Nu börjar vår gemensamma säkerhetsresa

Sverige har med Natoanslutningen gjort en fundamental säkerhetspolitisk ompositionering, i synnerhet i ett historiskt perspektiv. En lång period av neutralitet hade sin inneboende logik, både vad gällde syfte i förhållande till omvärlden och den egna kapaciteten. Denna fas avslutades med det kalla krigets slut och Sveriges EU-ansökan. Därpå följde 30 år av militär alliansfrihet med mer oklar logik och syfte – en allt djupare säkerhetspolitisk integration inom EU och ett nära samarbete med Nato och USA men utan bindande försvarsgarantier, samtidigt som neutralitetens industriella och försvarsmässiga förutsättningar bryskt monterades ned. När denna säkerhetspolitiska särlösning inte erbjöd stadga i förhållande till en markant ökad hotnivå var vår, och Finlands, Natoansökan ett faktum.

Nato är dock ingen konstant utan har genomgått betydande förändringar under decenniernas lopp vad gäller inriktning och geografisk spelplan – någon som minns debatterna om ”Global Nato” för alliansens roll bortom det euro-atlantiska området eller ”den europeiska försvarsidentiteten” som skulle utveckla européernas egen förmåga och särart inom Nato?

Nato har förändrats. USA:s president Harry Truman, omgiven av ambassadörer och ministrar från övriga grundarländer, undertecknar försvarspakten 1949. Foto: Byron Rollins/AP/TT

Turbulent tid

Sveriges inträde i alliansen och den europeiska säkerhetspolitiska mittfåran sammanfaller med betydande turbulens med potential att forma Nato framöver: Rysslands krig mot Ukraina och den europeiska säkerhetsordningen samt en uppslitande diskussion om USA:s framtida engagemang för europeisk säkerhet. Med detta som fond kommer Sverige nu att bli en del av såväl det praktiska arbetet som den politiska diskussionen om Europas försvar.

I och med medlemskapet kommer Sverige nu att bli en del av Natos operativa planering vilket är ett ständigt pågående arbete. Nato började ta fram nya regionala försvarsplaner efter Walesmötet 2014, sitt nya militära koncept 2020 och sitt senaste strategiska koncept 2022. En rad frågor är fortsatt under diskussion såsom den framtida ledningen av styrkor i Östersjöområdet och vilka eventuella förändringar i ledningsstrukturen som kan behövas för denna med tanke på såväl hotbilden i nordöstra Europa som det nära nordiska försvarssamarbetet. Den militära aspekten av Natomedlemskapet, både vad gäller att förändra den svenska försvarsplaneringen och att aktivt delta i försvarsalliansens planering, är krävande men samtidigt kanske den vi är bäst förberedda på efter 30 år av nära partnerskap med Nato.

Vad händer med Nato om Donald Trump på nytt blir USA:s president? Här med Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg 2019. Foto: Evan Vucci/AP/TT

Hela Sverige går med

Men som överbefälhavare Micael Bydén brukar påpeka är det inte Försvarsmakten som går med i Nato utan hela landet. Denna vidare dimension är möjligtvis mer utmanande för Sverige. Vägar och annan infrastruktur måste hålla måttet, näringslivet hitta sina roller, kommuner dra sitt strå till stacken och en rad myndigheter bidra på sina områden. Medvetenheten och förberedelserna inför detta är sannolikt ojämnt fördelade över samhället. Möjligen kan lärdomar dras från EU-medlemskapet då publika informationsinsatser såväl som kvalificerade forsknings- och kunskapssatsningar lade grunden för Sveriges handlingsförmåga inom Europeiska unionen. Totalförsvarstraditionen är dock en styrka ur ett samhällsperspektiv och en som Sverige och de nordiska länderna tydligt kan bidra med inom Nato.

Slutligen är Sverige nu en fullvärdig medlem av en allians i förändring och förväntas bidra även till den mer strategiska diskussionen om försvar och avskräckning i det euroatlantiska området. Vad kan och bör européerna göra själva? Hur ser vi på nya medlemmar i alliansen? Hur ska Nato hantera Kinas militära framväxt? Vilken rollfördelning ser vi helst mellan Nato och EU när det gäller insatser, innovation och kapacitetsutveckling och vilka ägg bör vi lägga i vilken korg? Dessa är bara några av de frågor som livligt har diskuterats bland de europeiska Natoländerna.

Natosoldater i styrkan Kfor håller isär serber och albaner i norra Kosovo. Foto: Marjan Vucetic/AP/TT 

Den franske presidenten Emmanuel Macrons senaste kommentar om möjlig europeisk trupp i Ukraina och den tyske förbundskanslern Olaf Scholz snabba nedskjutning av denna idé visar på den strategiska spännvidden bara i vårt absoluta närområde. För svenskt vidkommande blir det av särskild vikt att konstruktivt knyta ihop det nära samarbetet inom Norden samt vårt EU-engagemang med våra förpliktelser som Natoallierade. Ska européerna kunna ta mer ansvar för sin egen säkerhet – vilket nu är en gemensam uppfattning på båda sidorna om Atlanten – och Ukraina få det stöd det behöver, kommer flera olika samarbetsformat att behöva leverera och fördjupas.

När Sverige nu blir medlem av försvarsalliansen hamnar vi i den euroatlantiska majoritetspositionen: ett europeiskt land som är medlem av både Nato och EU. Från en särlösning till en särskilt vanlig lösning med andra ord. Vi har länge brottats med samma problem som våra europeiska grannar – vi har nu tillgång till samma uppsättning verktyg för att hantera dem. Vi tar detta steg vid en tidpunkt som kommer att kräva mycket av många: Europa står inför den största säkerhetsutmaningen på en generation och det framtida amerikanska stödet för kontinentens säkerhet karaktäriseras av betydande osäkerhet. Efter en lång solosegling börjar i dag vår gemensamma säkerhetsresa på ett mycket stormigt hav.