Macrons vågspel: Hur Frankrike hamnade här

När Frankrikes president tog till orda kvällen den 9 juni undrade de flesta vad det var som pågick. Få hade väntat sig att se honom i rutan i ett tal till nationen, eftersom det inte brukar gå till så på en EU-valdag. Sociala medier bubblade av kommentarer och rykten. Vad skulle han säga? Aldrig att han upplöser nationalförsamlingen, väl?

Men så tittade Emmanuel Macron in i kameran, talade i mindre än fem minuter och försatte landet i chocktillstånd med meddelandet att han just upplöser parlamentets viktigaste kammare, nationalförsamlingen, efter att ha "hört (fransmännens) budskap”.
– Jag har beslutat att ge er valet att bestämma över er parlamentariska framtid genom att rösta, sade han och beskrev det hela som en demokratisk ödesstund.

Därför hålls parlamentsval, med en första omgång den 30 juni och en andra den 7 juli (se fakta härintill). Själv sitter Macron kvar som president, men kan inte bli omvald, och han har ingen uppenbar efterträdare inför nästa presidentval sommaren 2027.

Macron motiverade senare sitt beslut att utlysa nyval med att bland annat peka på Nationell samlings (NS) EU-valresultat –  ytterhögerpartiet fick över 30 procent av rösterna.

Framstod som rasistiskt och aggressivt

Situationen har aktualiserat den återkommande frågan i Frankrikes politiska debatt om hur Nationell samling i val efter val har lyckats växa.

Från att ha varit en samling våldsbejakande extremhögergrupper i början av 1970-talet som fick mindre än en procent av rösterna i presidentvalet 1974, har rörelsen i dag etablerat sig som det största oppositionspartiet.

För att förstå hur det har gått till bör man förstå hur partiet utvecklats under Marine Le Pens ledarskap. När hon tog över ordförandeposten 2011 var det med det tydliga målet att komma till makten, till skillnad från hennes far, Jean-Marie Le Pen, som under många år fann sig till rätta med att vara i opposition.

Nationell samlings förgrundsfigur Marine Le Pen och partiledaren Jordan Bardella har fått partiet att växa. Foto: Daniel Cole/AP/TT

Marine Le Pen förstod att hon behövde vinna klassiska vänster- och högerväljare för att utvidga sin bas. Opinionsundersökningar visade dock gång på gång att Nationella fronten, som det då hette, framstod som rasistiskt och aggressivt för de flesta, och dessutom inkompetent på en rad områden.

Därför satsade Marine Le Pen på att professionalisera partiet och förändra dess image – en så kallad normaliseringsprocess.

Tonat ned retoriken

För det första har hon rekryterat vältaliga personer som kan delta i debatter utan att provocera. Hon har tagit avstånd från sin pappa, Jean-Marie Le Pen, genom att utesluta honom från partiet. Han har vid flera tillfällen chockat Frankrike genom antisemitiska och rasistiska uttalanden, och även dömts för hets mot folkgrupp. Partiets äldre garde har fasats ut för att ge plats åt yngre kollegor som omgav Marine Le Pen redan under hennes tidiga år i politiken. Att ta partiledaren och listettan i EU-valet, Jordan Bardella, under sina vingar är kanske det främsta och senaste exemplet på en strategisk rekrytering.

För det andra har hon satsat på att vinna val lokalt med syftet att bevisa att partiet kan styra. I det senaste borgmästarvalet 2020 tog NS för första gången hem en stad på över 100 000 invånare när man vann i den sydliga gränsstaden Perpignan.

Macron möter väljare i Bretagne under kampanjen inför parlamentsvalet den 30 juni. Foto: Christophe Ena/AP/TT

För det tredje har hon tonat ner retoriken utåt, undvikit att prata om partiets rötter och breddat partiets agenda genom att ta upp andra ämnen än invandring. I presidentvalet 2022 fokuserade hon på fransmännens svaga köpkraft och lovade mer pengar i plånboken om hon blev president. Just den valkampanjen var en viktig etapp för partiets ”normaliseringsprocess", eftersom det för första gången fick en utmanare på ytterhögerkanten i högerdebattören Eric Zemmour. Genom sina extrema uttalanden om islam, kvinnor och konspirationsteorin om "det stora folkutbytet" hjälpte han Nationell samling att framstå som ett mindre radikalt alternativ.

Säkerhet, invandring och identitet

Men det är inte bara imagearbetet som har gjort att partiet växt från att främst locka låginkomsttagare på landsbygden till att numera fånga röster i alla ålderskategorier och över hela landet. Partiets kärnfrågor – säkerhet, invandring och identitet – står i centrum för den franska politiska debatten, och är enligt flera opinionsmätningar viktiga för fransmännen. Nationell samling gör en tydlig koppling mellan brottslighet och invandring, och har med tiden fått gehör från väljarna på dessa områden.

Samtidigt upplever många fransmän att den politiska makten föraktar folket, att grundläggande samhällsservice som tillgång till vård blir sämre och att utsikterna för att kunna förbättra sitt liv är dåliga. Enligt forskaren Luc Rouban finns än i dag en hård kärna av rasistiska NS-väljare, men för många är invandringsmotståndet snarare sprunget ur en rädsla för att behöva konkurrera med invandrare om jobben och att halka ner på den sociala stegen, än om en rasideologisk uppfattning.

Den här mannens jobb står på spel i valet: Macrons partikollega, den internationellt inte så kände premiärministern Gabriel Attal. Foto: Christophe Ena/AP/TT

Parallellt med Nationell samlings "normaliseringsprocess" har Frankrikes politiska landskap genomgått stora förändringar som varit till partiets fördel.

Från och med presidentvalet 2017 upphörde vänster-höger vara den givna politiska klyftan. Emmanuel Macron, som då hade lämnat Socialistpartiet, var uppstickaren som för många symboliserade en nystart.

I ett Frankrike som var less på de klassiska höger- och vänsterpartierna erövrade han väljare genom att beskriva sig som varken det ena eller det andra, utan som en tredje mellanväg med målet att öppna landet mot världen och stärka EU-samarbetet. Han kom också att norpa röster från både höger och vänster, vilket bidrog till att urholka både Socialistpartiet och Republikanerna.

Macron utmålade snabbt Marine Le Pen till sin främsta motståndare, och duellen Le Pen-Macron har sedan dess präglat Frankrikes politiska liv.
– Jag kommer att göra allt under de kommande fem åren för att det inte längre ska finnas någon anledning att rösta på extremhögern, sade Emmanuel Macron vid museet Louvren i Paris den 7 maj 2017.
Framför ett hav av franska flaggor, rop och glädjetårar höll han sitt segertal efter att ha vunnit presidentvalets andra valomgång med god marginal mot Marine Le Pen.

Han befann sig på toppen, hon i kris. I dag, sju år senare, är rollerna de ombytta.

”De rikas president”

Det finns flera anledningar till att Macron har tappat stöd.

Under sina sju år vid makten har presidenten fått till stånd flera impopulära reformer, till exempel den som innebar att pensionsåldern höjdes från 62 till 64 år. Den tvingade regeringen igenom med en specialprocedur 2023, trots kaos i parlamentet och våldsamma protester på gatorna. Reformen kritiserades bland annat av fackförbunden för att vara ännu ett led i Macrons alltför högervänliga politik, och många före detta vänsterväljare som sedan 2017 slutit upp vid presidentens sida upplevde lagpaketet som ett svek – inte bara på grund av dess innehåll men också sättet som den drevs igenom på.

Emmanuel Macrons parti Renässans utmanas inte bara från höger, utan även från Nya folkfronten, en valallians mellan vänsterpartier. Foto: Thomas Padilla/AP/TT

Just Macrons ledarstil har fått stor uppmärksamhet under hans två mandatperioder. Epitet som ”Machiavelli-lik” och ”de rikas president” satte sig efter att han bland annat tagit bort förmögenhetsskatten. Bilden av honom som en verklighetsfrånvänd person utan svårigheter i livet har blivit alltmer utbredd med tiden, bland annat genom dokumenterade utbyten med väljare. Ett exempel är mötet med en ung grönsakshandlare, vars svårighet på arbetsmarknaden presidenten avfärdade genom att säga att han bara kunde ”gå över gatan” så skulle han hitta jobb. Klippet spreds på Twitter och fick miljoner tittningar.

Ytterligare en central anledning till att kritiken mot Macron har hårdnat är hans oförändrade strategi vad gäller Nationell samling. Han fortsätter att framställa sig själv som den bäst lämpade att bekämpa ytterhögern, något som många får allt svårare att tro på eftersom stödet för Marine Le Pens parti bevisligen växt de senaste åren.

Ukrainastöd på spel

Samtidigt är Macrons manöverutrymme begränsat nu när parlamentsvalet stundar. Den svaga position som han befinner sig i – efter ett katastrofresultat i årets EU-val där hans lista fick 15 procent jämfört med 26 procent i parlamentsvalet 2022 – gör att hans enda kort är att spela på rädslan för ytterhögern och dess regeringsoduglighet.

Under valkampanjen har även den hastigt bildade vänsteralliansen Nouveau Front populaire (Nya folkfronten) blivit ett oväntat hot mot den sittande presidentens läger. Macron har försökt locka väljarna till sitt mittenblock genom att utmåla både vänstern och högern som extremer med orealistiska lösningar för Frankrike.

Nationell samling håller valmöte i Hénin-Beaumont i norra Frankrike inför EU-valet. Foto: Fanny Härgestam

”Jag eller kaos” är ord som analytiker och medier använder för att beskriva Macrons strategi. Samma formulering kan appliceras på de andra blockens strategier, i en valrörelse som har präglats av demonisering av respektive partis politiska motståndare.

Sommarens franska val ser ut att bli historiskt eftersom opinionsmätningarna för första gången visar att ytterhögern kan bli den främsta politiska kraften i nationalförsamlingen.

Om så blir fallet kommer Nationell samling att ombes bilda regering, och cohabitation – ungefär ”samstyre” – skulle kunna uppstå. Det innebär att presidenten och premiärministern kommer från olika politiska läger och delar på den verkställande makten. Macron skulle även fortsättningsvis ha huvudansvar för utrikes- och säkerhetspolitiken, men Frankrike skulle sannolikt försvagas på den internationella arenan eftersom landet i praktiken kommer att tala med två röster –röster som i många utrikesfrågor har olika uppfattningar, till exempel vad gäller stöd till Ukraina. Macron har till exempel sagt att han inte utesluter att sätta in soldater på ukrainskt territorium, vill förse landet med stridsflyg samt utbilda piloter och soldater. Nationell samlings ledamöter avstod däremot i mars i år från att rösta om ett säkerhetsavtal mellan Ukraina och Frankrike, och partiledaren Jordan Bardella har kallat Emmanuel Macrons hållning om västliga soldater på ukrainsk mark ”oansvarig”.