Hopp och farhågor: halvtid för supervalåret 2024
Analys. Inför 2024 syntes rubriker på temat att något historiskt stundade: val skulle äga rum i drygt 70 länder, med en folkmängd på fyra miljarder – halva mänskligheten. Samtidigt hördes varningar om att demokratin i världen var hotad. Det är ett dystert faktum att den nu har varit på konstant reträtt i många år. Tillbakagången har fortsatt men halvvägs in på året har några ljusglimtar skymtats. Kan 2024 bli året då trenden bryts? frågar sig den förre Kinaambassadören och UI-medarbetaren Börje Ljunggren när han i halvtid tar tempen på demokratin i världen.
Publicerad: 2024-07-01
Året inleddes med ett stort antal artiklar i både svensk och internationell press om de historiskt många och stora valen. Varningar framfördes samtidigt – bland annat i Utrikesmagasinet – om en pågående ”avdemokratisering”, och de val som i början av året hölls i flera folkrika länder, som Bangladesh, Pakistan, Indonesien och Ryssland, gick alla i negativ riktning vad gäller graden av demokrati. Den försvagades i Bangladesh och Indonesien, och valet i Pakistan bekräftade hur fjärran landet befinner sig från en fungerande demokrati, och det ryska valet var ett klassiskt skenval.
I Sydafrika bekräftades däremot den demokratiska ordningen. Valresultatet ifrågasattes på det stora hela inte trots det omvälvande resultatet. Valet i denna Afrikas mest vitala demokrati blev en stor motgång för ANC, som allt sedan apartheiderans slut i mitten på 1990-talet dominerat landets politiska liv. Ett oroande element var att landets korruptionsåtalade tidigare president, Jacob Zuma, med ett nybildat parti åter blev en maktfaktor. Ställt inför dessa utmaningar valde ANC att bilda koalitionsregering med mittenpartiet Demokratiska alliansen, en lösning som kan bidra till demokratins institutionella fördjupning.
President- och parlamentsvalen i Mexiko vanns med stor marginal av Morena, ett parti i landets populistiska tradition grundat av den avgående presidenten Andrés Manuel López Obrador. I Morenas Claudia Sheinbaum får Mexiko nu sin första kvinna på posten. Det återstår att se om hon väljer att verka för att stärka rättsväsendets hotade oberoende och skapa ett öppnare ekonomiskt och politiskt klimat.
Valarbetare i Jakarta förbereder transport av material till vallokalerna. Indonesien var ett av de folkrika länder där val hölls i början av året. Tatan Syuflana/AP/TT
Från Indien till Frankrike
Hela Indiens politiska kultur har under Narendra Modis tio år vid makten förändrats i grunden. Modis entydiga ”projekt” – hindutva – är att dekonstruera det sekulära (icke-religiöst styrda) Indien som grundlagsfästes i 1950 års konstitution, och han har likt en demonregissör utnyttjat de möjligheter som landets veritabla internetrevolution skapat. I den processen har han tagit landet i riktning mot vad som av olika statsvetare benämns ”etnisk demokrati”, ”majoritetsdemokrati” och ”konkurrensutsatt auktoritärianism”. Landets institutioner har försvagats.
Det just genomförda valet i ”världens största demokrati” blev dock inte det hattrick för Modi och hans hindunationalistiska parti BJP som förutspåtts. BJP förlorade den egna majoriteten och blev därmed beroende av andra partier i koalition. Oppositionspartierna erbjöd ett betydligt mer samlat och substantiellt motstånd än tidigare, och kunde därmed vinna ett betydande antal mandat. Valet innebar en vitalisering av den indiska demokratin.
EU-valet blev inte riktigt den framgång för ultrahögern som många förutsåg. Mittenkrafterna behåller sin majoritet. Gemenskapens sammanhållande krafter har dock anledning att oroas över inte minst utvecklingen i Frankrike med den stora framgången för Nationell samling och det hastigt utlysta parlamentsvalet, i detta nyckelland inom unionen. I ett Europa präglat av Rysslands invasion av Ukraina finns det ett större behov än någonsin av EU som maktfaktor och sammanhållen normativ kraft.
En väljare röstar bakom en skärm i provinsen KwaZulu Natal i Sydafrika, där den demokratiska ordningen befästes i valet i maj. Foto: Emilio Morenatti/AP/TT
Den tredje demokratiseringsvågen
Världen befann sig länge i vad statsvetaren Samuel Huntington kallat ”den tredje demokratiseringsvågen” (The Third Wave, 1991). Den inleddes i mitten av 1970-talet med Greklands, Portugals och Spaniens demokratisering och efter den dramatiska ökningen i början av 1990-talet efter sovjetväldets kollaps var antalet demokratier länge relativt konstant. Exemplen på en utveckling i negativ riktning blev dock allt fler och tillbakagång blev för snart 20 år sedan ”det nya normaltillståndet”.
De samlade omdömena är entydiga. Enligt årsrapporten från organisationen Freedom House har världen de senaste 18 åren bevittnat en obruten period med bakslag för demokratin i världen. Under 2023 försämrades politiska rättigheter och medborgerliga friheter i 52 länder medan förbättringar bara skedde i 21. Nettot var negativt i samtliga världsdelar. Stockholmsbaserade International Ideas årsrapport för 2023, kommer till lika dystra slutsatser, liksom det nydanande demokratiprojektet Varieties of Democracy (V-Dem) vid Göteborgs universitet. V-Dem konstaterar att ”den grad av demokrati som den genomsnittlige medborgaren i världen upplevt år 2023 är nere på 1985 års nivå”.
Av avgörande betydelse i det drama som världen står inför är att 1991 ingalunda, som statsvetaren Francis Fukuyama förutspådde, var ”slutet på historien”. Efter Sovjetunionens fall hävdade Fukuyama att endast en väg nu återstod. Marknadsekonomin och den liberala demokratin var två sidor av samma vinnande mynt. Sovjetunionen upplöstes förvisso, men sönderfallet under den ryske presidenten Boris Jeltsins år (1991–1999) bäddade för Vladimir Putin och rysk revanschism.
Valförrättare letar upp väljare i röstlängden i Hyderabad i Indien. Foto: Mahesh Kumar A/AP/TT
Kunde utvecklingen ha blivit en annan om västländerna efter Sovjetunionens sammanbrott, och de kritiska åren på 1990-talet, då stora delar av den ryska befolkningen drabbades av ekonomisk misär, gett ett omfattande stöd till Ryssland? På den frågan finns förstås inget svar. Vi vet bara att de möjligheter som uppstod 1991 snart gick förlorade. Putins KGB-Ryssland förskansade sig.
Ingen demokratisering i Kina
Kinas uppgång var fortfarande i sin linda då USA:s president Bill Clinton hösten 2000 spelade en avgörande roll för landets inträde i Världshandelsorganisationen (WTO). Hans huvudbudskap var att det oundvikligen skulle leda till växande ekonomisk och politisk frihet i landet. Att förhindra det skulle för Kommunistpartiet vara lika omöjligt som att försöka ”spika upp en jellopudding på en vägg”. Globaliseringen var Washingtons projekt, och skulle förstärka USA som ensam supermakt. Global konvergens och sammanflätning togs för given. Ett alltmer ekonomiskt integrerat Kina var redan ”inne i tältet”.
Få kunde föreställa sig att Kina under loppet av några årtionden skulle bli världens näst största ekonomi, den största mätt i köpkraft, och världens största handelspartner för över 140 länder, samtidigt som den leninistiska partistaten fördjupades. Ett auktoritärt Kina blev ironiskt nog hyperglobaliseringens stora vinnare. Efter finanskrisen 2008 trädde ett alltmer självsäkert Peking fram. Xi Jinpings Kina säger sig inte längre bara vara en ”proletariatets diktatur med kinesiska förtecken”, utan också en sannare demokrati än västvärldens kapitalistiska. I realiteten är det dock en kontrollstat med artificiell intelligens i sin tjänst. Att Kina under överskådlig tid ska utvecklas till en demokrati, med konkurrens om makten i fria val, måste betraktas som önsketänkande.
Inte bara högerextrem framgång i EU-valet. Företrädare för Miljöpartiet de grönas ungdomsförbund Grön ungdom firar på Sergels torg i Stockholm i juni. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SvD/TT
Det internationella klimatet kommer oundvikligen att präglas av den strategiska misstron som präglar relationerna mellan USA och Kina, geopolitikens givna motpoler, och den växande konkurrensen om inflytande i ”det globala syd” (Afrika, Asien och Latinamerika). Västvärldens ställning utmanas. Den globala polariseringen fördjupas. Demokratins universella värden hotas.
Demokratins försvar
Förutsättningarna för demokratins utveckling kunde uppenbarligen ha varit betydligt gynnsammare. 2024 kommer av allt att döma inte att innebära någon vändpunkt, men sammantaget kan det ändå bli ett år då demokratins reträtt dämpas. Valen i Sydafrika och Indien ingav hopp. Året kan dock sluta med att USA väljer en oförbätterlig president som redan har försökt stjäla ett val. Skulle Donald Trump bli återvald är den amerikanska demokratin hotad och riskerna för fortsatt kräftgång överhängande.
En TV-tittare i Cincinnati reagerar på den första presidentvalsdebatten i USA i juni. Foto: Carolyn Kaster/AP/TT
Demokratins försvar förblir viktigare än någonsin.
Efter andra världskriget fanns förhoppningen att Europa äntligen hade lärt sig sin läxa och satsat på en liberal välfärdsbaserad demokrati, en demokratisk stat villig och förmögen att hävda sin makt över marknaden och bygga ett samhälle baserat på grundläggande social och ekonomisk rättvisa. Läxan undanträngdes dock av en utbredd övertro på marknaden, vilken enligt många bedömare bidrog till framväxten av ett klimat för populism.
Demokratins självkritiska självförsvar är mot denna bakgrund viktigare än någonsin, som den svenska demokratiforskningens nestor Sverker Gustavsson konstaterar i en aktuell essäsamling. Motståndaren är numera inte bara diktaturen utan också populismen, gödd av desinformerande sociala medier, cyberattacker, AI-genererad desinformation och samtidens oligarker.