Fler kabelsabotage kan vänta

När detta publiceras ligger Yi Peng 3 fortfarande ankrat strax utanför danskt territorialvatten, där det övervakas av fartyg från Danmark, Sverige och Tyskland. Många frågor kvarstår kring vad som egentligen hänt och vilken roll Peking eventuellt kan ha spelat.

Att det skulle röra sig om en olycka ter sig osannolikt, särskilt med tanke på att en liknande incident inträffade i Östersjön hösten 2023, då två kommunikationskablar och en gasledning mellan Finland och Estland skadades. Som James Bond-författaren Ian Fleming uttryckte det: ”En gång är en slump. Två gånger är en tillfällighet. Tre gånger är fientliga handlingar”. Därtill rapporteras det att Yi Peng 3 ska ha stängt av sin transponder tillfälligt, och dessutom saktat in och kört fram och tillbaka ovanför de två kablar som förstördes.

Misslyckad signalpolitik?

Om det inte handlar om en olycka återstår frågan om vem som är ansvarig. Det är svårt att begripa vad Kina skulle ha att vinna på en sådan aktion, särskilt då den utförs så öppet och framstår som både pinsam och svår att förneka. Signalvärde? Möjligen. Men vilken signal skickar Kina i så fall till Europa inför Donald Trumps tillträde som USA:s president i januari? ”Vi är beredda att förstöra viktig infrastruktur i Europa och står dessutom på Rysslands sida”? En sådan strategi skulle snarare driva Norden och övriga Europa ännu närmare USA – något som Kina gör sitt yttersta för att undvika – och framstår som mycket dåligt tajmad. Det tveksamma signalvärdet och den mycket kortvariga effekten av aktionen tyder på att syftet kanske i så fall snarare skulle vara att testa de västallierade Östersjöländernas beredskap.

Plockar fram kabelsaxar tillsammans? Kinas och Rysslands presidenter Xi Jinping och Vladimir Putin på sammanslutningen Brics toppmöte i oktober. Foto: Maxim Shipenkov/AP/TT

Om Kina och Ryssland tillsammans skulle ägna sig åt denna typ av öppen hybridkrigsföring i Norden, skulle det innebära att samarbetet mellan länderna nått en nivå som vi tidigare inte har sett. En sådan utveckling kan inte uteslutas men vore överraskande av flera skäl. Kanske främst för att den går stick i stäv med de ganska tydliga begränsningar som har präglat deras samarbete inom olika områden.

Obskyra bolag i hybridaktioner

Hybridaktiviteter, som de förstörda kablarna i Östersjön sannolikt är exempel på, kan dock vara svårare att förutse och riskerar att öka. Det gäller oavsett om det är Ryssland, Kina eller båda tillsammans som ligger bakom, eller om aktionerna har sanktionerats av Peking. Detta gäller också i Arktis, där undervattenskablar och annan särskilt viktig infrastruktur är potentiella mål.

Balticconnector, här fotograferad vid en anläggning ovan mark i Finland. Gasledningen till Estland förstördes hösten 2023. Foto: Mikko Stig/Lehtikuva via AP/TT

Denna utveckling kan möjligen förklaras av den ökade roll som mindre aktörer har kommit att spela i de rysk-kinesiska relationerna. När större, globalt integrerade företag som inte vill ta risker – som de stora kinesiska fraktbolagen – delvis drar sig tillbaka för att undvika sanktioner, skapas utrymme för mindre, mer obskyra aktörer. Vid den redan nämnda incidenten förra året var det också ett relativt okänt kinesiskt företag inblandat – Hainan Xin Xin Yang Shipping. Sådana bolag kan vara mer riskbenägna och lättare att använda sig av för ryska aktörer som vill genomföra hybridaktioner – om det är vad som faktiskt har skett i dessa fall.

Det kan inte heller uteslutas att användningen av små aktörer är en medveten strategi från Kina. Det skulle dels kunna göra det enklare för Peking att förneka ansvar, dels begränsa effekten av eventuella sanktioner, eftersom sanktioner mot små aktörer har begränsad påverkan på Kinas ekonomi som helhet.

Finländska kustbevakningen på patrull där en av kablarna förstördes i den senaste incidenten. De västallierade länderna runt Östersjön kan behöva samordna sin beredskap mer mot sabotagen. Foto: Finlands kustbevakning

Utåt har både Kina och Ryssland förnekat delaktighet, men sammantaget framstår det som mer sannolikt att detta i grunden är en rysk aktion. Operationen kan ha utförts genom att fartyg och besättning hyrts, vilket troligtvis skulle innebära att den inte varit sanktionerad av Peking. Eller så har regimen känt till planen men valt att låta den genomföras, i tron att skeppet skulle hinna lämna nordiskt vatten obemärkt. Oavsett vilket innebär en sådan aktion betydande risker för Peking och ett högt politiskt och diplomatiskt pris, och som sagt med tveksamt signalvärde och svårförståeliga fördelar för Kina.

Väcker frågor om beredskap

Händelsen väcker under alla omständigheter frågan vilken beredskap Sverige och andra allierade Östersjöländer behöver ha för liknande hybridaktioner. Vid denna incident agerade länderna snabbare och mer enhetligt än tidigare. Men med ytterligare stärkt samarbete ökar sannolikt förmågan att stoppa fartyg tidigare, och om det sker medan de fortfarande är på nordiskt territorialvatten blir det också betydligt lättare att agera. När ett fartyg befinner sig i ett lands exklusiva ekonomiska zon eller på internationellt vatten är det däremot svårare. Detta aktualiserar också behovet av en diskussion kring hur internationell rätt ska tillämpas, eftersom reglerna för ingripanden ofta är otydliga och gråzoner förekommer.