Kim hävdar sig från historiskt stark position

Det är lätt att skratta åt Nordkoreas ledare. Det är till stor del regimens eget fel, som ständigt prånglar ut propaganda som i omvärldens ögon ter sig bisarr. Men Kim Jong Un är en man med en plan. Antingen det sker genom offentliga tal vid möten med partiorgan eller vid besök i vapenfabriker och annan tung industri tar Kim snart sagt varje chans att framföra sin vision av ett Nordkorea med ännu hårdare statlig kontroll över ekonomin och samhället i stort.

Även i utrikespolitiken är tonen hårdare. Regimen utnämnde i januari Sydkorea till sin huvudfiende och rev ett monument i huvudstaden Pyongyang som symboliserade drömmen om återförening mellan de två länderna.

För att förstå grunderna till denna politik behöver vi backa bandet till 1980-talets slut. När Sovjetunionen närmade sig sitt slut började man kräva att Nordkorea skulle betala marknadspriser och i hårdvaluta för den olja och annat bränsle som landet köpt till kraftigt subventionerade priser, ofta i utbyte mot undermåliga nordkoreanska produkter.

Kim Jong Uns besök vid statliga industrier, som varvet i Nampho i februari 2024, befäster bilden av regimens allt starkare kontroll över ekonomin. Foto: KCNA/AP/TT

Svältkatastrof

Detta utlöste en ekonomisk kris. Jordbruket kollapsade när gödselfabrikerna inte kunna producera enligt den ekonomiska planen på grund av förlusten av sovjetisk olja. Detta ledde i sin tur till en svältkatastrof som beräknas ha tagit mellan 600 000 och en miljon människors liv under 1990-talet. På grund av den ekonomiska modellen, där självförsörjning var och förblir ledordet, producerades nästan all Nordkoreas mat inom landet, i ett jordbruk som var starkt beroende av sovjetiska subventioner.

Samtidigt som regimen skyllde på naturkatastrofer (som förvisso gjorde det svåra läget än värre) började vanliga medborgare ta makten över sina egna omständigheter genom att handla och byta saker med varandra på marknadsplatser runtom i landet. Marknaderna växte sig först stora spontant, trots regimens försök att kväsa dem. I början av 2000-talet såg sig regimen nödgad att legalisera marknaderna som växt sig alltför omfattande för att kunna utrotas. Detsamma gällde den halvprivata affärsverksamhet som, liksom i Kina tidigare, växt fram genom att entreprenörer slöt kontrakt med statliga företag och fabriker.

En medarbetare vid FN:s barnfond Unicef undersöker ett undernärt nordkoreanskt barn 1997, under den period då upp till en miljon människor dog i svält. Foto: Unicef/AP/TT

Kim Jong Un upplever förmodligen inte marknaderna i sig som ett hot. Någon övertygad socialist är han sannolikt inte. Däremot tror han starkt på statlig auktoritet och järnhanden som politisk metod. Därför är det ett problem att en stor del av den nordkoreanska ekonomin förblir uselt reglerad (om alls), med mutor och korruption som en del av systemet. Det innebär att en betydande andel av pengarna som finns i omlopp i detta system inte kommer staten till del, då Nordkorea saknar ett formellt fungerande skattesystem. Därför understryker Kim ständigt vikten av statens roll i ekonomin, och har uppmärksammat främst den statsdominerade tunga industrin.

Kultursmuggling

Vad Kim faktiskt vill är att stärka och cementera statens kontroll. Marknadernas och den privata ekonomins utbredning har lett till en situation där staten inte längre ensamt kontrollerar resursflödena, och därmed inte på politiska grunder kan bestämma vem som ska tilldelas vad. Därför har staten dragit åt skruvarna ekonomiskt de senaste åren, med ökad registrering av företag och marknadshandlare, och vissa försök att återstarta delar av statens centraliserade distributionssystem för mat.

Skruvarna dras åt i samhället i stort. Ända sedan svältkatastrofen på 1990-talet har det varit relativt vanligt bland nordkoreaner att lyssna på sydkoreansk musik och se sydkoreanska TV-serier i hemlighet, trots att det är ett allvarligt brott som kan leda till många års straffarbete i koncentrationsläger. Regimen är livrädd för att dess legitimitet ska undermineras av kultur från omvärlden och framför allt från Sydkorea, som kan störa regimens lögner om social och ekonomisk framgång.

En maskin för att så ris visas upp 2022. Självförsörjning är ledordet i Nordkorea. Foto: Cha Song Ho/AP/TT

Smugglingen av sådan kultur kom igång på allvar i samband med svältkatastrofen då kinesiska smugglare som försåg Nordkoreas marknader med varor insåg att det fanns en efterfrågan – inte konstigt givet att nordkoreanska TV-serier och filmer i regel har politiska budskap som huvudsyfte snarare än att underhålla. Under Kim Jong Uns tid vid makten har det blivit betydligt farligare än tidigare att konsumera sådan kultur. Straffen har blivit hårdare, det har blivit svårare att muta sig fri, och nya lagar har lagts till och tillämpas strängare.

Bakåtsträvande politik

När Kim kom till makten 2011 hoppades många, ofta med hans unga ålder och erfarenhet av studier i Schweiz som främsta grund, att han skulle reformera Nordkorea och öppna landet. Det blev tvärtom. Kims politik har varit mycket konservativ, ofta till och med bakåtsträvande. Han vill ta Nordkorea tillbaka till tiden före svälten, när landets system i någon mån fungerade, när staten fullt kontrollerade både ekonomin och samhället i stort. Även i utrikespolitiken tycks Kim vilja ta Nordkorea till en annan tidsålder, det kalla krigets dagar, då landet hade nära relationer med både Kina och Sovjetunionen.

Sedan Sovjets fall har Kina varit Nordkoreas överlägset största handelspartner som vissa år stått för 96 procent av den officiella utrikeshandeln. Kim har satsat stort på närmare band med både Moskva och Peking, och har haft toppmöten med båda ländernas ledare. I skrivande stund finns tecken som tyder på att Rysslands president Vladimir Putin kan komma att besöka Pyongyang inom en snar framtid.

Desinficering av ett badhus i Pyongyang 2020. Under coronapandemin blev det stängda Nordkorea ännu mera stängt. De första turister som släpptes in därefter var från Ryssland. Foto: Cha Song Ho/AP/TT

Den fulla skalan är fortfarande okänd, men Nordkorea har exporterat betydande mängder vapen till Ryssland under kriget i Ukraina. Regimen i Pyongyang gick tidigt ut med sitt stöd för anfallskrig. Det är ingen tillfällighet att Kim Jong Un understrukit vapenindustrin så starkt i sina senaste tal. Man vill att exporten ska växa och att banden till Ryssland ska stärkas på alla områden där det är möjligt. Det visar inte minst det faktum att den första turistgrupp som besökte Nordkorea nyligen sedan covid-19-pandemin då landet stängde gränserna kom just från Ryssland.

Struntar i sanktioner

Närmandet med Kina och Ryssland är inte bara bra för den nordkoreanska regimen ekonomiskt och diplomatiskt, utan även vad gäller dess vapenutveckling och internationella position. Både Kina och Ryssland har vetorätt i FN:s säkerhetsråd och kan blockera nya sanktioner mot Nordkorea. De båda stora diktaturerna är inte heller särskilt intresserade av att följa internationella sanktioner mot landet, som de anser är orättfärdiga. Därför är det betydligt lättare för Nordkorea att till exempel genomföra provokativa provskjutningar med robotar, som i andra lägen hade kunnat leda till ännu fler och hårdare ekonomiska sanktioner. De stärkta banden till Moskva ger regimen i Pyongyang handlingsfrihet.

Kim skiner ikapp med Putin i ryska Fjärran östern i september 2023, ett möte som allmänt sågs som att Nordkorea försåg Ryssland med vapen till kriget i Ukraina. Foto: KCNA/AP/TT

Det är också i ljuset av detta man ska betrakta deklarationen om Sydkorea som huvudfiende, framför USA. Nordkorea är inte i direkt behov av samarbete och närmande med regeringen i Seoul på samma sätt som man en gång var. Sydkoreas liberala presidenter – senast Moon Jae-In som styrde mellan 2017 och 2022 – tenderar att förorda så kallad solskenspolitik. Den går ut på att skapa förtroende och ömsesidigt utbyte mellan Nord- och Sydkorea, för att på så vis kunna bygga en varaktig fred som på lång sikt kan leda till återförening. Men för detta krävs två parter, och Kim Jong Uns regim är helt enkelt inte längre intresserad.

Och det är inte konstigt, för sammantaget har den nordkoreanska statens position och internationella förutsättningar inte sett starkare ut sedan det kalla kriget.