Politisk storm i Tyskland

En TV-studio i Berlin i början av februari: programledaren Caren Miosga, som har ett debattprogram i public-service-kanalen ARD, låter som en sportkommentator som utbrister ”vad är det som händer” när allting rämnar och baklängesmålen trillar in. Hon räknar upp en rad saker som inte fungerar i Tyskland när hon ska introducera sin gäst Robert Habeck, grön klimat- och näringslivsminister i den trepartiregering som regerat sedan 2021. 

Robert Habeck är stukad, men lägger sig inte platt. Han påpekar att alla brister som Miosga radar upp inte är följden av politiska beslut, exempelvis strejkerna inom flyget och järnvägen. 

– Fast de återspeglar stämningen i landet, replikerar Miosga. 

– Ja, stämningen är dålig, medger ministern.

Den nya regeringen hann knappt komma på plats innan Ryssland genomförde sitt stora anfall på Ukraina. Förbundskanslern Olaf Scholz höll sitt berömda så kallade vändpunktstal och lovade storsatsning på försvaret. 

Robert Habecks uppgift blev att jaga jorden runt för att hitta gas och olja som kunde ersätta de ryska leveranserna. 

Förbundskansler Olaf Scholz talar i EU-parlamentet i maj 2023. Det folkrika Tyskland har flest ledamöter, 96, av alla länder. Sverige har 21. Foto: François Badias/AP/TT

Han framstod som en ny typ av politiker när han i intervjuer och framträdanden utförligt redogjorde för sina överväganden, sina dubier och hur han kom fram till en ståndpunkt. 

Habeck blev snabbt en av Tysklands allra populäraste politiker, för honom var det också ett slags revansch. Inför valet hösten 2021 hade De gröna korat Annalena Baerbock, dagens utrikesminister, till kanslerkandidat. Valresultatet, knappt 15 procent, blev en besvikelse efter en rad Baerbock-tabbar. Habecks succé gjorde det troligt att valet gått bättre med honom längst fram. 

Under sensommaren 2022 nådde De gröna också en topp i opinionsmätningarna med 25 procent, hack i häl på det största partiet Kristdemokraterna (CDU). 

Habeck var dessutom lyckosam i sin energijakt, tyskarna behövde inte frysa under vintern som kom, förråden var fyllda. 

Vändningen blev dramatisk och började vintern 2023 med att ett lagförslag från Habecks regeringsdepartement hamnade i händerna på landets största tidning Bild. Rena krigsrubriker förkunnade att Habeck ville ersätta tyskarnas gas- och oljepannor med värmepumpar. Med tanke på att hälften av de tyska hushållen värmer sina hus med gas och en fjärdedel använder olja var detta en stor sak. Debatten om uppvärmningslagen (Heizungsgesetz) präglade hela våren, Habeck gick från att vara älskad till hatad och värmepumpar blev i likhet med elbilar en symbol för en välbeställd grön elit. Detaljer som att det inte handlade om ett omedelbart förbud mot gas och olja och att allt skulle ske på sikt kom i skymundan. 

Från älskad till hatad. Robert Habeck, grön klimat- och näringslivsminister, här i möte med USA:s utrikesminister Antony Blinken vid säkerhetskonferensen i München i februari. Foto: Wolfgang Rattay/AP/TT 

Haveriet drabbade hela regeringen med interna stridigheter som följd, i Tyskland är det i det närmaste en officiell sanning att det var det liberala regeringspartiet FDP som läckte lagutkastet till Bild. 

Annars hade regeringsskiftet 2021 väckt förhoppningar. Efter 16 år med Angela Merkel (CDU) längtade tyskarna efter något nytt. Den nya konstellationen med Socialdemokraterna (SPD), De gröna och liberala FDP hade aldrig prövats förut. Den döptes omedelbart till Die Ampel (trafikljuset) med tanke på partiernas färger – rött, gult och grönt. Partiernas förhållandevis unga företrädare borgade för modernitet och nytänkande samtidigt som Olaf Scholz (SPD) i egenskap av förbundskansler stod som garant för nödvändig erfarenhet och kompetens.  

Efter hanteringen av Heizungsgesetz hette det i stället att regeringen brast i själva hantverket.  

Nästa tunga bakslag kom i november 2023 när Författningsdomstolen underkände budgeten för just 2023.  

Sedan 2009 har Tyskland en skuldbroms inskriven i grundlagen, den begränsar möjligheten att ta nya lån, närmare bestämt till 0,35 procent av BNP under ett normalår. 

Coronapandemin var allt annat än normal, skuldbromsen hävdes och ett lån togs till en coronafond. Hela fonden gick dock inte åt utan resterande medel hamnade i 2023 års budget i form av en klimat- och omställningsfond. Domstolen såg det som ett sätt att kringgå skuldbromsen, underkände budgeten och plötsligt fattades det motsvarande mer än 650 miljarder kronor. 

Både EU:s och Tysklands flaggor syns på riksdagshuset i Berlin. Foto: Markus Schreiber/AP/TT

Det betydde i sin tur skärpta sparkrav inför årets budget och regeringen beslöt att avskaffa de dieselsubventioner som de tyska jordbrukarna fått sedan 1951. Omfattande protester utbröt över hela landet och till sist blockerade traktorerna Brandenburger Tor i Berlin. 

Just Robert Habeck drabbades av en förödmjukande bondeaktion. Han hade varit på en privat utflykt till en ö i Nordsjön. När färjan anlöpte hamnen i Schleswig-Holstein stod ett hundratal bönder på kajen. De skanderade ”vi har fått nog” och vägrade släppa Habeck i land. Färjan fick vända och hitta en annan hamn. 

President Frank-Walter Steinmeier (som främst har en ceremoniell roll) chockades av händelsen och sade sig vara bekymrad över det samhälleliga klimat som råder i Tyskland. Det tyska bondeförbundet tog också avstånd från aktionen. 

Sammantaget befinner sig regeringen i ett mycket bekymmersamt läge. Ingen tysk regering har haft så svaga opinionssiffror under en mandatperiod. De dryga 50 procenten från valet har krympt till runt 35 procent i mätningarna och ingen förbundskansler har haft så låga förtroendesiffror som Olaf Scholz. Enligt en undersökning av det träffsäkra Forsa-institutet har endast 20 procent av tyskarna förtroende för honom, medan motsvarande siffra för företrädaren Angela Merkel var 75 procent under slutet av hennes era. 

Ingen regering under efterkrigstiden har heller utsatts för en sådan prövning som det ryska anfallskriget utgör med energikris och inflation som följd.  

I intervjun med Caren Miosga konstaterade Robert Habeck att ”för 10–15 år sedan ordnade sig allt utan att politiken behövde ingripa”.  

Olaf Scholz avbildad med hål i huvudet på en karneval i Düsseldorf i februari. Förbundskanslern blir allt mindre populär. Foto: Martin Meissner/AP/TT 

Så är det inte längre inför ett år som börjar med valet till EU-parlamentet i juni, där de tyska ledamöterna har flest mandat (96 av 720) från ett enskilt medlemsland, och som följs av tre delstatsval i östra Tyskland i september.  

De som profiterar på regeringskrisen är dels det forna regeringspartiet Kristdemokraterna (CDU) som landar på runt 30 procent i mätningarna, dels det främlingsfientliga Alternativ för Tyskland (AFD) som numera är näst största parti med runt 20 procent i mätningarna.  

AFD bildades strax före valet 2013. I spetsen stod lärda ekonomer som kritiserade åtgärderna för att rädda euron och som var skeptiska till valutaunionen i största allmänhet. 

De flesta trodde att AFD nått vägs ände när partiet splittrades två år senare, ekonomerna bildade eget och en högerpopulistisk falang drev AFD vidare. Flyktingkrisen samma år gjorde att partiet fick luft under vingarna och medvinden höll sig till valet 2017. AFD blev tredje största parti med nästan 13 procent av rösterna och största oppositionsparti i parlamentet eftersom de två största partierna, CDU och SPD, då regerade ihop i en så kallad stor koalition. I 12 av Merkel-erans 16 år styrdes Tyskland av en CDU/SPD-koalition. 

Statsvetarna fick rätt när de påpekade att stora koalitioner banar väg för populistiska partier till vänster och höger. Först kom Die Linke (Vänstern) som ett svar på SPD:s regeringssamarbete med CDU. 

Och vid valet 2017 tog AFD en miljon väljare från CDU samtidigt som man mobiliserade lika många soffliggare. 

Det liknar ett olösligt dilemma, ett moment 22, eftersom inget parti vill liera sig med AFD. De breda mittenkoalitionerna fortsätter och riskerar att stärka AFD ytterligare. 

Angela Merkels omedelbara reaktion på nederlaget var att endast ”bra politik” kan få AFD-väljarna att komma tillbaka. Analysen utgick från att AFD:s kärnväljare kom från östra Tysklands glesbygder där det varken fanns läkare, poliser eller fungerande internet. 

Alltmer populära – och avskydda. Främlingsfientliga AFD:s ledare Tino Chrupalla och Alice Weidel. Foto: Sebastian Kahnert/DPA via AP/TT 

Analyserna av AFD som ett östtyskt fenomen har gått vidare. Den politiska kultur som är nedärvd från DDR-tiden innebär en djup misstro mot makthavarna i Berlin, wir sind das Volk (vi är folket) skanderade demonstranterna under de revolutionära veckorna hösten 1989, då Berlinmuren föll, och gör det fortfarande. Till det kommer erfarenheterna från åren efter murens fall då stora delar av den östtyska industrin raderades ut med massarbetslöshet och känslan av att vara andra klassens medborgare som följd – trots det massiva ekonomiska stödet från skattebetalarna i västra Tyskland. 

Efter två delstatsval i västra Tyskland i höstas, där AFD blev näst störst i Hessen med 18 procent av rösterna och tredje största parti i Bayern med nästan 15 procent, hette det att AFD inte längre är ett östfenomen.  

Dessa valresultat kommer dock sannolikt att blekna i jämförelsen med de väntade resultaten i höstens val i Sachsen, Brandenburg och Thüringen. Att döma av opinionsmätningarna blir AFD största parti med röstetal över 30 procent i alla dessa tre delstater. 

Det som kan hämma AFD:s frammarsch kan bli de häftiga reaktionerna på ett avslöjande som den grävande redaktionen Correctiv stod för strax efter nyårsskiftet. Correctiv kunde berätta att högerextrema personer och grupper, däribland några ledande AFD:are, träffades på ett hotell utanför Potsdam i november 2023 för att planlägga den stora återmigrationen. Alla som inte anses höra hemma i Tyskland ska tvingas bort, även medborgare med tyska pass som inte har ”assimilerat” sig i tillräckligt hög grad. 

Sedan dess har breda demos gegen rechts (”demonstrationer mot högern”) samlat hundratusentals över hela landet, även i östtyska städer där det kan krävas ett visst mod för att delta. 

Till det kommer att den tyska underrättelsetjänsten Författningsskyddet klassat AFD:s partiorganisationer i delstaterna Sachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen som högerextrema. Röster har också höjts för ett AFD-förbud. 

Återstår att se hur väljarna reagerar. En första indikation kom i Berlin i början av februari när förbundsdagsvalet 2021 togs om i ett stort antal valkretsar. (Vid valet 2021 hade inte alla hunnit rösta innan vallokalerna stängde, det hade också saknats valsedlar.) 

Endast hälften av de valberättigade kom till urnorna när valet togs om, men resultatet väckte ändå uppseende: AFD gick från 7 till 12,6 procent i de berörda valkretsarna. Även CDU gick starkt framåt. Två av regeringspartierna, SPD och FDP, backade rejält.  

Tyskland håller andan inför fortsättningen på valåret 2024.