Det kan bli världens nästa nya stat

Under ett par veckor hösten 2019 rådde karnevalsstämning i Bougainville i den östligaste delen av Papua Nya Guinea. Den autonoma provinsen – som består av huvudön Bougainville, den mindre ön Buka och ett antal kringliggande öar och atoller – höll en efterlängtad men icke bindande folkomröstning om självständighet.

– Den där tiden var en stor fest och det kändes som att vi äntligen kunde se det förlovade landet, minns Peter Garuai, byäldste på en mindre ö i regionen.

När rösterna hade räknats stod det klart att 97,7 procent ville ha självständighet från Papua Nya Guinea. Inte sedan Sydsudan 2011 har resultatet i en liknande omröstning varit så tydligt.

Ryan Griffiths, professor i statsvetenskap vid Syracuse University i USA, har ägnat en stor del av sin forskargärning åt att studera separatiströrelser runtom i världen. Enligt honom fanns det 2020 ett 60-tal aktiva sådana. De mest kända för oss är kanske de i Katalonien, Skottland och irakiska Kurdistan, där det också har hållits folkomröstningar om självständighet det senaste årtiondet.

Ligger bäst till

De allra flesta självständighetsrörelser når aldrig sitt mål, konstaterar Ryan Griffiths som har studerat över 400 sådana från de senaste 200 åren. Men, tror Griffiths och flera andra bedömare, Bougainville ligger bäst till bland de nu aktuella för att lyckas. I så fall skulle det bli första gången som FN:s generalförsamling får en ny medlem sedan ovan nämnda Sydsudan 2011.

Byäldsten Peter Garuai (t v) på ön Pokpok gladdes när folkomröstningen om självständighet äntligen hölls 2019. Foto: Torbjörn Wester

Bougainville och centralmakten i Papua Nya Guinea har en sårig gemensam historia bakom sig. Kulturellt och geografiskt tillhör Bougainville egentligen närliggande Salomonöarna. Men Tysklands och Storbritanniens koloniala pennstreck på en karta 1886 gjorde så att regionen i stället klumpades ihop med en mängd öar och kulturer västerut som 1975 skulle bli nationen Papua Nya Guinea.

Det var till en början lyckosamt för det då nybildade landet. På Bougainvilles huvudö ligger nämligen Pangunagruvan, en av världens största koppar- och guldgruvor, och den kom att bli en naturlig grundbult i statsfinanserna. Men gruvdriften ledde snart till slitningar då invånarna, speciellt markägarna i Panguna, tröttnade på att så lite av intäkterna stannade i Bougainville och så mycket tycktes försvinna ned i det brittisk-australiska gruvbolaget Rio Tintos fickor. De sociala spänningarna ökade samtidigt när många från andra delar av Papua Nya Guinea flyttade in för att jobba i gruvnäringen.

Största konflikten i Oceanien

Krutdurken exploderade 1988. En grupp militanta landägare i Panguna inledde en sabotagekampanj mot gruvan, som några månader senare tvingades stänga. Våldet spred sig och för att rädda sin främsta intäktskälla satte centralmakten i Papua Nya Guinea hårt mot hårt, uppbackat av Rio Tinto och Australien.

Bougainville (inringat) har mer gemensamt med Salomonöarna – grannlandet till öster – än Papua Nya Guinea i väster som befolkningen vill ha självständighet ifrån. Karta: Wikimedia Commons 

Den så kallade Bougainvillekrisen var ett faktum, en väpnad konflikt som är föga känd i vår del av världen men som faktiskt är den största och långvarigaste i Oceanien sedan andra världskriget. Uppemot 15 000 personer miste livet under det följande årtiondets laglösa kaos på öarna. Förutom att gerillaarmén Bougainville Revolutionary Army (BRA) stred mot Papua Nya Guineas försvarsmakt bestod krisen också av en uppsjö interna konflikter mellan olika språkgrupper och kriminella gäng och andra fraktioner på öarna, vissa stödda av centralmakten.

Papua Nya Guinea lyckades, trots en flera år lång blockad, aldrig återta kontrollen över regionen. När australiska medier 1997 avslöjade att Papua Nya Guineas regering hade hyrt in legosoldater från företaget Sandline International för att knäcka rebellerna på Bouganville utlöste det häftiga reaktioner i hemmaopinionen och man tvingades till förhandlingsbordet. Året efter slöts fred och senare undertecknades ett fördrag som innebar att Bougainville fick autonom status och att en icke-bindande folkomröstning om självständighet skulle hållas.

Sätter hopp till gruva

Under 2000-talets två första årtionden har Bouganvilles fraktioner och språkgrupper genomgått en intern läkeprocess och lyckats enas kring målet om självständighet, något som blev tydligt när folkomröstningen väl hölls 2019. På andra sidan självständigheten hägrar Pangunagruvan som fortfarande är stängd, men som de flesta i Bougainville vill öppna på nytt för att finansiera den nya nationen.

Vallokal i centralorten Buka. I folkomröstningen 2019 röstade nästan 98 procent för självständighet. Foto: Post Courier via AP/TT

För en separatiströrelse är oftast det största hindret att den centralmakt som man vill bryta sig loss från sätter sig emot. Matt Qvortrup, professor i statsvetenskap vid Coventry University i Storbritannien, har visat att självständighetsomröstningar som sker ensidigt, alltså utan centralmaktens godkännande, sällan leder någon vart. Däremot har de (få) folkomröstningar som hållits efter en överenskommelse mellan parterna, och där jasidan klart vunnit, också lett till att nya länder har sett dagens ljus.

När Sydsudan blev självständigt var det en följd av ett fredsfördrag efter ett långt inbördeskrig. Efter folkomröstningen samma år låg vägen till medlemskap i FN:s generalförsamling öppen utan att Sudan protesterade. Samma sak skedde i Montenegro (2006). Det tycks alltså, anser Qvortrup, som att det internationella samfundet, som övervakar sådana här folkomröstningar, är angeläget om att resultaten ska respekteras. Och det tycks gälla även när omröstningarna inte är bindande.

Det som tyder på att Bougainville skulle kunna nå sin hett eftertraktade självständighet är att folkomröstningen genomfördes med båda sidors godkännande, och inte bara på eget bevåg. Och hittills har Papua Nya Guinea i alla fall inte sagt nej. Därtill är minnena från det blodiga 1990-talet och Sandlineaffären alltför starka hos ledande politiker i landets huvudstad Port Moresby.

Tropiska öar med 300 000 invånare. Vid kusten syns Bougainvilles största stad Arawa där det bor omkring 35 000 personer. Foto: Shutterstock/TT

Varnar för nej

Däremot har centralregeringen ägnat sig åt att sparka bollen framför sig länge nu. Papua Nya Guineas parlament har fortfarande inte ratificerat det icke-bindande folkomröstningsresultatet, något som var sagt skulle ske under 2023. Under hösten 2024 har regeringen i Port Moresby och det autonoma Bougainvilles regionalregering tvistat om bland annat hur röstningen om ratificeringen ska gå till – med enkel eller ännu större majoritet i parlamentet. En medlare från Nya Zeeland är inkallad.

Det som kan ligga Bougainville i fatet i självständighetsprocessen är att regionen är så okänd och saknar starkt internationellt kontaktnät. Man har ingen förgrundsgestalt som kan driva lobbyarbetet, som exempelvis Östtimor hade i José Ramos-Horta, som drev självständighetsfrågan från Indonesien från sin exil och 1996 fick Nobels fredspris för sina insatser (han är i dag Östtimors president).

Vad händer om Papua Nya Guineas parlament faktiskt röstar nej? När jag förra hösten träffade Ezekiel Massatt, minister med ansvar för självständighetsprocessen i Bougainvilles autonoma regering, var hans budskap tydligt:

– Om de stoppar självständigheten kommer nästa kris inte att begränsas till Bougainville. Vårt unga folk kommer att fråga sig: Om vi lade ner vapnen och undertecknade fredsavtalet och det ändå blev såhär, varför är det bara vi som ska fortsätta att lida? Kanske borde ni också lida.

Ett nej till självständighet vore riskabelt, anser Ezekiel Massatt i Bougainvilles autonoma regering. På väggarna hänger ögruppens flagga till vänster och Papua Nya Guineas till höger. Foto: Torbjörn Wester

Men frågan är om hans folk verkligen är redo för ännu ett inbördeskrig. Ett mer troligt scenario är då att Bougainville utropar självständighet på egen hand med svåröverblickbara diplomatiska följdverkningar.

Maktkamp Kina-USA

Om och när Bougainville får sin självständighet kommer det nya landet oundvikligen att dras in i en regional maktkamp som blossat upp på senare år, mellan supermakterna Kina och USA. Grannlandet Salomonöarna slöt 2022 en säkerhetspakt med Kina, vilket sände ut chockvågor. Tidigare i år använde presidenterna i Stillahavsnationerna Palau och Marshallöarna varningar om ökade kinesiska påtryckningar för att förmå USA att leverera miljardbistånd.

I Bougainville finns flera som öppet flörtar med Mittens rike. En av dem är Sam Kauona, medgrundare av gerillan BRA, en av ögruppens mest inflytelserika politiker och möjlig framtida president. Han har i flera intervjuer pratat om att ett närmande till Kina vore bra för Bougainville, både ekonomiskt och politiskt.

Samtidigt är Papua Nya Guinea en stabil allierad till USA och på senare år har länderna fördjupat sitt försvars- och säkerhetsarbete.

Det regionala styret på Bougainville har satt 2027 som slutdatum för självständighetsförhandlingarna med Papua Nya Guinea. Lyckas Bougainville nå sitt mål innebär det en ny spelpjäs på stormakternas schackbräde. Vilken sida kommer Bougainville att välja?