappeler/DPA via AP/TT

En av de viktigaste egenskaperna hos den ryska intelligentian – en särskild social grupp som växte fram under 1830–1840-talen – var en ständig strävan efter moraliska ideal. Denna starka önskan om moralisk perfektion föddes ur sammanflödet av två intellektuella traditioner: en religiös, som härstammade från den östliga (bysantinska) kristendomen, och en sekulär – ett arv från upplysningstidens moralism. Kärnan i den ryska intelligentians moraliska grundinställning är begreppet sovest' (samvete). Att ha ”rent samvete”, att orubbligt leva i enlighet med samvetets och sanningens föreskrifter, har länge varit ett av intelligentians djupt rotade sociala ideal.

Historiskt sett uppstod den ryska intelligentian i konfrontation med tsartidens envälde. Man kan säga att motståndet mot tsarväldet som byråkratisk institution har format den ryska intelligentian med dess regler för uppförande och uppfattningar om vad som är rätt eller fel. En intelligentia som ständigt kontrasterar sina moraliska värderingar mot byråkratins som präglar det ryska statssystemets förtryck.

Affisch i staden Kirov 2013: "Putin är rädd för Navalnyj". Foto: Dmitry Lovetsky/AP/TT

Gott och ont, sanning och lögn

Listan är lång över de ryssar som de senaste 200 åren har trotsat tyranniet genom sina politiska eller konstnärliga texter och sitt moraliska ställningstagande, och på olika sätt straffats för dem. Bland dem finns 1800-talsförfattare och publicister som Aleksandr Herzen och Nikolaj Tjernysjevskij, deras 1900-talskollegor Aleksandr Solzjenitsyn och Joseph Brodsky, liksom vetenskapsmannen och medborgarrättskämpen Andrej Sacharov. (Solzjenitsyn och Brodsky tilldelades för övrigt Nobels litteraturpris 1970 respektive 1987 och Sacharov fredspriset 1975.)

Som specifik social grupp lämnade intelligentian den historiska scenen i och med Sovjetunionens kollaps (1991). Dess moraliska principer försvann dock inte i samma veva: ett stort antal ryssar har tagit till sig principerna genom läsning av klassisk rysk litteratur, som i sin tur är en produkt av den ryska intelligentians kreativa arbete. Till skillnad från den gamla (medeltida) ryska litteraturen, som var helt religiös till sin natur, hade de största ryska 1800- och tidiga 1900-talsromanerna en pedagogisk funktion: de försökte lära ut hur man lever ett värdigt liv, diskuterade den oändliga kampen mellan gott och ont och varnade för det ständiga behovet att välja mellan sanning och lögn. I många memoarer och intervjuer bekräftade framstående medlemmar av den sovjetiska dissidentrörelsen att deras egna moraliska principer och deras negativa inställning till det "omoraliska" sovjetsystemet hade formats av den ryska litteraturens samhällsomstörtande "kvasireligiösa" natur.

Trotsig med sinne för humor. Navalnyj kallade Putin "bunkerfarfar" och "kalsongmördare". Här framträder han i domstol 2017. Foto: Evgeny Feldman/AP/TT

Aleksej Navalnyj, född 1976, tillhörde en ny rysk generation: han var tonåring när kommunismen föll och Sovjetunionen upplöstes. Ändå verkar de faktorer som formade hans moraliska synsätt vara desamma som dem som rådde de föregående årtiondena. Rysk litteratur verkar ha spelat en viktig roll. I ett brev som Navalnyj skickade kort före sin död till den framstående oppositionelle ryske journalisten Sergej Parchomenko diskuterade han några ryska klassiker, i synnerhet Anton Tjechovs berättelser, och jämförde den mörka realismen i vissa delar med Fjodor Dostojevskijs verk. Brevet avslutades med en talande uppmaning: ”Man måste läsa [ryska] klassiker. Vi kan dem inte [tillräckligt väl]”. (Det är också svårt att inte se den direkta parallellen mellan Navalnyjs starka längtan efter sanning och den ryska litterära och regimkritiska traditionen av sanningssägande som bäst sammanfattades av regimkritikern och Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyns essä Lev inte i lögn från 1974.) Alla Navalnyj-filmer på nätet avslutades alltid med frasen ”Prenumerera på vår kanal: här berättar vi sanningen”.

Martyrens styre börjar

Många ryssar uppfattar tydligt den tragiska kontinuiteten där Navalnyj bara var den senaste (om än en av de modigaste) martyrerna som kastade den moraliska stridshandsken till den ryska repressiva politiska regimen. Det är anmärkningsvärt att de många improviserade minnesmärken över Navalnyj som har växt fram över hela Ryssland har placerats vid monument till minne av offer för politiskt förtryck. De högar av blommor som förs till dessa monument är ett tecken på solidaritet med denna långa tradition av moraliskt trots.

Moskvabor hedrar Navalnyj vid ett känt minnesmärke över offren för sovjettidens fångläger. I bakgrunden säkerhetstjänsten KGB:s, sedermera FSB:s, byggnad. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT

Aleksej Navalnyjs moraliska rättrådighet, personliga mod och orädda beslutsamhet att stå fast vid sina principer oavsett vad som händer placerar honom på samma nivå som en lång rad ryska offer för politiskt förtryck som trotsat den ryska allsmäktiga statsmakten de senaste två århundradena.

Den splittrade ryska oppositionen har nu en kraftfull hjältemyt och symbol att samlas kring. Putin (eller ”bunkerfarfar”, som Navalnyj hånfullt brukade kalla honom) var rädd för sin mest framträdande politiska motståndare när han levde. Nu när Navalnyj är död befinner sig Putin förmodligen i en ännu värre situation. Tyrannen i Kreml bör påminnas om den danske filosofen och författaren Søren Kierkegaards berömda tänkespråk: "Tyrannen dör och hans styre är över; martyren dör och hans styre börjar."

Översättning: Ola Westerberg