Pest eller kolera för Mellanöstern?

Skillnaderna är många mellan Donald Trump och Kamala Harris, liksom mellan deras närmaste rådgivare. Men när det gäller utrikespolitiken är ibland skillnaden tydligare vad gäller stil och metod än substans. Trumps inställning är att han hela tiden prioriterar vad han själv har att vinna på något. Han ser också ett värde i att bryta mot alla regler och vad som är passande. Det innebär oftast kaos, men kan ibland tydliggöra vad en sakfråga egentligen handlar om. Harris är mer konventionell och därmed tacksam för dem som vill upprätthålla de internationella regelsystem som delvis kommer till uttryck genom FN-systemet, och det tolkningsföreträde som västvärlden har haft över dessa system sedan andra världskrigets slut.

De här skillnaderna kan vara nog så viktiga, men resultaten kan ofta bli desamma i slutändan. Ingenstans är det kanske så tydligt som i konflikterna i Mellanöstern. Trumps första administration bröt mot USA:s traditionella linje (som följer folkrätten) och erkände Jerusalem som Israels huvudstad (vilket storligen gladde premiärminister Benjamin Netanyahu, som också anses hoppas på republikanens återkomst i Vita huset). Trump fick en hel del finansiellt stöd från grupper och finansmagnater i USA som är emot en fredsprocess med palestinierna och anser att Västbanken hör till Israel.

Det stödet för Trump kvarstår, men själv vill han inte dra in USA i ett nytt krig i regionen, denna gång med Iran (även om han har sagt att Israel borde bomba iranska kärnanläggningar). Trump har även hävdat att han kan få till ett bättre avtal med Iran än kärnteknikavtalet JCPOA från 2015 som han själv saboterade genom att dra sig ur 2018. Paradoxalt nog skulle ett sådant försök, om det blev framgångsrikt, kunna få tydligare stöd i kongressen eftersom den är dominerad av Trump-lojala/rädda republikaner. Men det bygger på att det inte blir öppet krig mellan Iran och Israel, att Trump själv följer upp idén samt att iranierna vågar lita på honom. Om, om, om.

Joe Bidens regering består i mångt och mycket av hökaktiga demokrater. De har fört en väldigt konventionell amerikansk Mellanösternpolitik som eventuellt ter sig logisk om man sitter i Washington. Följaktligen har Harris positioner inte skiljt sig från Bidens, annat än några tafatta försök att sträcka ut ett lillfinger till arabiskamerikanska väljare i delstater där deras antal kan tippa vågskålen åt endera håll. Frågan är i vilken mån hon skulle ändra kurs bort från den som drivits av Biden och hans rådgivare. Skulle det ske någon form av omtänk och utvärdering av det som har gått fel de senaste åren och vad vill en Harrisregering göra åt situationen nu?

Det finns ett stort trovärdighetsproblem för Biden då USA:s linje gentemot Israels krigföring i Gaza och Libanon ses som antingen ineffektiv eller direkt medskyldig till situationen. Följaktligen hyser många orealistiska förväntningar på att Harris ska vilja och våga driva en annan linje, tvinga fram ett slut på krigen och en plan för framtiden. Om, om, om.