Gazakriget nyckel till Rödahavskonflikten

Den 11 januari inledde amerikanska och brittiska styrkor, med stöd från Australien, Bahrain, Kanada och Nederländerna, sina angrepp mot mål i Jemen. President Joe Biden sade i ett uttalande att angreppen syftar till att trygga den internationella handeln och skydda amerikanska styrkor i regionen.

Huthierna har lidit ett hårt slag och fler lär utdelas den kommande tiden. Men det är högst oklart om hotet mot den viktiga internationella sjöfarten på Röda havet verkligen kan elimineras från luften. Huthierna lär fortsätta försöka anfalla fartyg – och de har svurit att inte sluta förrän Israel avbryter sin offensiv i Gazaremsan.

USA var tvunget att besvara huthiangreppen på något sätt, men man stod inför idel usla alternativ. Att ignorera huthierna skulle i praktiken ge dem vetorätt över världshandeln. Men direkta angrepp mot mål i Jemen innebär en farlig stegring av spänningarna och för in USA i en konflikt man inte kan vinna enbart med vapenmakt. Washingtons bästa väg framåt kan visa sig vara att söka diplomatiska lösningar som trappar ner den israelisk-palestinska konflikten, vilket också vore värdefullt av andra skäl. Men även om USA:s insatser skulle lyckas kan Röda havet ha förändrats för alltid.

Försvagning utan avskräckning

Den USA-ledda kampanjen kan mycket väl lyckas med att slå ut många av huthiernas avfyrningsramper, vapenlager och radaranläggningar. Om den vidmakthålls över tid är det möjligt att den allvarligt försvagar gruppens möjligheter att skada sjöfarten.

Däremot verkar det osannolikt att flygbombningar och robotangrepp skulle kunna avskräcka huthierna från att försöka hota Rödahavssjöfarten med de resurser de har kvar.

Anfallet inleds. Ett brittiskt Typhoon-plan lyfter från Cypern mot mål i Jemen den 11 januari. Foto: överste Lee Goddard, Storbritanniens försvarsdepartement via AP/TT

USA:s förhoppningar om att genom militär övermakt tvinga huthierna att dra sig ur konflikten stupar på det faktum att de två parterna har helt skilda infallsvinklar.

Den amerikanska regeringen har ända sedan våldsamheterna utbröt i Israel-Palestina i oktober försökt undvika sidokonflikter, eftersom den oroar sig för att Gazakriget ska blomma ut i en större regional kris. Den amerikanska ledningens huvudsakliga mål i Mellanöstern är stabilitet, och när Joe Biden trädde in i Vita huset var det med en förhoppning om att kunna minska spänningarna gentemot Iran och i Syrien, Irak och Jemen. Presidenten vill att USA ska ägna sig åt internationella problem av större vikt för den egna säkerheten, främst Rysslands invasion av Ukraina och Kinas aggressiva attityd i Östasien. Det hade varit omöjligt för USA att bortse från utmaningen i Röda havet och släppa principen om havens frihet, men det är uppenbart att Biden inte vill ägna sig åt ett utdraget krig i Jemen – särskilt inte under ett valår.

Huthierna, däremot, verkar rent förtjusta i tanken på ett vältajmat litet krig med USA. Att kämpa för Palestina ökar deras folkliga stöd och att konfrontera USA är helt i linje med huthirörelsens grundteser, som brukar sammanfattas i en något farsartad men mycket innerlig femrading:

Gud är större!
Död åt USA!
Död åt Israel!
Förbannelse över judarna!
Seger åt islam!

Ett krig med USA verkar kanske inte ens särskilt riskabelt ur huthiernas perspektiv. De må vara ett gäng reaktionära fundamentalister, men de läser tidningarna som alla andra: de vet mycket väl att Washington inte vill ödsla resurser på Jemen. Dessutom är de, efter två årtionden av krig och kriser och åratal av saudiska och emiratiska flygbombningar, tryggt förvissade om sin egen förmåga att uthärda konflikt. Det verkar därför troligt att huthierna från första början tog höjd för att USA skulle kunna svara med vapenmakt. Och nu när interventionen påbörjats verkar de övertygade om att den kommer att förbli tillräckligt begränsad för att de ska kunna tugga i sig skadorna och segra politiskt.

Satellitbild visar hur en radaranläggning vid flygplatsen i Jemens huvudstad Sanaa träffats av robotar den 12 januari. Foto: Maxar Technologies via AP/TT

Detta kommer heller inte, oavsett hur mycket USA skulle vilja det, att vara ett enkelriktat krig. Huthierna har allierade i regionen, däribland Iran, som kan hjälpa dem att trappa upp motståndet på precis de sätt som USA vill slippa. Fartyg och flyg skulle kunna utsättas för min-, robot- och drönarangrepp även långt från Jemen och Röda havet, och USA:s allierade kan börja drabbas av mystiska angrepp utan känd upphovsman.

Flera av huthiernas fiender i Mellanöstern verkar oroas av risken för kaos i och kring Jemen. Saudiarabien ledde år 2015 en misslyckad regional intervention mot huthierna, men kungariket verkar nu mer intresserat av att hålla liv i den inomjemenitiska vapenvilan och lösgöra sig från ett krig man inte kunde vinna. Det är inte bara det att arabstaterna fruktar att huthierna ska beskjuta deras egna städer om de ställer upp på Washingtons linje, de oroar sig också för att få skulden för vad många av deras medborgare betraktar som ett USA-lett krig till försvar för Israel.

Alla vägar leder till Gaza

Det är nämligen dit alla vägar i slutändan leder: Gaza. Tiotusentals palestinier har dödats eller sårats, städer har lagts i ruiner och svälten griper om sig. Huthiernas krav på vapenvila har inte bara stöd i Jemen utan över hela Mellanöstern, och även bortom den.

Anhängare till huthirörelsen protesterar i Sanaa den 12 januari mot de USA-ledda anfallen. Foto: AP/TT

Bidenregeringen har slagit dövörat till de internationella protesterna, försvarar den israeliska militärens brutala metoder och skeppar in vapen för att driva offensiven vidare. Uppseendeväckande nog har man till och med börjat avleda ammunitionsleveranser från Ukrainas försvarskrig mot Ryssland.

USA:s ledare må vara i otakt med den internationella opinionen, men de är inte omedvetna om hur Israels offensiv har skadat deras regionala ställning. Bakom kulisserna har amerikanska diplomater försökt övertyga Israels regering om att byta till mindre hårresande metoder från och med januari. Israeliska beslutsfattare verkar villiga att skala ner insatsen, men de lovar samtidigt att fortsätta kriget i någon form och varnar dessutom att de kan invadera Libanon.

En hållbar lösning på krisen i Röda havet verkar osannolik så länge blodsutgjutelsen fortsätter i Gazaremsan. USA och dess allierade kan naturligtvis fortsätta angreppen på obestämd tid och skjuta bort radaranläggningar och avfyrningsramper i samma takt som de lokaliseras, medan man håller örlogsfartyg i beredskap i Röda havet. Men det riskerar att bli ett långvarigt åtagande, utan givet slut. Och om USA oroade sig för regional upptrappning så har den risken nu ökat.

Alla spår leder hit. En lösning på Gazakriget lär krävas för att lösa flera knutar. Foto: Ariel Schalit/AP/TT

En dämpning av konflikten i Gaza, i form av en långvarig vapenvila som möjliggör gisslan- och fångutbyten och en uppskalad hjälpinsats, skulle däremot kunna låta huthierna ta ett steg tillbaka i Röda havet utan att förlora ansiktet.

Å andra sidan: om en lösning är avhängig av att både huthierna och Israel – som fortfarande är i chock efter den 7 oktober – ska uppträda förnuftigt och återhållsamt, då är det nog lättare sagt än gjort att åstadkomma.

En permanent förändring

På längre sikt kan det mest bekymmersamma med huthiattackerna vara att de representerar ett nytt normalläge.

Sedan den 19 november 2023 har huthierna visat att de kan blockera sjöfarten i Röda havet. Även om USA skulle lyckas begränsa hotet har ett prejudikat nu etablerats: eftersom huthierna har gjort det en gång kommer de att kunna göra det igen. Förmågan att störa sjöfarten kommer att finnas kvar i deras repertoar så länge de kan identifiera mål och har vapen med lång räckvidd.

Huthierna använder sig av ballistiska robotar och kryssningsrobotar som införskaffats med hjälp av Iran. Det är vapen som varken är lättillgängliga på den globala krigsmaterielmarknaden eller lätta att snickra ihop för en ickestatlig aktör. Men de flesta av deras attacker utförs med iranskt utformade drönare som inte nödvändigtvis är lika svåra att kopiera som robotarna.

Ny teknik är svår att stoppa tillbaka i lådan. Det verkar troligt att långräckviddiga precisionsvapen kommer att fortsätta spridas bland rebeller och milisgrupper i framtiden, och det kommer att ge dem helt nya möjligheter att hota statliga och kommersiella intressen. Kring smala vattenvägar som Röda havet kan det handla om att hota sjöfarten. I andra fall kan det röra sig om förmågan att slå ut flygplatser, regeringsbyggnader, kraftverk och annan känslig infrastruktur.

Huthierna får iranska vapen som möjliggör en ny typ av svårstoppade attacker. Denna bild från USA:s militär uppges visa vapendelar som beslagtagits på väg från Iran till huthirebellerna. Foto: U.S. Central Command via AP/TT

Huthiernas förmåga att påverka Rödahavssjöfarten lär med andra ord inte upphöra, även om den kan brytas på kort sikt. Under större delen av mänsklighetens historia var det helt enkelt inte möjligt att sänka skepp i Röda havet från den jemenitiska kusten. Men i dag går det på grund av framstegen inom robot- och drönartekniken. Och eftersom sådana vapen nått huthiernas händer och bevisligen är effektiva är det nu lika osannolikt att problemet försvinner som att huthierna själva skulle göra det.

Att hantera denna långsiktiga förändring i Röda havets säkerhetsmiljö kommer att kräva förebyggande åtgärder och planering, för att skapa militära verktyg och ekonomiskt rimliga alternativ för de internationella transporterna, men det kommer också att kräva politik. Oavsett om vi talar om Jemen eller om regionen i bred mening handlar det om att försöka lösa – eller annars mildra och avskärma – de konflikter som skulle kunna leda till att dessa vapen återigen tas i bruk.

Fotnot: Detta är en översatt och redigerad version av en text som först publicerades av Century International den 12 januari 2024.