Macron vill vara Europas beskyddare

Knappt ett dygn efter att det blev klart att Donald Trump vunnit presidentvalet i USA ordnade Frankrikes president Emmanuel Macron ett möte med en annan Donald – Polens premiärminister Donald Tusk. Under ett timslångt samtal i Budapest diskuterade de främst Ukrainas omedelbara utmaningar, men också Europas säkerhetspolitiska framtid.

Macron förklarade efter mötet att “Europa inte längre kan vara beroende av USA för sin säkerhet“. Det är dags, menade Macron, för en ny säkerhetspolitik där Frankrike och Europa sätter sina egna villkor, i stället för att reaktivt värja sig mot den politiska utvecklingen i ett allt mer oberäkneligt USA.

Det är inte första gången Macron framför sådana tankar. Men hans målsättning att göra den europeiska försvarspolitiken mer självständig har aktualiserats av Trumps valseger.

Rekordlågt förtroende

Macron tycks nu vilja inta rollen som Europas beskyddare, den ledare som kan kliva fram och faktiskt genomföra de omfattande säkerhetspolitiska reformer – den Zeitenwende (vändpunkt) som den tyska förbundskanslern Olaf Scholz pratade om i ett uppmärksammat tal 2022, men som kritiker anser att han inte lyckades omvandla till något konkret program.

Efter den tyska regeringens kollaps nyligen, och i takt med att allt fler Putinvänliga nationalister blir allt starkare i östeuropeiska länder, är det ingen överraskning att Macron försöker positionera sig som en ny ideologisk riddare för den europeiska idén.

Ska Emmanuel Macron kunna åstadkomma den vändpunkt som Tysklands förbundskansler Olaf Scholz talade om? Möte mellan EU:s jättar utanför Berlin i maj 2024. Foto: Ebrahim Noroozi/AP/TT 

Macrons problem är att han inte längre har förtroende hos väljarna i sitt eget hemland. I de senaste opinionsmätningarna är stödet för honom rekordlågt, på 17 procent.

Efter det att Macrons parti led svidande förluster i EU-valet i juni kände han sig tvungen att utlysa ett nytt val till parlamentets underhus nationalförsamlingen, som slutade med att hans eget parti Renässans var den största förloraren. Det franska statsskicket är utformat så att Macron behåller makten över utrikespolitiken trots att hans parti försvagats parlamentariskt, men det kan ändå bli svårt att genomföra ett ambitiöst strategiskt skifte i försvarspolitiken när han har förlorat så mycket stöd på hemmaplan.

Grattis till Trump

Macron var en av de första världsledare som gick ut med gratulationer till Trump efter dennes valseger. “Redo att arbeta tillsammans som vi gjort i fyra år. Med dina övertygelser och mina”, skrev Macron på X. Kommentaren var ivrig, men knappast entusiastisk. Macron var president i Frankrike under Trumps första mandatperiod och känner till riskerna med en amerikansk ledare som i bästa fall uttryckt sig likgiltigt om Europas säkerhet.

Men den politiska utvecklingen i USA väcker inte bara förtvivlan, utan även viss förhoppning i presidentkansliet Elyséepalatset i Paris. Där tror många att Trumps återkomst kan stärka Macrons argument för ett Europa som står lite mer på egna ben i försvarspolitiken. En otyglad Trump betyder då inte enbart nya risker, utan även vissa möjligheter att sjösätta väsentliga reformer i EU:s budgetpolitik, klimatpolitik och, framför allt, säkerhetspolitik.

Folkmassa i Paris reagerar på resultat i parlamentsvalet i juli, då Macrons parti sjönk som en sten. Foto: Louise Delmotte/AP/TT

Att Trump innebär ett markant skifte i säkerhetspolitiken i Europa bekräftades så snart han hade vunnit valet. Ett av de första samtalen den nyvalde blivande presidenten höll var med Rysslands president Vladimir Putin. Förra gången Trump blev president tillsatte han relativt konventionella konservativa veteraner till de flesta utrikespolitiska nyckelposterna. Den här gången är nomineringarna mer äventyrliga, med Putinvänliga Tulsi Gabbard som tilltänkt direktör för underrättelsetjänsterna och den politiskt oerfarna tv-stjärnan Pete Hegseth, som har kopplingar till nationalistiska extremister, som potentiell försvarsminister.

Snårig labyrint

Macronisterna hoppas att en radikaliserad Trumpadministration och presidentens tilltagande isolationism kan skapa en rekyleffekt i EU, som gör det lättare att tämja EU-skeptikerna på hemmaplan och bygga momentum för ett starkare självständigt försvar. Maud Bregeon, talesperson för franska regeringen, säger till radiokanalen RTL att den politiska utvecklingen i USA stärker argumenten för att Frankrike nu “tar sitt öde i sina egna händer“. Hon anser att just Macron är en av de ledare som är bäst förberedd för det nya säkerhetsläget. “Macron har sagt detta i sju år.”

Den ansedde historikern och kommentatorn Timothy Garton Ash tycks bekräfta den tesen: “Ett Europa som sitter i kläm mellan ett aggressivt expanderande Ryssland och ett aggressivt tillbakadragande USA måste göra mer för sitt eget försvar”, skriver han i en artikel för tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR).

Nationaldagen den 14 juli 2024 i Paris. Frankrike är efter Storbritanniens utträde ur EU unionens klart starkaste militärmakt. Foto: Michel Euler/AP/TT

Men det var en snårig labyrint som ledde fram till Macrons försök att lansera sig som Europas beskyddare. Vägen dit formades mer av omständigheterna än av konsekvent övertygelse. Macron försökte länge betona Frankrikes strategiska autonomi i förhållande till stormakterna, och ville gärna positionera sig som en neutral medlare mellan USA och andra stormakter, där dörren stod öppen för samtal med Kinas ledare Xi Jinping och Vladimir Putin.

Först ett par månader efter Putins storinvasion av Ukraina 2022 såg vi början på Macrons nya hårdare säkerhetspolitiska fokus. I våras tillbringade Macron slutspurten inför EU-valet med en turné till grannländerna, där han positionerade sig som en stark röst för Ukraina, trots att Frankrike ligger långt ned på listan över länder som skickat mest bistånd och militärt materiel till Kiev.

Vill ha snabb EU-expansion

I intervjuer talade Macron om att han var redo att göra allt som krävs för en ukrainsk seger i kriget: “Både Europas och Frankrikes säkerhet står på spel i Ukraina”, sade han i maj 2022. Macron öppnade även för att skicka soldater till kriget, vilket fick kritik från Tyskland och krävde förtydliganden från bland annat Grekland, Spanien, Sverige och USA om att det inte var aktuellt att skicka faktiska trupper till Ukraina.

Men Macron har under det senaste året blivit allt tydligare med att förespråka EU-medlemskap för Ukraina och en expansion av unionen österut. Förra sommaren sade Macron att EU måste växa “så snabbt det bara går” och lovade att Frankrike bli drivande bakom den ambitionen. Macron tycktes sent omsider “ha insett att Europas säkerhet, suveränitet och välstånd skulle vara ohjälpligt hotade om EU låter grannländer bli offer för aggressiva makter”, skriver Célia Belin, Parischef på ECFR, i tidskriften Foreign Affairs.

Omkring 15 000 ukrainska soldater har utbildats av Frankrike. Här övar några av dem i oktober 2024. Foto: Thibault Camus/AP/TT

Under året har Macron även försökt återvända till frågan om en expansion av landets kärnvapenarsenal. Redan i början av 2020 försökte Macron lyfta fram det han kallar den europeiska dimensionen av kärnvapenförsvaret, där Frankrike skulle komplettera de säkerhetsgarantier som USA länge stått bakom. Då överskuggades initiativet av pandemin, men i april i år höll presidenten ett uppmärksammat tal på universitetet Sorbonne där han tog upp frågan igen, med löften om att Frankrike ska göra mer för hela Europas säkerhet och konkreta förslag att expandera och modernisera kontinentens avskräckningsdynamik. Till skillnad från Storbritannien ingår inte Frankrike i Natos kärnvapenorganisation, men Macron talar nu oftare om den europeiska säkerheten i anknytning till franska kärnvapen.

Växande kärnvapenarsenal

Frankrike är det enda EU-landet med egen kärnvapenarsenal. Den har halverats sedan det kalla krigets slut 1990 men förblir den fjärde största i världen (efter Rysslands, USA:s och Kinas) och växer för första gången på många år. Franska staten lägger nu motsvarande 60 miljarder kronor på kärnvapnen, enligt Radio France, en ökning med 3,5 miljarder kronor från förra året.

På hemmaplan väntar ännu en tuff vinter för Macron. Den nya premiärministern Michel Barnier står inför ett svårt uppdrag att sanera statsfinanserna. Han företräder högerpartiet Republikanerna (och alltså inte Macron) och regerar på nåder av Marine Le Pens ytterhögerparti Nationell samling. Barnier har knappt en månad på sig att bli klar med förhandlingarna om Frankrikes mest omfattande åtstramningspaket på flera decennier, med höjda skatter och kärva nedskärningar, som bland annat kommer att slå mot pensionerna. Samtidigt är franska jordbrukare på väg att organisera en ny våg av landsomfattande protester mot ett handelsavtal mellan EU och Sydamerika. Det lär inte ge Macron många nya vänner när han nu försöker leda Frankrike in i en ny, tuffare utrikespolitisk fas.

Där har vi paradoxen i det nya säkerhetspolitiska läget i Europa: de ledare som talar mest om ett starkare europiskt försvar sitter i de svagaste regeringarna.