Tufft EU-uppdrag för Estlands järnlady

EU:s nya kommissionärer tillträdde den 1 december. Bland dem återfinns Kaja Kallas, som valts ut för jobbet som den så kallade höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik – unionens utrikeschef.

Kallas utnämning kommer vid en avgörande tidpunkt för Europa. Rysslands krig i Ukraina rasar fortfarande, konflikten i Gaza fortsätter att destabilisera Mellanöstern, Donald Trump har blivit omvald som president i USA och Kina utövar ett allt större tryck på globala normer. Samtidigt i Europa hanterar Frankrike och Tyskland inrikespolitiska kriser. Utöver allt detta kämpar Europa med ryska hybridattacker, Rysslandsvänlig desinformation och framväxten av föga demokratiska politiska krafter på kontinenten. För att återställa stabilitet och upprätthålla den regelbaserade internationella ordningen kan EU behöva en stark utrikespolitisk ledare mer än någonsin, och många hoppas att Kaja Kallas ska vara lösningen på en del av dessa problem.

Den post Kallas har tagit över är på papperet en av de mest inflytelserika positionerna inom EU. Den utrikespolitiska chefens huvudsakliga uppgift är att fungera som den person andra vänder sig till när de vill föra en dialog med EU – en lösning på frågan “Vem ringer jag när jag vill prata med Europa?”, som tillskrivits USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger. Utrikeschefen representerar unionen på den globala arenan och leder den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som är tänkt att säkerställa att EU uppträder och talar med enad röst. Kallas ansvarar också för flera centrala organ, inklusive Europeiska utrikestjänsten – unionens utrikesdepartement med diplomatiska representationer i nästan 150 länder världen över.

Henry Kissinger (mitten), USA:s utrikesminister på 1970-talet, lär ha undrat hur man ringde Europa. Här i samspråk 1999 med Tysklands förre förbundskansler Helmut Kohl och Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt. Foto: Shawn Baldwin/AP/TT

Europas nya järnlady

Kallas trädde fram i det internationella rampljuset i samband med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Hon profilerade sig snabbt som en av de mest framträdande förespråkarna för stöd till den angripna staten. Under hennes ledarskap blev Estland den näst största bidragsgivaren till Ukraina i förhållande till BNP (med Sverige på sjätte plats). Vid sin utfrågning i Europaparlamentet den 12 november betonade Kallas vikten av att stödja Ukraina "så länge det behövs" och att fortsätta arbeta för att stoppa Rysslands aggressiva politik framöver.

Kaja Kallas ledarskapsstil har gjort att hon beskrivs som "Europas nya järnlady", en jämförelse med Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher (1979–1990) som blev känd för sin kompromisslösa stil. Kallas är principfast och resultatorienterad men anses samtidigt pragmatisk. Det har framkommit både i hennes tydliga linje mot Ryssland men också i inrikespolitiken under Kallas tid som Estlands först kvinnliga premiärminister (2021–2024). Mot slutet av hennes mandatperiod minskade dock Kallas popularitet avsevärt, bland annat på grund av hennes åtstramningspolitik och raka uttalanden. Kritiken förstärktes ytterligare när hon anklagades för hyckleri och bristande trovärdighet sedan det avslöjats att hennes make fortsatte bedriva affärsverksamhet i Ryssland.

Begränsad roll?

Nu får Kallas, tidigare regeringschef i ett land med drygt 1,3 miljoner invånare, leva med utmaningen att representera 450 miljoner människor på den globala scenen. Att leda EU:s utrikespolitik kommer inte att vara en lätt uppgift, särskilt med tanke på den ibland oklara rollfördelningen mellan olika makthavare inom unionen. Hennes erfarenhet som premiärminister kan dock visa sig ge värdefulla verktyg för att navigera mellan EU:s komplexa utmaningar.

EU:s avgående utrikeschef Josep Borrell har kritiserats för betydelselösa uttalanden. Foto: Jean-Francois Badias/AP/TT

När nättidningen Politico beskrev posten som hög representant som "EU:s mest meningslösa jobb" var det en syftning på en grundläggande svårighet: utrikeschefen förväntas tala för 27 medlemsländer men har begränsad möjlighet att tvinga fram enighet. Spanjoren Josep Borrell, den avgående personen på posten, har ofta kritiserats för att hans kraftiga fördömanden saknat genomslag när medlemsländerna valt att agera på eget håll. Denna splittring har varit särskilt tydlig i frågor som rör kriget i Ukraina samt konflikten i Israel/Palestina, där medlemsländerna ofta misslyckats med att enas om gemensamma åtgärder.

Kallas måste försöka balansera mellan EU:s gemensamma ambitioner och medlemsländernas nationella suveränitet. Större medlemsstater som Frankrike och Tyskland tenderar att driva sina egna agendor, men också länder som Ungern använder sitt veto för att främja nationella intressen. För att medla mellan dessa olika perspektiv och främja samförstånd kan Kaja Kallas behöva dra nytta av sin erfarenhet av att bygga koalitionsregeringar (tre totalt under sin tid som premiärminister) och förespråka stöd till Ukraina.

Samtidigt har hon till uppgift att återupprätta den roll som Lissabonfördraget ursprungligen tilldelade EU:s utrikeschef. Under Josep Borrells mandatperiod har han fått konkurrens om att synas på världsscenen från både EU-kommissionens chef Ursula von der Leyen och av Charles Michel, avgående ordförande för EU:s stats- och regeringschefer. Det blev särskilt tydligt i den så kallade "Sofagate"-skandalen i Turkiet, när von der Leyen hamnade vid sidan om på en soffa medan Mickel fick hedersplatsen bredvid president Recep Tyyip Erdoğan. Detta har återigen väckt den gamla frågan: "Vem ska man ringa för att prata med Europa?"

"Sofagate". EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hamnade vid sidan av när Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan 2021 tog emot henne och Charles Michel, ordförande för EU:s stats- och regeringschefer. Foto: Zuma Press/TT

Bra för Sverige?

Den tredje stora utmaningen för Kaja Kallas blir att navigera i en värld präglad av allt större komplexitet. För länder i Östersjöregionen, inklusive Sverige, är det en fördel att Kallas har en djup förståelse för säkerhetssituationen i området. Samtidigt måste hon bredda sitt fokus bortom Ryssland och sin egen region för att hantera EU:s bredare globala utmaningar.

I förhållandet med USA har Kallas intagit en tydlig hållning. Under sin utfrågning i Europaparlamentet skickade hon ett kraftfullt budskap till den tillträdande amerikanska presidentadministrationen: starka relationer med EU utgör ett strategiskt val för USA, särskilt om Washington vill sända signaler till länder som Kina och Ryssland. Hon betonade också Natos roll för Europas försvar snarare än att stödja initiativet om en EU-armé.

Även om Kallas optimism kring det transatlantiska samarbetet är framträdande, är den inte naiv. Hon har själv understrukit vikten av att EU:s medlemsländer själva investerar i sitt försvar: "Problemet med försvar är att när man behöver det är det faktiskt för sent att fatta beslut". Hon förespråkar också stärkt europeisk försvarskapacitet i avskräckande syfte. För Sverige, som betydande tillverkare av militär utrustning, kan detta innebära nya möjligheter till fördjupade samarbeten.

Stor givare till Ukraina. Kaja Kallas tar emot president Volodymyr Zelenskyj i Tallinn i januari 2024. Foto: AP/TT  

Om Kaja Kallas kan beskrivas som konsekvent i sin hållning gentemot USA och i sin skarpa kritik mot autokratiska regimer, uppvisar hon däremot en mer återhållsam attityd i frågor där EU:s medlemsstater är splittrade. När hon under utfrågningen fick frågor om situationen i Gaza var hon märkbart mer försiktig än om Ryssland, vilket vittnar om hennes insikt om EU-ländernas meningsskiljaktigheter i Mellanösternkonflikten. Detta kan tolkas som strategisk medvetenhet, men väcker också frågor om hur hon kommer att hantera komplexa utmaningar utanför de områden hon har mest erfarenhet av, som relationerna med Ryssland och USA.

Från Tallinn till Bryssel

I en tid av alltmer komplex global politik är starkt ledarskap inom utrikesfrågor sannolikt viktigare än någonsin för EU. När Kallas fick frågan om vad som särskiljer henne från tidigare höga representanter svarade hon kortfattat: "Jag är helt enkelt annorlunda".

Återstår att se om det är vad EU behöver för att navigera dagens utmaningar. De inledande månaderna av hennes mandatperiod lär avgöra om Kaja Kallas kan etablera sig som EU:s nya starka röst på den globala scenen. Först måste hon som sagt bemästra den svåra balansgången mellan medlemsländernas olika intressen. Hennes erfarenhet som premiärminister gör henne van vid att sitta vid förhandlingsborden, men den direkthet som bidrog till hennes framgångar i Estland och i frågor om Ukraina kan skapa friktion när EU ska enas om sin utrikespolitik.

Fotnot: Publicerad före Kaja Kallas tillträde och lätt uppdaterad efter.