Spanien mot strömmen: välkomnar migranter

Regeringen med premiärminister Pedro Sánchez från Socialistpartiet (PSOE) i spetsen vill göra det enklare för migranter att kunna stanna och starta ett liv i Spanien. Sánchez anser att migranterna är viktiga för landets framtida utveckling. Utgångspunkten är att migranterna kan bidra till landets välstånd – bara de tas emot på ett bra sätt, får möjlighet att etablera sig och komma in i samhället.

Denna inställning är inte bara ett brott mot regeringens tidigare politik, den rimmar inte heller så väl med Spaniens stöd för EU:s migrationspolitik och går emot allt fler medlemsländers syn på hur migrationsfrågan ska hanteras.

– Spanien måste välja mellan att vara ett land som är öppet och välmående eller ett som är stängt och fattigt, sade Sánchez inför parlamentet i Madrid i oktober när han stakade ut sin nya riktning.

Drivkraft för utveckling

Enligt Sánchez handlar det inte bara om medmänsklighet, utan också om att det är den enda realistiska vägen framåt för att få ekonomin på fötter och upprätthålla välfärdsstaten i ett land där födelsetalen är bland de lägsta i EU.

Rätt hanterad, anser han, är migration en stark drivkraft för nationers utveckling, medan hat och främlingsfientlighet förstör dem.

Det som Sánchez har gett uttryck för är ett tydligt vägval och en stark markering gentemot övriga EU-länder, där främst krafter långt ut till höger på den politiska skalan gör att regeringar tar till drastiska åtgärder för att försöka stoppa migrationen.

Premiärminister Pedro Sánchez talar i parlamentet i Madrid. Foto: Eduardo Parra/Europa Press via AP/TT

Ett sådant land är Italien. Där framhärdar den högernationalistiska  premiärministern Giorgia Meloni i sitt, som hon hoppas, banbrytande projekt att skicka vidare migranter, som försöker ta sig till Italien, till Albanien, utanför EU. Den första avvisningen dit stoppades dock snabbt av domstol, som slog fast att migranterna inte kom från så kallade säkra länder och därför inte kunde sändas till tredje land, som Albanien, och riskera att bli hemskickade därifrån. Beslutet fick Meloni och flera andra ministrar att i hårda ordalag anklaga domstolen för att syssla med politik. Samtidigt skyndade sig den italienska regeringen att försöka utöka antalet länder på listan över vilka stater som ska betraktas som så kallade säkra länder som asylsökande och migranter kan avvisas till.

Avtal med Nordafrika

Italien har även kritiserats hårt på sistone för att, utan att ta hänsyn till mänskliga rättigheter, förhandla med länder som Libyen och Tunisien om att inte släppa vidare migranter därifrån. Detta trots att Melonis regering mycket väl känner till att de ofta får utstå omänsklig behandling när de passerar dessa länder. (Också EU, ska sägas, har gett Tunisien ett särskilt anslag för att strypa migrantflödet.)

Även vanliga högerregeringar, liksom sådana som ligger längre åt vänster på den politiska skalan, har tagit till allt kraftfullare åtgärder för att hindra migration. Tidigare under hösten införde den tyska mittenvänsterregeringen gränskontroller med motiveringen att akut skydda landet mot islamistisk terrorism och grov brottslighet. Och Frankrikes nytillträdde premiärminister, den konservative Michel Barnier, sade nyligen att ”migrationsnivåerna ofta är olidliga”.

Möte om migration i Libyen i juli 2024 mellan bland andra Tchads president Mahamat Déby (t v), Libyens premiärminister Abdul Hamid Dbeibah (i röd slips i mitten), Italiens och Maltas premiärministrar Giorgia Meloni och Robert Abela (t h). Foto: Yousef Murad/AP/TT

I början av november valdes Kemi Badenoch till partiledare för det brittiska Konservativa partiet (Tories), som sedan i somras är i opposition. Hon tillhör partiets högerflank och anser att inte alla grupper av människor är välkomna till Storbritannien, dit migranter i tiotusental har sökt sig över Engelska kanalen på senare år. I ett redan ofta använt citat hävdade Badenoch att inte alla kulturer är lika lämpliga att släppa in i landet.

Även Sverige och Finland, med hänvisning till integrationsproblem, har stramat åt reglerna för att avskräcka migranter.

Behöver arbetskraft

Motargumenten mot denna strikta migrationspolitiska trend har främst kommit från hjälp- och människorättsorganisationer. Övrigt motstånd har varit näst intill obefintligt, med undantag för enskilda forskare och politiker som anser att det är både inhumant och omöjligt att försöka stoppa människor som flyr från krig och konflikter, klimatförändringar och extrem fattigdom.

Ett annat undantag är det nederländska storföretaget ASML – världsledande i halvledarindustrin – som i mars i år påtalade att de hårda migrationslagarna kan göra det svårare för bolaget att rekrytera kvalificerad arbetskraft. ASML sade därför att man kan behöva flytta sin produktion, något som den nederländska regeringen har försökt avvärja. I östra Tyskland har liknande problem uppstått. Många företag har svårt att hitta arbetskraft sedan extremhögerpartiet AFD vunnit allt större inflytande i lokal- och regionalpolitiken.

Till denna inhägnade anläggning i Shëngjin i Albanien vill Italiens regering skicka migranter, men planerna har stoppats i domstol. Foto: Vlasov Sulaj/AP/TT

För Spaniens del handlar det nu om att avsätta resurser för att snabbare integrera migranter och få in dem på arbetsmarknaden, bland annat genom att minska på byråkratin för ansökningar om uppehållstillstånd.

Det är den befolkningsmässiga – demografiska – verkligheten som Sánchez och hans regering nu försöker konfrontera med praktisk politik. Enligt premiärministern riskerar nämligen nästan hälften av Spaniens kommuner att avfolkas. Den åldrande befolkningen är en stor utmaning och måste tas omhand, och små orter på landsbygden måste fyllas på med nya invånare för att inte dö ut.

I södra Europa är äldreomsorgen inte lika utbyggd som i Norden och inte heller lika kulturellt accepterad, och det behövs många människor i det framtida omsorgsarbetet. Men det finns även efterfrågan på programmerare, ingenjörer och byggarbetare, för att nämna några exempel.

Påminde om Franco

Sánchez ser ekonomiska möjligheter med sin migrationspolitik. Enligt siffror från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) från maj i år har Spanien en av EU:s snabbast växande ekonomier. Det anses till stor del bero på migrationen, främst från Latinamerika, som har varit relativt hög. Den har bidragit till att stärka den ekonomiska tillväxten genom att täppa till hål på arbetsmarknaden.

Övriga EU-länder som går i motsatt riktning om migration är inte Sánchez största bekymmer. Det är snarare oppositionspartierna, det konservativa Folkpartiet (PP) och framför allt extremhögerpartiet Vox, som driver en hård politik mot migranter och sammankopplar dem med kriminalitet.

Brand i slumområde för migrantarbetare i provinsen Almería. Migranterna bör ges bättre förutsättningar i Spanien, anser Sánchez. Foto: Santi Donaire/AP/TT

I sitt migrationspolitiska tal i parlamentet i oktober påminde Sánchez om de två miljoner spanjorer som flydde undan fascistdiktatorn Francisco Francos styre (1939–1975). Omkring 120 000 av dem tog sig över Atlanten, ofta utan giltiga resedokument och många gånger från Kanarieöarna. Det är av en händelse samma ögrupp som på senare tid har varit huvudsaklig scen för migranters massankomster till Europa sedan det blivit svårare att ta sig till Italien från Tunisien och Libyen. Migrantrutten över havet till Kanarieöarna är bland de dödligaste i dag. Ögruppens invånare har varit mycket gästvänliga och hjälpt till när många människor har anlänt under kort tid, något som Sánchez även har uppmärksammat och tackat Kanarieöarnas befolkning för.

Premiärministern anser att det är Spaniens plikt, särskilt nu, att vara det välkomnande, toleranta och stödjande samhälle som de spanjorer som en gång flydde skulle ha velat möta. Han ser också ett slags moralisk skuld gentemot landets äldre befolkning, liksom en skyldighet gentemot framtida generationer.

– Vi spanjorer är barn till emigranter och vi ska inte vara föräldrar till ett främlingsfientligt system, har Sánchez sagt.

Nyanserad bild

Hans bild av migrationen skiljer sig skarpt från den spanska extremhögerns. Enligt Sánchez har över 90 procent av de migranter som kommit till landet gjort det lagligt, det vill säga med giltiga resehandlingar. Runt 40 procent kommer från Latinamerika, 30 procent från andra länder i Europa och 20 procent från Afrika. Invandrarna arbetar också i högre grad än infödda, och det är en mindre andel migranter än de inrikes födda som söker välfärdsbidrag. Han påpekar också att brottsfrekvensen är lika hög i migrantgruppen som bland dem som är födda i Spanien, om hänsyn tas till ålder och inkomst.

Det är ovanligt nu för tiden att politiker nyanserar bilden av migration på det här sättet – oavsett var de befinner sig på den politiska skalan och om de är i regeringsställning eller opposition. Sannolikt hoppas Sánchez regering på så vis ta udden av extremhögerns tidigare framgångar med att skrämma upp människor mot en påstådd gemensam fiende.

Lättade migranter når kanarieön El Hierro. Foto: Maria Ximena/AP/TT 

Tidigare har Sánchez själv fått kritik av bland annat människorättsgrupper för att också ”externalisera” migrationen, det vill säga flytta gränskontrollerna utanför både det egna landet och EU. I Spaniens fall har det främst handlat om Marocko. För två år sedan dog tiotals personer i en kaotisk situation då tusentals migranter försökte ta sig över ett gränsstängsel mot den spanska enklaven Melilla, som omges av den nordafrikanska staten. Sánchez beskrev det som en väpnad attack mot den spanska gränsen och skyllde dödsfallen på maffiagrupper som tjänar pengar på människohandel. Det är en retorik som känns igen hos flera andra europeiska ledare, som Giorgia Meloni i Italien.

Faktum är att Spanien, liksom Italien, har undertecknat flera egna avtal med länder i Afrika, som Mauretanien, Gambia och Senegal. Dessa får finansiellt stöd till gränsbevakning mot att de hjälper Spanien att hindra människor att ta sig till Kanarieöarna. Avtalen berättigar också till fler spanska uppehållstillstånd åt medborgare från just dessa länder.

Ännu saknas många detaljer om Sánchez nya migrationspolitik, och framtiden får utvisa om regeringen har för avsikt att på allvar ta emot och integrera fler migranter. Men tonen i premiärministerns tal har stakat ut vägen.