Moskva surfar på gamla latinamerikanska band

När alla tecken redan pekade på att Ryssland snart skulle inleda sin storinvasion av Ukraina besöktes Vladimir Putin av två latinamerikanska ledare i februari 2022. Först Argentinas dåvarande vänsterpresident Alberto Fernández, som talade om att han och den ryske ledaren enades i kampen för fred och social rättvisa och generöst erbjöd sitt land som Rysslands inträdesport till den latinamerikanska marknaden. Strax därpå kom Brasiliens dåvarande högerpresident Jair Bolsonaro, Donald Trumps bäste vän i regionen, som förtjust förklarade att han och den ryske ledaren enades i samma värderingar om “Gud, fäderneslandet och familjen”.

Pragmatism har alltid präglat Putins sökande efter allierade i Latinamerika. Också efter invasionen. Det har inte gått så bra. Men heller inte dåligt. Visserligen har de flesta latinamerikanska länder röstat för de FN-resolutioner som fördömer kriget, men de har samtidigt vägrat att delta i några sanktioner mot Ryssland eller i några stödpaket till Ukraina. USA har erbjudit att byta gammalt sovjetiskt/ryskt krigsmateriel som finns i flera länder mot moderna vapen om de gamla ryska vapnen i stället skickas till Ukraina, som också vet hur de kan användas.

Colombias Gustavo Petro har svarat att “även om de förvandlas till skrot här i Colombia annars, så kommer vi inte att överlämna gamla sovjetiska eller ryska vapen för att de ska transporteras till Ukraina. Vi står inte på någons sida. Vi är för fred”. Det är en hållning som delas av de flesta latinamerikanska ledare.

Få tar ställning för Ukraina

De enda latinamerikanska presidenter som klart och tydligt har tagit ställning mot Ryssland och för Ukraina är Chiles Gabriel Boric och Uruguays Luis Lacalle Pou – den förste står politiskt till vänster, den andre till höger. Gabriel Boric är dessutom den ende som har bjudit in president Volodymyr Zelenskyj att tala till landets parlament på storbildsskärm via satellit. Men när det skedde valde det chilenska Kommunistpartiets parlamentsledamöter, liksom några från Borics egen politiska koalition, att inte delta i sessionen. 

Argentinas dåvarande vänsterpresident Alberto Fernández förärade kollegan Vladimir Putin med ett besök strax före det stora angreppet på Ukraina i februari 2022. Foto: Sergei Karpukhin/Sputnik via AP/TT

Putins starkaste allierade i Latinamerika i dag är, vilket kan verka märkligt, de gamla kommunistpartierna och de regimer som kallar sig socialistiska, det vill säga Kuba, Nicaragua och Venezuela, liksom även Bolivia. 

Det är också till de länderna som högt uppsatta representanter för Kreml har rest med stor frekvens den senaste tiden. För några veckor sen besökte utrikesminister Sergej Lavrov Kuba och Venezuela. Och det var långt ifrån första gången. Därefter besökte sekreteraren i Rysslands säkerhetsråd, generalen Nikolaj Patrusjev, Kuba och Nicaragua. I den nicaraguanska huvudstaden Managua ledde han en konferens med deltagande av höga militärer från Nicaragua, Kuba, Venezuela och Bolivia i syfte att “garantera nationell och regional säkerhet”. General Patrusjev förklarade att Ryssland ansåg det som sin plikt att “stödja de latinamerikanska länderna i deras försvar av sin suveränitet och oberoende gentemot det tryck de utsätts för av USA och dess allierade”. Förutom militärt samarbete på alla nivåer strävar Ryssland, förklarade Patrusjev, efter att bättre samordna agerandet mellan Ryssland och dess latinamerikanska allierade i internationella forum.

Förvirring även till vänster

Det finns gott om vänsteraktivister i Latinamerika, också inom kommunistpartierna, som är förvirrade inför deras ledares uppslutning bakom Putin. Hans strävan efter en ny världsordning tillsammans med länder i Latinamerika, Afrika och Asien väcker visserligen sympatier. Men hur kan en av arkitekterna bakom nedmonteringen av det kommunistiska sovjetsystemet, den som infört ett slags maffiakapitalism i Ryssland, som med invasionen av Ukraina ännu en gång gett prov på en sorts imperialistiskt tsarvälde och som dessutom har politiska fångar, vara en allierad?

Kubas dåvarande premiärminister Fidel Castro (mitten) utanför ett hotell i Harlem i New York i samband med sitt första besök i FN 1960. Till vänster om honom Sovjetunionens ledare Nikita Chrustjov. Foto: AP/TT

Ett slags svar på frågan har getts av Laureano Ortega Murillo, son till det nicaraguanska presidentparet Daniel Ortega och Rosario Murillo och förmodad kronprins som ska föra familjedynastin vidare i Nicaragua. I sitt tal på den första Internationella parlamentariska konferensen Ryssland-Latinamerika i Moskva hösten 2023 förklarade Laureano Ortega Murillo:

– Vi stödjer Rysslands kamp mot den nya våg av fascism och nazism som växer sig starkare i USA och Nato. Den särskilda militära operationen har det ädla syftet att avnazifiera och försvara det ryska folkets grundläggande rättighet till ett liv i fred. Vi förlitar oss på att en seger för Ryssland också är en seger (för sanningen) över lögnen, för ljuset över mörkret och för det goda över det onda…

I sitt tal på samma konferens gjorde Vladimir Putin flitiga hänvisningar till den latinamerikanska vänsterns historiska hjältar som Simón Bolívar, Salvador Allende, Che Guevara och Fidel Castro – symboler för den traditionella latinamerikanska antiamerikanismen. Och det är just den som Laureano Ortega Murillos ord vilar på. Antiamerikanism är inte bara den latinamerikanska vänsterns gemensamma nämnare, den sträcker sig långt in i samhällena, också till de segment där USA samtidigt upplevs som framtidens land som miljoner är beredda att riskera livet för att nå. 

Anti-USA

Latinamerika är paradoxernas region. Och socialisternas stöd till Putin berättar kanske mer om dem än om den ryske ledaren. Men att “imperialism” i Latinamerika är synonymt med USA är inte taget ur luften. Här finns en lång konkret historia av invasioner, konspirationer och stöd till diktaturer. Den europeiska kolonialismen räknas också ibland dit. Men Ryssland har aldrig visat några erövrarambitioner gentemot regionen. Inte heller Kina. Att vara “antiimperialist”, vilket alla latinamerikaner till vänster är, innebär därför per definition att vara anti-USA. 

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov (t v) har gjort en rad resor i Latinamerika och träffat vänsterledare, som Venezuelas president Nicolás Maduro i februari 2024. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Rysslands argument att invasionen i själva verket är en förvarshandling mot Natos, och ytterst, USA:s aggression, låter av de skälen rätt trovärdigt för många latinamerikaner. Kriget i Gaza och USA:s stöd till Israel har ytterligare bidragit till det. Liksom avslöjandet av The New York Times nyligen att den amerikanska säkerhetstjänsten CIA de senaste åtta åren har deltagit i byggandet av ett dussin hemliga baser utefter den rysk-ukrainska gränsen.

Hur viktigt Latinamerika är för Ryssland visas i satsningen på att etablera en propagandistisk närvaro genom TV-kanalerna RT (tidigare Russia Today) och Sputnik på spanska. RT har över 30 journalister i Latinamerika, vilket kan jämföras med CNN på spanska som har färre än 20. För några år sedan hade RT och Sputnik en publik på uppemot 25 miljoner i Latinamerika. I dag är den ännu större. Moskvas tolkning av vad som händer i världen är, med andra ord, väletablerad i Latinamerika.

Ryska baser

De ekonomiska relationerna mellan Ryssland och Latinamerika är däremot, med undantag för Brasilien, marginella. Fortfarande är det USA som är den viktigaste ekonomiska partnern, också för Nicaragua och Venezuela, och i växande grad även för Kuba. Det är något som Ryssland svårligen kan ändra på. Men Kina kanske kan. Redan nu är Kina en ledande handelspartner och för några länder den viktigaste av alla. Och eftersom Peking och Washington befinner sig i konflikt och den kinesiska regimen i praktiken har tagit ställning för den ryska sidan, har det bidragit ytterligare till att ligga lågt med kritik mot Moskva för att inte riskera repressalier från Kina. 

USA minns Kubakrisen, eller Oktoberkrisen som den kallas på Kuba, 1962, då sovjetiska ramper avsedda för kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar uppfördes på ön. Foto: USA:s försvarsdepartement/AP/TT

Regeringarna i Moskva och Peking satsar stort på militärt stöd. För Kina handlar det mer om polisiärt bistånd. Men i de tre “socialistiska” latinamerikanska länderna har Ryssland militär närvaro i form av instruktörer som följer med olika vapensystem som sålts eller donerats. Det har genomförts gemensamma militärövningar. Det finns också underrättelsepersonal på stationer för avlyssning och satellitövervakning. Och det finns, i alla de tre länderna, planer på att bygga regelrätta ryska militärbaser. Att USA upplever det som ett hot är inte så förvånande. Kubakrisen 1962, då världen var närmare kärnvapenkrig än kanske någonsin, är inte så avlägsen. Men det är inte CIA:s operationer i Latinamerika heller. Och på samma sätt som den ryska militära närvaron i USA kan upplevas som början till en upprepning av Kubakrisen, använder latinamerikanska vänsterledare erfarenheterna av CIA:s inblandning på kontinenten för att ursäkta Rysslands krig i Ukraina.