Kulturarvet bricka i talibanernas spel

Sommaren 2021 gick talibanerna från seger till seger, den ena stora staden efter den andra erövrades, ibland efter mindre skärmytslingar, ofta utan strid. Snart vajade deras vita flagga över hela Afghanistan. USA var ute ur bilden militärt, och segrarna kom slag i slag, snabbare än vad någon hade väntat sig, till och med talibanerna var tagna på sängen av sina blixtsnabba framgångar när de tågade in i Kabul den 15 augusti utan att möta något motstånd. Regeringsarmén, som utbildats av USA och Nato och till och med lilla Sverige, smälte bort eller gick över till gerillan.  

Världshistoria skrevs när president Ashraf Ghani, som lovat att stanna och kämpa till sista blodsdroppen, flydde hals över huvud till Dubai, enligt uppgift med koffertar fyllda av dollarsedlar. Det var ett förnedrande ögonblick för USA: TV-kanaler världen över visade bilder på hur amerikanska ambassaden evakuerades med helikopter. Talibanerna var tillbaka, och det med besked! I mångt och mycket var det samma gamla talibaner – samma extrema islamistiska politik drevs igenom med samma brutala våld. Kvinnor tvingades bort från universitet och annan högre utbildning och från de allra flesta jobb, konstskolor och musikutbildningar stängdes, offentliga avrättningar och bestraffningar som piskning återinfördes. Men kulturarvet rörde man inte, tvärtom lovade talibanerna uttryckligen att skydda både det ganska nybyggda Nationalmuseet i Kabul och landets talrika fornlämningar, monument och statyer.  

Afghanska män vid talibanflaggor i Kandahar den 15 augusti 2023, då tvåårsdagen av USA:s reträtt högtidlighölls. Foto: Abdul Khaliq/AP/TT

Sedan det triumfartade intåget i huvudstaden har det nu gått två och ett halvt år, men kulturarvspolitiken står fast. Till mångas förvåning poserade några talibanhöjdare häromåret på ett fotografi framför buddhistiska statyer i Nationalmuseet. Och i fjol öppnade talibanerna ett kontor i Bamiyan för att sälja biljetter till turister som vill gå på sightseeing vid lämningarna efter de enorma, antika buddhorna de sprängde 2001 till omvärldens stora avsky. Talibanerna säger sig också ha inrättat en särskild kulturarvspolis som ska skydda arkeologiska platser från plundrare. Vakter uppges ha placerats ut vid buddhastatyerna i Mes Aynak, bland annat med motiveringen att det buddhistiska kulturarvet är viktigt för Kina, talibanernas nya, mäktiga bundsförvant, som på sikt hoppas öppna gruvor i landet. I september 2023 rapporterade talibanernas försvarsdepartement att man hade gripit tre smugglare och beslagtagit antikviteter värda motsvarande 300 miljoner kronor: statyer och mumier, en guldkrona, en bok och flera svärd. Samtliga föremål ska ha lämnats till Nationalmuseets samlingar.  

Två bilder från Bamiyan: en från 1977 med en buddhastaty och en från mars 2001, då talibanerna visade upp hur de just förstört statyn. Foto: Etsuro Kondo (vä)/Osama Semba (hö)/AP/TT

Men frågan är vad dessa utfästelser ska betyda: är de tecken på reell förändring eller bara ett sätt att skapa positivt spinn för omvärlden? Det står klart att dagens talibaner skiljer sig från den trashankskarmé som intog Kabul 1996. I dag är rörelsen medievan på ett helt annat sätt – och konstigt vore väl annars, världen har förändrats och talibanerna med den. De är aktiva på Instagram, Youtube och Twitter, de har talespersoner som pratar perfekt engelska och är tillgängliga för journalister. Och talibanernas högsta ledning har efter år av förhandlingar med USA i Doha blivit mer världsvana och uppenbarligen måna om hur de uppfattas.  

Man kan dock ifrågasätta om det finns någon substans i vad de säger eller om det finns andra bakomliggande motiv och drivkrafter? Här bör man ha talibanregimens prekära situation i åtanke: den har ett skriande behov av pengar och är beroende av utländskt stöd för att fungera. Och de strävar nu som förr efter en sak: politiskt erkännande. I dag är talibanerna diplomatiskt isolerade och centralbankens tillgångar i utlandet frysta. 

Kina ses som en viktig bundsförvant. Här träffar Kinas nyutnämnda ambassadör i Kabul, Zhao Sheng, premiärminister Mohammad Hasan Akhund, i september 2023. Foto: premiärministerns kansli via AP/TT

Det ligger nära till hands med en historisk jämförelse. Förra gången talibanerna tog makten, 1996, var det många afghaner som drog en lättnadens suck. Kanske skulle landet, som skakats av krig sedan 1979, nu äntligen få fred och säkerhet under sina nya herrar. Men inbördeskriget ersattes av något lika illa: ett fruktansvärt religiöst tyranni med extremt kvinnoförtryck, offentliga avrättningar och i viss mån av fortsatt inbördeskrig mot den så kallade Norra alliansen, ledd av krigsveteranen Ahmed Shah Massoud.  

Då, under den första tiden av sitt styre, gjorde talibanerna allt för att vinna politisk legitimitet, för att ses som landets officiella regering, med diplomatiska förbindelser och representation i FN. Talibanernas dåvarande ledare mulla Omar hoppades även han på inkomster från turism, han förbjöd en lokal talibanledare att förstöra de berömda stenbuddhorna i Bamiyan och utfärdade ett dekret om att landets kulturarv skulle skyddas. Likheterna är slående, det fanns alltså också då en tid när rörelsen hade en ”solskenspolitik” gentemot omvärlden, i alla fall ifråga om kulturarvet. Man skulle kunna säga att det är i en sådan fas som de nya talibanerna befinner sig.  

En odaterad efterlysning av den tidigare afghanske ledaren mulla Omar, av amerikanska FBI. Mulla Omar gick under jorden när USA invaderade Afghanistan 2001. Foto: FBI via AP/TT

Men så ändrade mulla Omar sig plötsligt, han svek sina tidigare löften och beordrade att alla statyer och avbilder som föreställer människor skulle förstöras. De stred mot islam, hävdade han. Resultatet lät inte vänta på sig. Varje vecka gick talibanernas kulturminister och hans följe till museer i Kabul och slog sönder föremål ur samlingarna, från små hinduiska statyetter och buddhor till illustrerade vaser. Vandaliseringen skedde framför ögonen på den förfärade museipersonalen, som gjorde sitt bästa för att gömma undan delar av samlingarna. Den stora finalen på mulla Omars förstörelsekampanj var attacken på de kolossala stenbuddhorna i Bamiyan i mars 2001. I ett och ett halvt årtusende hade buddhorna stått där i nischer uthuggna i berget, tysta vittnen från en svunnen civilisation. De hade överlevt köld, hetta och vandalisering men till sist föll de i ett moln av damm och splitter.  

Sedan dess har politiska analytiker och talibankännare debatterat varför mulla Omar ändrade sig om kulturarvet och buddhorna. Det finns inget entydigt svar, somliga pekar på al-Qaidas inflytande, att terrorgruppen ville att talibanerna skulle bli en paria internationellt för att de inte skulle frestas att lämna ut ledaren Usama bin Ladin, andra pekar på en intern radikaliseringsprocess. Men de flesta är överens om att det var ett slags hämnd på omvärlden och det internationella samfundet, som vägrade erkänna talibanerna som Afghanistans legitima politiska ledning.  

En familj på utflykt på sjön Band-i-Mir, en turistattraktion i Bamiyan, i juni 2023. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT

Med andra ord blev kulturarvet en bricka i ett politiskt spel. Kanske fångades mulla Omar också av sin retoriks inneboende dynamik. När han väl hade sagt att buddhorna i Bamiyan skulle förstöras kunde han knappast backa; ju mer omvärlden, FN:s kulturorgan Unesco och muslimska ledare vädjade till honom att låta bli, desto mer tvingades mulla Omar att löpa linan ut för att inte förlora ansiktet. Man bör tillägga att vi inte heller vet vad som skulle ha hänt om talibanerna hade fått vad de eftersträvade, de kanske ändå skulle ha sprängt buddhorna och demolerat samlingarna i Nationalmuseet.  

Samma sak gäller i dag, vissa anser att talibanerna bara väntar på att få ett politiskt erkännande, att de sedan kommer att visa sitt ”rätta ansikte” – och som de fanatiker de innerst inne är löpa amok på kulturarvet. Rörelsen är gåtfull och består av olika fraktioner, hur den kommer att utvecklas är svårt att sia om. Men dagens talibaner håller än så länge fast vid den linjen att kulturarvet ska skyddas.  

En sak står dock klart: trots det pågår illegala utgrävningar i Afghanistan. Detta kan inte bara skyllas på talibanerna utan skedde också under den USA-stödda regeringen före dem – ytterst är det en konsekvens av laglöshet, fattigdom och efterfrågan på marknaden. Museer och auktionshus i länder vid Persiska viken och i Europa bär ett ansvar.