Nästa president får leda alltmer utmanat USA
Trump talar i valrörelsens slutspurt med Harris på storbildsskärm. Foto: Evan Vucci/AP/TT

Nästa president får leda alltmer utmanat USA

Analys. Inget tyder på att den värld som möter USA:s tillträdande president blir tryggare än i dag. Utnötningskriget i Ukraina fortsätter. Osäkerheten i Mellanöstern har tilltagit. Kina kan slå till mot Taiwan. Om viljan finns skulle klimatfrågan kräva krafttag. USA är också en alltmer utmanad supermakt, skriver den USA-baserade journalisten Karin Henriksson.
Se även omvärldens syn på valet i artiklarna härintill. Observera att artiklarna publicerades inför presidentvalet.

Publicerad: 2024-10-24

Gamla talesätt som ”Kungen är död, länge lever kungen” och ”Ju mer saker och ting ändras desto mer förblir de desamma” kan ofta användas om USA. Trots tal om omstart och ny inriktning förblir mycket statiskt för USA geopolitiskt.

Ända sedan slutet av 1900-talet – det som betecknades ”det amerikanska århundradet” – har det spekulerats om att USA har förlorat sin ställning som ”den fria världens ledare”, som man fortfarande gärna säger i supermakten. Ibland dock med en ironisk glimt, eftersom landet onekligen inte ter sig lika oövervinnligt som på 1950-talet eller efter Berlinmurens fall i slutet av 1980-talet.

Efter ett 20-tal år av långa, hårda och ifrågasatta krig och militära insatser i Afghanistan och Irak som följde på terrorattentaten den 11 september 2001 försvagades både amerikansk makt och goodwill. Utvecklingen har gått mot en multipolär värld med tre intressesfärer, den amerikanska, ryska och kinesiska, utöver ett uppvaknande så kallat globalt syd som kan hoppa mellan dessa flak. I dag varnar pro-amerikanska röster för en allians av illvilliga diktatorer, som drivs av hat mot USA och folkliga val med regelrätt opposition – så en fråga framöver är vilken sida olika länder väljer att ställa sig på.

Kriget går in på sitt fjärde år

På ett övergripande plan fortsätter Washington att betrakta Ryssland som fienden, Kina som en strategisk rival, och talet i Europa om att samlas bakom en gemensam försvars- och utrikespolitik mestadels som prat.

USA-huvudtext ukraina.jpgCeremoni i Kiev för de stupade. Ukrainakriget blir en av huvudfrågorna för USA:s nya president och den likaledes nyvalda kongressen. Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT

Vladimir Putins storskaliga anfallskrig mot Ukraina ser ut att gå in på sitt fjärde år i slutet av februari. Kina satsar förvisso betydligt mer på försvaret men ekonomin hackar och arbetskraften krymper när andelen äldre ökar. För EU:s del har kriget i Ukraina återuppväckt förhoppningar om att äntligen bli ett enat maktblock – om man nu lyckas lappa över sprickorna.

Och så Mellanöstern, konstanten för USA:s del alltsedan andra världskriget. Stödet för Israel som en strategisk allierad och som den enda demokratin i regionen har varit grundmurat över hela den politiska skalan i USA.

Den sittande presidenten Joe Biden har bara dagar kvar till valet den 5 november när den så kallade lame duck-perioden fram till maktskiftet den 20 januari nästa år inleds. Han gick till val på att USA skulle göra comeback som ledare på den gemensamma internationella arenan efter åren med Donald Trump, att främja demokratisering runt om i världen och att ta hem ”de flesta soldaterna från krigen i Afghanistan och Mellanöstern”.

Mellanöstern mullrar

Slutbetyget blir ojämnt, i alla fall i väntan på historikernas dom. Biden såg till att USA på nytt anslöt sig till Parisavtalet sedan Trump lämnat det och stärkte självförtroendet i Nato, men uttåget från Kabul utvecklades till en katastrof med 13 döda amerikanska soldater och ett okänt antal afghanska offer.

Efter det ryska storanfallet 2022 reste Biden till och med till Kiev för att visa att USA står bakom ett självständigt Ukraina. Efter Hamas dödliga gryningsräd mot Israel den 7 oktober förra året var Bidens budskap otvetydigt. ”Ni är inte ensamma”, parat med ”Gör det inte. Gör det inte” till Israels fiender.

USA-huvudtext netanyahu harris.jpgMellanöstern förblir en het potatis vem som än tar över. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu mötte Kamala Harris i Washington i juli. Foto: Julia Nikhinson/AP/TT

Det torde knappast vara någon som följer utrikesnyheterna som inte har hört ordet ”polarisering” om det amerikanska politiska landskapet. Polarisering genomsyrar omdömena om Bidens politik men det kan samtidigt sägas att oenigheten om USA:s roll i världen och vad det får kosta att upprätthålla den märks även inom partierna. Kritiker i synnerhet till höger, eller bland hökarna som det brukar heta, anser att Biden har svikit både Ukraina och Israel.

I de mer extrema kommentarerna anklagas han för att ducka för Putins kärnvapenhot eftersom han inte gav Ukraina offensiva vapen från början och för att inte en gång för alla kväsa Iran med riktade bunkerbomber mot kärnlaboratorierna. Och även från andra håll får Biden spe för att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu har vägrat att lyssna på vädjanden om vapenvila och ännu mindre till propåer om den gamla idén om en tvåstatslösning för Israel/Palestina.

Trovärdig försvarare?

En stor skara normalt trogna demokratiska väljare säger att Bidens händer är blodiga efter att ha gått Netanyahus ärenden och därmed blivit medskyldig till de tiotusentals dödsoffren och nästan totala förstörelsen i Gaza. Risken att de stannar hemma på valdagen är troligen större än att de skulle rösta på Donald Trump, som utmålar sig som Israels bästa vän och som under sina år som president inte visade någon som helst medkänsla med palestinierna.

USA-huvudtext putin trump.jpgMöte Putin–Trump 2017 under republikanens presidentskap. Vad betyder relationen om Trump blir president igen? Foto: Evan Vucci/AP/TT

Bidenvännerna, däremot, framhåller att han varit en stark och trovärdig försvarare av Ukraina, Israel och Taiwan. Ett nytt säkerhetsstrategiskt samarbete med Australien och Storbritannien, Aukus, har inletts där även Japan, som utökat sina militära utgifter, liksom Indien framställs som tänkbara partner i detta antikinesiska initiativ. På öar och atoller i det vidsträckta Stilla havet håller den amerikanska marinen på att restaurera flygplatser och andra anläggningar från andra världskriget för att bli mindre sårbar för den typ av kinesiska robotar som kan träffa till exempel hangarfartyg.

Tålamod kan ju vara en tillgång och Joe Biden kanske har tagit till sig detta under sina över 50 år i politiken. Fast det har inte nödvändigtvis hjälpt i den israelisk-palestinska konflikten.

USA behövs för klimatet

Bidens belackare anklagar honom för att urholka de amerikanska försvarsresurserna, fastän de fortfarande är gigantiska och att IT-genier har mobiliserats för att se till att spjutspetskunnandet överträffar vad som produceras i ryska och kinesiska vapenlaboratorier. Bland de mindre omtalade, men på sikt omvälvande, projekten finns också moderniseringen av kärnvapenarsenalen.

USA-huvudtext  klimat.jpgAnna Maria Island i Florida efter orkanen Milton i oktober. USA står för stora klimatutsläpp och drabbas självt av extremväder. Foto: Rebecca Blackwell/AP/TT

Miljövänner i hela världen hånar gärna amerikanerna för att de konsumerar mer energi och släpper ut mer växthusgaser per capita än de flesta andra. Det är sant. Men amerikanskt engagemang på den här punkten är också nödvändigt för att framsteg ska ske. På hemmaplan händer en del. Numera kommer mer än en femtedel av elektriciteten och närmare en tiondel av all energi från förnybara källor. Men nästan ingen tar till sig varningarna om hur mycket budgetmedel som måste gå till att dämpa riskerna för skogsbränder och att flytta in bebyggelsen från stränder som äts upp av haven.

Den amerikanska ekonomin, världens klart största, påverkar också omvärlden kraftigt. De amerikanska underskotten och statsskulden på nära 125 procent av BNP betraktas som potentiellt destabiliserande faktorer för hela världsekonomin. Ändå har de bägge presidentkandidaterna överträffat varandra med löften om skattelättnader. Trump är värst, enligt bedömare skulle underskottet bli dubbelt så stort som med Harris program.

Situation Room

Det är mycket mörka ödesmättade toner i slutfasen av den dramatiska valrörelsen 2024. Enligt all politisk expertis väger det mycket jämnt. Om kandidaterna kan konstateras att de står långt ifrån varandra i sina framtidsvisioner.

Som vicepresident har Kamala Harris suttit med vid bordet i det som kallas Situation Room i Vita huset där krismötena hålls och dit endast en liten klick släpps in. Hon har tämligen flitigt rest runt världen under tre och ett halvt år för att samtala med ledare i andra länder, till exempel Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj. Hon är alltså insatt i alla aktuella frågor och förmodas fortsätta på ungefär samma linje som Joe Biden, med fokus på gamla allianser, fortsatt uppbackning av Ukraina, en återhållsam attityd mot såväl Kina som Iran samt klimatåtgärder.

USA-huvudtext statsskuld.jpgUSA:s statsskuld närmar sig 125 procent av BNP. Båda kandidaternas politik anses öka den ytterligare. Foto: Shutterstock/TT

Donald Trump upprepar å sin sida ofta att krigen mot Ukraina och Gaza aldrig skulle ha inletts om han varit president. Och, fortsätter han, om han vinner tänker han sätta stopp för dem inom ett par dygn. Han säger lika ofta att det inte rasade några krig under hans år vid makten, men det är givetvis en förenkling. Beträffande den långa kedjan händelser i Mellanöstern ansvarade han för i synnerhet en, med sin order om mord på den iranske toppmilitären Qasem Soleimani 2020.

Under sin tredje kandidatur har Trump snarast trappat upp retorik och löften, med inriktning på ekonomin och invandringen. Han tänker införa höga tullar på utländska varor och ”stänga gränsen”. Han föraktar elbilar och ser ner på klimataktivister med ”drill, drill, drill” som ett av sina motton. Han står fast vid sitt America First, vilket kan översättas med isolationism. Under de gångna åren bjöd han in premiärministrar och presidenter till Mar-a-Lago eller Trump Tower med får man förmoda öronen öppna för smicker. Hans fäbless för ”starka män” kan inte viftas bort och Putin tros gnugga händerna vid en eventuell återkomst.


Karin Henriksson
Journalist och författare, baserad i Washington.