Harris för Europas säkerhet

President Joe Bidens engagemang för Nato är bortom allt tvivel. I juni beskrev han USA:s roll i alliansen som “helig” – “Jag menar det bokstavligen,” sade han, “ett heligt åtagande”. Trump har däremot en mycket mer transaktionell syn på försvarsalliansen (alltså vad han själv kan få av den i utbyte). Han har förklarat att, under hans ledarskap, skulle amerikanska säkerhetsgarantier vara villkorade av att de europeiska medlemsstaterna betalar vad han anser vara deras rättvisa andel av Natos kostnader.

Européerna har också hört Trumps prioriteringar i Ukraina. Som han betonade i sin tv-sända debatt med Harris i september vill Trump att kriget ska ta slut så snart som möjligt, även om Ryssland behåller kontrollen över en del ukrainskt territorium. Vissa europeiska ledare oroar sig för att detta skulle belöna rysk aggression – och därför uppmuntra till mer av den. När det gäller handel har Trump ofta signalerat att han ser EU som rival snarare än partner.

Visserligen finns det stora skillnader i hur delar av högern och vänstern i USA ser på landets plats i världen, men kanske står det mindre på spel för Europa i just valet 2024 än vad som ibland föreställs.

Även de mest antiryska regeringarna, som de i Storbritannien och Polen, inser att för att Ukraina ska uppnå full seger i sitt krig skulle USA behöva trappa upp konflikten ganska drastiskt – en kurs som Bidens regering konsekvent har försökt undvika. Det finns lite som tyder på att Harris skulle inta en särskilt annorlunda linje. Kriget kommer därför troligen att sluta, förr eller senare, med en bitter, otillfredsställande kompromiss, vem som än blir president.

Mer generellt, och trots den märkliga religiositeten i Bidens uttalade hängivenhet gentemot Nato, verkar USA vara säkert på att fortsätta vad som under president Barack Obama (2009–2017) blev känt som att ändra riktning mot Asien (pivot to Asia). Syftet med denna strategiska omorientering är framför allt att möta utmaningen från Kina. Det gäller både säkerhet och handel – politikområden som alltmer överlappar varandra. Biden har till exempel skapat Aukus, ett partnerskap på säkerhetsområdet med Australien och Storbritannien, och i stort sett hållit fast vid den mer protektionistiska handelspolitik som Trump införde 2017–2021. Återigen skulle Harris troligen följa samma linje.

Det som verkligen oroar europeiska politiker är Trumps stil – hans råhet, hans oförutsägbarhet. De bekymrar sig också över hans nära relation med Ungerns auktoritäre premiärminister Viktor Orbán, vars upptåg irriterar den stora merparten av EU så mycket. Harris skulle säkert vara en mycket trevligare partner att ha att göra med om gemensamma angelägenheter.