Nya migrationsmönster i Latinamerika

I slutet av förra året stoppades ett charterflyg från det rumänska flygbolaget Legend Airlines i Frankrike. Planet var på väg till Nicaraguas huvudstad Managua och det fanns misstankar om att de 303 indiska passagerare som hade bordat planet i Förenade arabemiraten var offer för människohandel. Så var det inte. De var frivilliga migranter som betalat tiotusentals dollar för att komma till Managua och därifrån, förhoppningsvis, vidare norrut till USA. Det stoppade planet är ett belysande exempel på hur Nicaragua har förvandlats till en trampolin för migrationen till USA. 

För tio år sen var det tvärtom. Då införde Nicaragua, på USA:s begäran, visumtvång för kubaner. Också medborgare i andra emigrantländer började avkrävas visum. Nicaragua blev, till USA:s tillfredsställelse, en effektiv buffert som bromsade migrationsströmmen norrut. Men efter de plötsliga protestdemonstrationerna på Kuba i juni 2021 upphävde Nicaragua, den här gången på Kubas begäran, visumtvånget för kubaner. Resultatet blev en migrationsström från Kuba av aldrig tidigare skådad omfattning. Under 2022 kom över 300 000 kubaner till USA, de allra flesta via Managua. 

En grupp migranter, flertalet från Kina, har just tagit sig över gränsen från Mexiko för att söka asyl i USA. Foto: Gregory Bull/AP/TT

Migrationsströmmen genom Nicaragua gav också upphov till en omfattande affärsverksamhet. Dussinet charterflyg från Kuba landade varje dag på Managuas flygplats som under pandemin mer eller mindre varit stängd. Trots hutlösa priser på upp till 4 000 dollar, var flygen fulla (men återvände tomma). Samtidigt började liknande charterresor i växande omfattning komma från Haiti. Väl i Managua togs migranterna om hand av coyotes, människosmugglare och guider som kontaktats tidigare via sociala medier och som organiserat boende, transporter, mat och till och med mutor på färden norrut. Kvaliteten varierade, liksom priserna. Ett vanligt pris från Managua till gränsen är 6 000 dollar. Betalningen sker stegvis under resan via banköverföringar. Många berättelser som migranter lägger upp på sociala medier vittnar om allehanda övergrepp och hot, men de speglar också en hyfsat sofistikerad coyoteverksamhet med överraskande stor kapacitet att leverera.

Migrationen är också bra business för den nicaraguanska regeringen. Förutom avgifterna som charterbolagen måste betala för att landa, betalar varje migrant för att komma in i landet och transitvisum för att kunna röra sig. Men förvandlingen av Nicaragua till ett transitland för migranter har inte främst ekonomiska drivkrafter, utan politiska. Det är en reaktion på att USA infört restriktioner som drabbar presidentfamiljen och dess närmaste allierade, ett sätt att tvinga USA till förhandlingar i syfte att häva sanktionerna. 

En gränspatrull ser på medan migranter tar sig över Rio Grande från Mexiko till USA. Foto: Eric Gay/AP/TT

Nyligen hotade USA de charterbolag som organiserade resorna med olika slags sanktioner, bland annat indragna visum för företagens ledare. Resultatet har blivit att flera av dem börjat ställa in sina flyg. Men även om charterflygen från Kuba och Haiti inte längre är lika frekventa fortsätter de i mindre skala med bolag som inte bryr sig om USA:s hot. Det stoppade planet i Frankrike med indiska migranter visar också att det inte bara är charterflyg från Kuba och Haiti som fyllt Managuas flygplats med resenärer med blicken fäst mot norr. Managua uppfattas numera som en effektiv språngbräda av potentiella migranter överallt i världen. I Managua finns en effektiv struktur av coyotes som allt oftare också samarbetar med resebyråer och flygbolag som erbjuder paketresor med all included. Legend Airlines har direktflyg till Managua från flera olika europeiska flygplatser. Det finns också charterflyg som utgår från afrikanska och asiatiska städer. 

Samtidigt fortsätter migrantströmmen via Dariéndjungeln mellan Colombia och Panama att öka. Där passerade under 2023 över en halv miljon människor. För fem år sen var de 30 000. Innan dess knappt några. Darién var då mest ett tillhåll för smugglare, gerilla och laglösa i största allmänhet. 

Migranter på väg genom Darién, det djungelbeklädda näset mellan Colombia och Panama som över en halv miljon människor passerade 2023. Foto: Ivan Valencia/AP/TT

Vandringen genom Darién tar mellan tre dagar och en dryg vecka beroende på vilken väg man väljer och vilken kondition man befinner sig i. Numera finns iordningsställda övernattningsplatser, matserveringar, till och med sjukstugor i djungeln. Men allt kostar. Den massiva migrationen har gett upphov till en intensiv entreprenörverksamhet hos den lokala befolkningen. Men den högsta “myndigheten” utgörs av en kriminell organisation. “Los Gaitanistas” och “Golfoklanen” är bara två av flera namn på den organisation som styr i området och som kräver omkring 125 dollar för att migranterna över huvud taget ska få tillstånd att börja djungelvandringen. Los Gaitanistas ger en viss service för den betalning de tar, liksom också ett visst beskydd fram till gränsen till Panama. När gränsen korsas upphör beskyddet och det är också på den panamanska sidan som de flesta övergrepp mot migranterna rapporteras, oftast våldtäkter och sexuella övergrepp. På senare tid har det kommit rapporter om att migranter som haft mycket kontanter med sig har mördats. Men de flesta bär på lite pengar. Betalningar till coyotes sker via banköverföringar, ofta med hjälp av släktingar. Utan mobiltelefonen skulle ingen klara sig.

Men migrantströmmarna i Latinamerika rör sig inte bara norrut, utan i alla riktningar. 

I Buenos Aires hamn finns Immigranthotellet, som invigdes i början av 1900-talet och nu är museum. Det hade sängar för 4 000 gäster. I matsalen åt man i skift, 1 000 personer åt gången. Där fanns gemensamma badrum med varmvattenduschar, ett sjukhus, ett bibliotek och en arbetsförmedling som hjälpte de nyanlända att snabbt hitta jobb så att gästlistan kunde förnyas varje vecka.

Dagens migranter har sällan någon som tar emot dem. För dem är immigranthotellet i Buenos Aires som en hägring, en utopisk dröm.

Barn sover nära ett migrantcenter i Costa Rica, på väg norrut i hopp om att småningom nå USA. Foto: Carlos Gonzalez/AP/TT

Ofta ser man grupper av hela familjer som drar på resväskor och barnvagnar utefter huvudvägen. Men de flesta färdas i bussar och fordon av olika slag. Det är mest vid gränserna som de går till fots för att runda gränskontrollerna, och då nästan alltid ledda av coyotes. Som vid gränsen mellan Colombia och Ecuador, mellan Ecuador och Peru, mellan Peru och Chile – eller mellan Chile och Bolivia där det över den vindpinade högslätten kring Colchane på 4 000 meters höjd ibland har kommit 1 000 migranter på en enda dag, fler än Colchanes hela befolkning. 

De nya mottagarländerna har tagits på sängen av migrationsströmmarnas omfattning. En del, som Colombia, har genomfört reformer för att underlätta för de nyanlända immigranterna. Andra ställer sådana krav att det nästan är omöjligt att få permanent uppehållstillstånd. Det gäller Chile där den som ansöker måste visa upp utdrag ur hemlandets brottsregister, vilket ofta är en omöjlighet för de haitiska immigranterna. Många haitier har därför brutit upp från Chile efter att ha bott och arbetat där flera år. För andra gången har de sålt allt de äger och kastat sig ut i ovissheten. En bidragande orsak är också att de nätverk av informationskanaler på sociala medier som riktar sig till migranter ofta rymmer falska nyheter som till exempel att det blivit lättare att komma in i USA.

En del lyckas. Andra inte. Och det är inte bara haitier som lever i känslan av att aldrig komma fram. Många ångrar att de över huvud taget gav sig iväg. I flera länder har det förekommit främlingsfientliga utbrott där migranter angripits av den bofasta befolkningen. Det är främst venezuelaner som drabbats vilket till stor del beror på att välorganiserade kriminella grupper har infiltrerat den venezuelanska migrationen och delvis organiserar den. Men på det stora hela har de senaste årens massiva migration i Latinamerika absorberats överraskande väl. Samtidigt har den också skapat en ny slags social skiktning som lagt grund för en groende främlingsfientlighet och potentiella framtida sociala explosioner.

Det finns inte längre några migranthotell och att “göra Amerika” har blivit svårare än kanske någonsin.