Generationen som betalar pandemins pris

Bebisen andas tungt. Trots att det är över 40 grader i skuggan har han lyckats somna i sin mammas famn där hon sitter ihopkrupen under ett halmtak. Mamman, som heter Mary Kiden, är en flicka på 17 år. I hushållet finns också hennes föräldrar och sju syskon. Familjen bor i några släta lerhyddor utan rinnande vatten och el strax utanför staden Yumbe i norra Uganda. Mary Kiden blev gravid under en nedstängning av samhället under pandemin och hennes situation är ett belysande exempel på några av pandemins effekter i låginkomstländer.

När det okända viruset började spridas över världen 2020 införde Uganda liksom många andra länder en strikt så kallad lockdown. Bara några dagar efter det att landet upptäckt sitt första fall av covid-19 i slutet av mars samma år stängdes landets grundskolor som därefter i princip hölls helt stängda i två år – längre än i något annat land. Under den första tiden lät myndigheterna TV-sända skolundervisning, men satsningen avbröts på grund av resursbrist. Runt 15 miljoner barn blev utan skolgång, bara i Uganda. Men nästan alla afrikanska länder stängde skolor i början av pandemin och hundratals miljoner barn fick stanna hemma.

Kris redan innan

Redan före pandemin rådde utbildningskris i de afrikanska länderna, som enligt FN:s barnorgan Unicef bestod av flera utmaningar. Trots att utvecklingen hade gått i rätt riktning var cirka 100 miljoner barn utan skolgång 2019. En annan utmaning var att relativt få gick klart skolan. Bara hälften av eleverna fullföljde då den tolvåriga grundläggande utbildningen, det vill säga grundskola och gymnasium. Dessutom var barnens kunskapsnivå bristfällig. Redan före covid-19 kunde 90 procent av tioåringarna i länder söder om Sahara inte läsa och förstå en enkel text, trots att de gick i skolan. En fjärde utmaning var brist på kvalificerade lärare.

På samtliga av dessa punkter förvärrades läget med covid-19. Förutom effekter direkt kopplade till inlärning innebar stängda skolor sociala och hälsorelaterade konsekvenser, inte minst för de redan mest utsatta.

Mary Kiden med sin son. Foto: Fanny Härgestam

En central punkt gällde barns tillgång till vaccin. Många länder har vaccineringsprogram som är kopplade till skolgång och när skolorna stängde blev många barn utan vaccin mot till exempel mässlingen, röda hund och difteri.

Skolmaten är en viktig näringskälla för miljontalsbarn världen över och även mycket viktig för familjer som lever i extrem fattigdom. När skolorna stängde försvann även denna.

Många hushåll som befann sig under eller nära fattigdomsstrecket förlorade sin inkomst eller såg den sjunka under pandemin, när löner och mängden arbetade timmar minskade. Förekomsten av barnarbete ökade, enligt FN-organet ILO (Internationella arbetsorganisationen). De sociala trygghetssystemen, som till exempel barnbidrag, når i genomsnitt 17 procent av befolkningen i Afrika, där många har informella jobb eller är daglönare. Sju av tio kvinnor jobbar svart i Afrika söder om Sahara. Samtidigt försökte många föräldrar, särskilt ensamstående mödrar, säkra familjens försörjning och lämnade därför barnen ensamma hemma.

Fler tonårsgraviditeter

För många flickor blev tillvaron som för Mary Kiden – hon gick från att tillbringa dagarna i skolan till att vistas i kvarteret där hon umgicks med en pojke, och blev gravid.

Redan före pandemin var Uganda ett av de länder i världen med högst andel tonårsgraviditeter – en av fyra ugandiska flickor i övre tonåren har blivit gravid eller fött barn vid 18 års ålder, enligt en undersökning från Ugandas statistikmyndighet.

Igenbommad skola i Busia i östra Uganda under pandemin. I inget annat land hölls skolorna stängda lika länge. Foto: Nicholas Bamulanzeki/AP/TT

Bakom de höga siffrorna finns flera förklaringar. En är att kunskapen om reproduktiv hälsa i genomsnitt är låg hos unga i länderna söder om Sahara. En annan faktor är fattigdom. Familjer som saknar möjlighet att försörja sig ser inte sällan flickor som en ekonomisk börda, som kan bli en möjlig inkomstkälla om hon blir gravid och kan giftas bort med pappan till barnet.

Under landets första nedstängning mellan mars och juni 2020 ökade antalet gravida flickor i ålder 15–19 år med drygt 25 procent jämfört med de nivåer som registrerats före pandemin, enligt en studie av Forum for African Women Educationalists Uganda. Under samma period, enligt samma studie, ökade graviditeterna med 366 procent bland flickor i åldern 10–14 år.

En del av dessa graviditeter uppstod till följd av sexuella övergrepp, som blev vanligare i Uganda under pandemin, bland annat enligt en rapport från Westminster Foundation for Democracy. Skolan är en relativt säker plats för många flickor då de löper större risk att utsättas för sexuellt våld i sitt bostadsområde eller hem. Det var dessa miljöer som de flesta barn begränsades till under nedstängningarna.

Flera risker

Att antalet tonårsgraviditeter stiger under en hälsokris är inget unikt för coronapandemin. Under ebolautbrottet i Västafrika 2014 blev ovanligt många flickor bli med barn i till exempel Sierra Leone.

Tonårsgraviditeter har allvarliga konsekvenser för såväl mamman som för barnet, omgivningen och hela samhället på sikt. Den gravida flickan löper stora hälsorisker, eftersom hennes kropp fortfarande utvecklas. Globalt är den vanligaste dödsorsaken för kvinnor i åldern 15–19 år komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Mammans unga ålder kan också vara en fara för barnet. Risken att fostret dör är betydligt högre än hos en kvinna som fyllt 20 år. Tonårsmammor har dessutom ofta svårt att ta hand om sitt barn eftersom de själva är barn.

Vaccinationskampanjer avbröts. Här har ett program med oralt poliovaccin återupptagits i Malawi 2022. Foto: Thoko Chikondi/AP/TT

Mödraskapet innebär dessutom att flickorna inte går klart skolan. Att sluta skolan i förtid innebär slutet på så mycket mer än utbildning. Möjligheten att förbättra sitt liv på sikt blir sämre. Barn som inte går i skolan är mer marginaliserade än jämnåriga skolbarn. Som vuxna har de betydligt lägre löner och löper större risk att leva i fattigdom än dem som fullföljer sin skolgång. De har i regel sämre hälsa och föder i snitt fler barn, enligt Världsbanken.

Miljontals platser gapade tomma efter barn som inte hade återvänt till skolbänken i länderna söder om Sahara när pandemin började klinga av. I Uganda uteblev ett av tio barn när skolorna åter slog upp dörrarna i januari 2022, enligt Unicef. Vissa barn hade börjat arbeta, andra levde i familjer med så ansträngd ekonomi att föräldrarna inte längre kunde betala för till exempel skolmaterial. Ytterligare andra barn hade blivit mödrar och var tvungna att ta hand om sina bebisar.

Inte bara mörker

Mary Kiden var en av dem. Men hon är i dag förväntansfull eftersom hennes föräldrar har lovat att hon ska få återvända till skolan så snart hennes son har fyllt tre år. Då ska de ta hand om barnet medan hon utbildar sig och försöker ta igen de fem år som hon kommer att ha varit borta från skolan sedan 2020. Föräldrarnas önskan är att dottern en dag ska få en bra lön och försörja dem när de inte kan arbeta längre.

Ansträngningar för att förbättra tonårsmammornas situation görs också på samhällsnivå. Den USA-baserade hjälporganisationen International Rescue Committee vårdar och stöttar unga mödrar och deras barn genom sina kliniker, bland annat utanför Yumbe där Mary Kiden bor. De leder också samtalsgrupper på bynivå där flickorna får information om familjeplanering. Långt ifrån alla får dock samma stöd hemifrån som Mary Kiden, och många fångas heller inte upp av hjälporganisationer. De många skolavhopp som pandemin ledde till har förvärrat den utbildningskris som rådde i Afrika söder om Sahara redan tidigare. Vissa experter talar om en förlorad generation afrikanska skolelever.

En kvinna och ett barn i Kenya passerar en väggmålning 2022 som illustrerar kampen mot coronaviruset. Smittspridningen var inte värst i Afrika, däremot fick pandemin andra svåra följder där. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Ett av världens globala mål inom handlingsplanen Agenda 2030 handlar om utbildning: ”att säkerställa inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla”. I ljuset av pandemins effekter i låginkomstländer ter sig det målet långt borta.

Men allt är inte mörkt. I Uganda försöker myndigheter samarbeta med internationella organisationer och lokala aktörer för att få tillbaka barn till skolan. Det sker genom dörrknackning, samtal med barnens familjer och stormöten på bynivå där representanter som har lokalbefolkningens förtroende informerar om skolgångens betydelse.

17 000 miljarder dollar

Utebliven skolgång är inte bara en utmaning för individen utan också ett väldokumenterat samhällsekonomiskt problem. Afrika söder om Sahara med sina många unga – 70 procent av befolkningen är under 30 år – står inför ett skifte. De unga håller nu på att bli en del av arbetsstyrkan. De arbetsföra blir fler än dem som behöver försörjas, vilket ger möjlighet för samhället att växa ekonomiskt och minska fattigdomen. Men det kräver att de unga har de rätta färdigheterna så att de kan komma i arbete, vilket i sin tur kräver att de har fått utbildning.

Kostnaderna kan bli svindlande 17 000 miljarder dollar i sammanlagda framtida uteblivna inkomster för alla de barn i världen som genomlevt skolstängningarna under pandemin, enligt en rapport från Unesco, Unicef och Världsbanken från december 2021.

Bebislycka med utmaningar. 13-åriga mamman Virginia Mavhunga i Zimbabwe i december 2021. Foto: Tsvangirayi Mukwazhi/AP/TT

Det kommer att kräva stora resurser i många år att få barnen tillbaka till skolan. Och det ska ske i en tid då givare ofta prioriterar annat än länderna söder om Sahara, till exempel kriget i Ukraina.

Mary Kidens familj lever i stor utsträckning på mat från FN:s livsmedelsprogram WFP och på inkomster från de träsängar som hennes pappa bygger. De hoppas ha råd att betala dotterns skoluniform när det väl blir dags för henne att börja skolan igen.

Ett långsiktigt mål har Mary Kiden redan satt upp, sedan långt före graviditeten, och det har inte ändrats: en dag ska hon bli läkare.