Ny trend? Skicka migranter till tredje land

Nyligen meddelade Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak att det första planet med asylsökande och migranter ska kunna lyfta i juli med destination Rwanda, där deras ansökningar i stället ska behandlas. Under parollen Stoppa båtarna har den konservative premiärministern i 1,5 års tid drivit på för att till varje pris få igenom den hårt kritiserade lösningen. I april lyckades det när den efter en rad turer gick igenom i parlamentet i London.

Ett uttryckligt mål är att avskräcka personer från att ta sig in olagligt i Storbritannien på småbåtar över Engelska kanalen. Tiotusentals människor gör så varje år och för Sunak är det högsta prioritet att stoppa strömmen. Samarbete med framför allt EU-landet Frankrike har inte räckt till.

Sunaks regering driver igenom lösningen med Rwanda trots att Storbritanniens högsta domstol förra året fastslog att en tidigare version av lagen bröt mot brittisk och internationell rätt. Domstolen ansåg att det inte kan garanteras att Rwanda inte sänder människor vidare till deras hemländer där de riskerar att dödas eller utsättas för andra människorättskränkningar. (Den nya lagen väntas också prövas i domstol.)

Att förhindra migrantströmmen över Engelska kanalen har högsta prioritet för premiärminister Rishi Sunak. Foto: Toby Melville/AP/TT

Europarådet, som upprätthåller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som Storbritannien och nästan alla europeiska länder är anslutna till, har uppmanat britterna att slopa lösningen. FN:s flykting- och rättschefer har i sin tur gemensamt varnat för att den brittiska Rwandalagen blir ett ”farligt globalt prejudikat”. Högljudda protester hörs också från flykting- och människorättsorganisationer.

Fler länder

Dessutom återstår frågan om systemet är praktiskt genomförbart. Kostnaderna tros också bli enorma.

Men Storbritannien framhärdar. Och andra länder – också inom EU – kan vara på väg att följa efter.

Både Österrike och Tyskland har visat intresse för asylprövning i tredje land. Danmark har sedan 2021 en lag som tillåter ett sådant arrangemang. Regeringen i Köpenhamn har också diskuterat detta med just Rwanda, vilket bland annat FN:s tortyrkommitté har uttryckt oro över. Planerna verkar dock ha lagts på is. Danmark har tidigare erfarenhet av att placera utvisningsdömda kriminella på fängelser utomlands.

För sex månader sedan tillkännagav den högerextrema premiärministern Giorgia Meloni att Italien och Albanien hade ingått ett avtal om mottagande av migranter. Två mottagningscenter ska upprättas i icke-EU-landet Albanien, där sammanlagt 39 000 migranter ska kunna omplaceras från Italien. De officiella målen från italienskt håll är att bekämpa människohandel, förhindra irreguljära flyktingströmmar och välkomna dem som verkligen har rätt till internationellt skydd. Men det handlar också om att man genom att köra iväg dessa personer hoppas att de aldrig mer kommer tillbaka till Italien.

Utsikt från Hope Hostel i Rwandas huvudstad Kigali. Landet har visat upp färdiga, fina hotell som detta, där det uppges att migranter som skickas från Storbritannien ska bo medan deras ärenden prövas. Foto:  Atulinda Allan/AP/TT

Den italienska premiärministern har framhållit avtalet som banbrytande – ”en modell” – i hanteringen av flykting- och migrantströmmar. Förhoppningen var att det här skulle bli ett av den nationalistiska regeringens flaggskepp inför valet till EU-parlamentet i juni. Men planerna står och stampar. Inget konkret är på gång. Hindren är desamma som de har varit i Storbritannien: juridiska, däribland människorättsliga, praktiska och ekonomiska.

Avtal om migrantstopp

Gränsforskaren Johanna Pettersson har länge konstaterat att gränsbevakning i praktiken inte längre sker enbart vid gränserna utan även inne i ett land. Det kan handla om passkontroller lite var som helst eller digital insamling om hur människor rör sig. Gränserna förskjuts också i praktiken allt längre bort ("externaliseras"), som när EU har försökt flytta gränskontroller söderut. Det innebär att länder i Nordafrika har infört kontroller för folk som kommer söderifrån på väg till Europa.

Sedan 2016 betalar EU Turkiet för att stoppa miljoner flyktingar som passerar landet att ta sig vidare in i unionen. Och sedan december förra året har EU ett samarbetsavtal med Tunisien. Huvudsyftet med samarbetet är att det nordafrikanska landet både ska hindra migranter och sätta stopp för människosmugglare, och att EU i utbyte stödjer Tunisiens kustbevakning med över 1 miljard kronor. Det innebär, liksom i det turkiska fallet, i praktiken att EU betalar den tunisiska regimen för att stoppa både sina egna medborgare som vill fly, liksom människor från andra länder i Afrika som tagit sig till Tunisien för att söka sig vidare mot Europa. För att få Tunisien att gå med på detta inbegriper avtalet betydligt fler områden som investeringar i grön energi, ökad handel och stöd till statsbudgeten.

Albaniens och Italiens premiärministrar Edi Rama och Giorgia Meloni enades i november 2023 om att center för mottagning av migranter ska upprättas på albansk mark. Men inte mycket händer. Foto: Roberto Monaldo/LaPresse via AP/TT

Även det avtalet har kritiserats av människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch, liksom av FN. Organisationerna vittnar tillsammans med migranter om att tunisisk polis har kört iväg människor till Libyens och Algeriets gräns där de dumpats, vilket har lett till att människor har dött av brist på mat och vatten. Det har också rapporterats om att svarta migranter utsätts för rasistiska attacker och diskriminering.

Missnöje med EU:s migrantpakt

Ännu värre vittnesmål, som att svarta flyktingar såldes på något som liknade slavmarknader, kom tidigare från Libyen, som fungerade som transitland innan många migranter i stället valde att resa via Tunisien till Europa. Italien ingick avtal med Libyen 2017 för att få stopp på migrantbåtarna i utbyte mot pengar. Det fanns också tankar om att förlägga asylprocessen dit. Men det politiska kaoset och militärstyret i Libyen gjorde idén omöjlig att genomföra.

Liknande avtal, för att hejda migration, har i år ingåtts med Egypten och Libanon.

Hos enskilda EU-länder verkar frågan om att stoppa migranter vara så viktig att de är beredda att spela ett högt politiskt spel för att vidta ganska extrema lösningar.

Den liberala brittiska tidningen The Economist skriver på ledarplats att åtgärderna rimmar illa med andra behov i EU. Många länder har gjort sig beroende av billig arbetskraft, på byggen, i jordbruket och i äldreomsorgen – samtidigt vill man inte ha asylsökande och migranter. Tidningen lyfter fram det paradoxala i att tusentals människor drunknar ”när de försöker nå platser där man snart kan komma att inse att man behöver dem”.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen (t h) och Cyperns president Nikos Christodoulides (mitten) meddelade i början av maj att unionen ger Libanon 10 miljarder kronor till gränskontroller för att hejda migrantresor till Cypern och Italien. På bilden även Libanons talman Nabih Berri. Foto: Hussein Malla/AP/TT 

Fastän EU har röstat igenom sin asyl- och migrationspakt efter år av manglande verkar få egentligen särskilt nöjda – varken de som vill se en generös asylpolitik eller de som vill stoppa migrationen. Och för de länder som ligger vid Medelhavet och tar en stor börda inom EU för mottagandet gör avtalet inte särskilt stor skillnad.

Organisationen Asylrättscentrum ser med oro på att även den nya asyl- och migrationspakten gör det möjligt för EU:s medlemsländer att skicka asylsökande till länder eller delar av länder som bedöms som säkra. Dessutom sänks tröskeln för vad som anses säkert och kravet på koppling mellan personen och det tredje landet försvagas. Det innebär att asylsökande som fått avslag kan skickas till ett land, som inte är deras ursprungsland, så länge de har ”kopplingar” dit. Vad som krävs för koppling är vagt formulerat vilket betyder att EU:s medlemsstater ges stort utrymme för egna tolkningar, anser Asylrättscentrum.

Avskräcker inte?

Att EU-länder försöker få till egna avtal med stater utanför unionen väntas samtidigt fortsätta. På så sätt tycks regeringar med främlingsfientliga inslag ha hittat en genväg där de inte behöver förhandla med andra EU-länder om att hjälpas åt med flyktingmottagandet. Det främsta målet tycks vara att just köra iväg migranter som vill ta sig in i EU.

Många människor söker sig till Europa via Tunisien, som de här människorna som anlänt i stora antal till den italienska ön Lampedusa hösten 2023. Foto: Cecilia Fabiano/LaPresse via AP/TT

Att det är krångligt om asylrätten ska garanteras, nationella och internationell rätt ska följas, och att det knappast är ekonomiskt lönsamt verkar inte spela någon roll.

Kritiker hävdar att bryskare metoder inte kommer att avskräcka människor. De anser att det inte går att hindra människor att fly krig, konflikter och extrem nöd, eller att försöka söka sig en bättre framtid.

Rapporterna om döda på Medelhavet sticker samtidigt i ögonen och väcker krav på politikerna att agera. Om man i stället kan hindra människor från att försöka ta sig ut på havet lär inte bara antalet som omkommer till havs minska, då är det också enklare att låtsas att de inte finns.

Den tyska socialdemokraten Birgit Sippel var inne på ett liknande spår nyligen när unionens inrikeskommissionär Ylva Johansson utfrågades i parlamentet. Sippel sade:
– Vi kan få till ett fint asylsystem, men utan att ha några asylsökande eftersom det smutsiga arbetet att skicka tillbaka migranter sköts av andra.