Unga utomlands – resurs och hot

Valet i Rwanda i mitten av juli präglades av firande, musik och massivt deltagande i såväl valmöten som röstande. Att välja president och parlamentsledamöter framställdes som både fest och plikt. Också rwandier utomlands röstade. I sociala medier sågs unga runt om i världen understryka betydelsen av att delta i valet.

– Som förstagångsväljare är jag glad och upprymd över att kunna bidra på ett så avgörande sätt till vårt lands riktning och framtid, sade exempelvis en entusiastisk rwandisk student i Ghana.

Utanför en vallokal i Coventry i Storbritannien fotograferades en leende ung kvinna framför ett upptryckt budskap från Rwandas valkommission med texten ”Fria och rättvisa val”. Att valet faktiskt skulle ha varit fritt och rättvist har dock inga oberoende valobservatörer bekräftat (se nedan). Forskare klassar snarare det lilla landet i centrala Afrika som en valautokrati, det vill säga att det har demokratiska institutioner och allmänna val men ändå styrs auktoritärt.

Framtiden i sina händer

Trots det gör Rwanda stor sak av valet – och av ungas medverkan. Landet har, liksom många andra afrikanska stater, ung befolkning. Av Rwandas drygt nio miljoner väljare är över två miljoner förstagångsväljare och inför valet satsade landet på utbildning för unga och på att rekrytera unga valförrättare. ”Rwandas framtid är i era händer”, är ett återkommande budskap när president Paul Kagame och andra dignitärer talar till ungdomar i samband med konferenser, utbildningssatsningar och andra tillställningar.

President Paul Kagame talar i USA på "Rwandadagen" 2024, då regimen håller evenemang utomlands för att uppbåda stöd från diasporan. Foto: Cyrile Ndegeya/Anadolu/TT

Unga rwandier utomlands – de i diasporan – utgör endast en bråkdel av väljarna. Likväl är de en grupp som de styrande i landet ofta vänder sig till. ”Oavsett var du bor har du en roll att spela”, underströk Kagame när han mötte hundratals unga på ett speciellt Rwanda Youth Forum i Dallas, USA, för några år sedan. I somras deltog ett 50-tal unga rwandier från Europa i en studieresa, Rwanda Youth Tour, där de på plats i Rwanda hälsades av ungdomsministern Sandrine Umutoni, själv inflyttad från USA.

– Ni har så mycket att bidra med och vi ber er att ge oss chansen att dra nytta av er potential, sade hon å regeringens vägnar.

Lektioner och militär disciplin

Förutom att träffa ministrar och andra makthavare fick gruppen besöka turistattraktioner och historiska platser. Och de fick hela tiden höra hur betydelsefulla de är för Rwanda och vilka enorma möjligheter landet kan erbjuda dem. Samma budskap förmedlas på den årliga Rwandadagen som hålls på olika platser i världen och på de läger, Itorero Indangamirwa, som sedan 2008 erbjuder unga i diasporan en flera veckor lång medborgarutbildning som varvar historielektioner och kultur med tuff fysisk träning och militär disciplin.

Även Eritrea försöker få medborgare utomlands i sitt grepp. Här protesterar regimkritiker mot diktaturens kulturfestival på Järvafältet utanför Stockholm i juli 2024. Foto: Mikaela Landeström/TT

Rwandas medvetna satsning på att locka utlandsrwandier att bidra till landets utveckling är en del av en större global trend. I dag har de flesta länder i världen statliga institutioner som specialiserar sig på att engagera diasporan. De vill locka sin befolkning utomlands att göra investeringar, bedriva utvecklingsprojekt och erbjuda sin expertis, men också stärka landets varumärke internationellt. Stater som vill förbättra sin image tar inte bara hjälp av PR-byråer. De uppmanar även sin diaspora att sprida ”korrekt information” i syfte att marknadsföra landet som turistmål och tysta kritik om människorättsbrott och bristande demokrati.

Innovativa och smarta

En nyckel i dessa diasporasatsningar är just den unga generationen. De som växer upp i länder som deras föräldrar eller äldre släktningar en gång har flyttat till riskerar att glömma sina rötter och därmed tappa intresset för att stödja sitt ursprungsland. Därför gäller det att aktivt få dem att känna tillhörighet till landet. Israels gratisresor för unga judar är ett känt exempel på hur unga i diasporan ska lockas att se sig som en del av nationen, liksom Eritreas omstridda regimhyllande kulturfestivaler. En lång rad länder erbjuder studier i språk och kultur, etablerar och stöttar ungdomsorganisationer i diasporan och organiserar resor till ”hemlandet”.

Folkmordet 1994 sätter sin prägel på dagens politiska motsättningar. Minnesceremoni i Kigali den 7 april 2024, på 30-årsdagen av inledningen på massakrerna. Foto: Brian Inganga/AP/TT

I sina tal beskriver politiska ledare i Rwanda de unga som innovativa, smarta och fulla av energi. De som växt upp i rika länder har dessutom ofta tillgång till utbildning, kunskap och kontakter som kan tjäna Rwanda väl. Dessa unga i diasporan är en ganska brokig grupp – allt från rwandiska medborgare som åkt utomlands för att studera till andra generationens migranter som aldrig ens besökt Rwanda. I den officiella retoriken behandlas de alla som en del av det rwandiska folket, med rätt att ”återvända hem” och ansvar att bidra till landets välgång. På så sätt utmanar Rwandas och andra länders diasporapolitik tanken om att medborgarskap och nationell tillhörighet är kopplade till platsen man bor på. Nationen, eller folket, sträcker sig numera långt utanför landets fysiska gränser. Och där folket finns vill också staten vara närvarande.

"Befriades av unga"

Ett sätt att vara det är att organisera diasporan. Rwandas utrikesdepartement och ambassader har etablerat Rwandan Community Abroad-organisationer runt om i världen. Många av dessa har en särskild ungdomsrepresentant. I sitt tal till deltagarna under Rwanda Youth Tour förklarade ungdomsminister Umutoni varför det är så viktigt att se till att just unga gör rätt val: under Rwandas våldsamma historia har denna grupp spelat en central roll. Under folkmordet 1994, då närmare en miljon människor, företrädelsevis tutsier, dödades, var många av förövarna unga. Andra unga utgjorde dock, enligt ministern, en positiv kraft.

– Rwanda befriades bokstavligen av unga människor, påtalade Umutoni – en syftning på Rwandan Patriotic Front (RPF), en väpnad grupp bildad av tutsiflyktingar i Uganda – bland dem Paul Kagame. RPF förde krig mot den dåvarande hutudominerade regeringen mellan 1990 och 1994. I juli 1994 besegrade man huturegeringen som hade initierat folkmordet. Nu, 30 år senare, styr RPF fortfarande landet och vill se en ny generation ta vid och fullfölja arbetet för ett säkert och välmående Rwanda. Ungdomsminister Umutoni varnade samtidigt under ungdomsturnén för de hot som finns mot landet, inte minst det hon kallar splittring – risken att inte alla sluter upp bakom RPF.

Regimkritikern och gospelsångaren Kizito Mihigo släpptes ur fängelse 2018 (bilden) – men dog mystiskt i häkte två år senare. Foto: Cyril Ndegeya/AFP/TT

Att Rwanda gör så stor affär av ett val där Paul Kagames och RPF:s överlägsna seger var given på förhand handlar till stor del om viljan att visa upp enighet. Myndigheterna rapporterade ett valdeltagande på svindlande 99,86 procent. Kagame, som suttit vid makten sedan 1994, sades ha fått hela 99,18 procent av rösterna. Observatörer från bland annat Afrikanska unionen lovordar i sin rapport valet som välorganiserat, lugnt och fredligt. Men de avstår från att kommentera om det var fritt och rättvist. Andra är mer kritiska. Den Brysselbaserade organisationen Jambo, som startats av unga rwandier i diasporan, anser att ”sådana häpnadsväckande siffror enbart går att uppnå för att det politiska utrymmet i Rwanda är helt stängt. Politiska partier som motsätter sig den nuvarande regimen har förbjudits eller tvingats i exil. Politiska ledare som vågar ha en avvikande åsikt marginaliseras, utsätts för påtryckningar, fängslas, försvinner eller mördas. Civilsamhälle och medier utsätts för liknande förtyck.”

Gränsöverskridande förtryck

Bilden bekräftas av andra organisationer. Enbart två, relativt okända, kandidater utmanade Paul Kagame som president, medan mer populära oppositionsledare inte tilläts delta. När Victoire Ingabire Umuhoza återvände till Rwanda från Nederländerna för att ställa upp i presidentvalet 2010 greps hon och spenderade i stället åtta år i fängelse efter en rättegång som kritiserats av människorättsorganisationer. I årets val hindrades hon – och flera andra – från att kandidera av formella skäl. Flera av hennes partimedlemmar och andra oppositionella har hotats, försvunnit eller mördats.

Oppositionsledaren Victoire Ingabire Umuhoza i domstolen 2011. Hon släpptes 2018. Foto: Shant Fabricatorian/AP/TT

Enligt Ingabire och många andra regimkritiker är Kagames jordskredsseger i valet alltså inte ett uttryck för hans enorma popularitet utan för bristen på frihet.

Utanför landet är det politiska utrymmet större. Globalt syns hur oppositionella, människorättsaktivister och journalister fortsätter sitt arbete i diasporan när de inte kan verka i hemlandet.

På senare år har staters försök att röja utlandsboende kritiker ur vägen fått alltmer uppmärksamhet. Mordet på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi i Turkiet, liksom giftattacken i Storbritannien som skadade den ryske tidigare spionen Sergej Skripal och hans dotter Julia Skripal, satte 2018 ljuset på fenomenet gränsöverskridande förtryck, det vill säga staters försök att tysta regimkritiker i diasporan. (Sverige är inte förskonat, vilket mordförsöken på den uzbekiske imamen Obid Nazarov i Strömsund 2012 och den tjetjenske videobloggaren Tumsu Abdurachmanov i Gävle 2020 tyder på.)

Organisationen Freedom House, som har kartlagt fenomenet, konstaterar att många länder – framför allt auktoritära stater – känner sig mer hotade, har ökat sin kapacitet att slå till utanför det egna landet, samt har lättare att komma undan med sina brott. Förutom Kina, Turkiet, Tadzjikistan, Ryssland och Egypten är Rwanda bland de mest aktiva. Mord, mordförsök, hot, övervakning, kidnappningar, terroristanklagelser och attacker mot anhöriga i hemlandet är vanliga strategier.

Styckmordet i Turkiet på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi 2018 satte ljuset på gränsöverskridande förtryck, något bland annat även Rwandas regim kritiseras för. Foto: Hasan Jamali/AP/TT

Kritikerna i den rwandiska diasporan består inte bara av oppositionspolitiker, journalister och aktivister som flytt landet. Även en ung generation har börjat engagera sig mot människorättsbrott och bristande demokrati. Inte minst den kända gospelsångaren Kizito Mihigos mystiska död i häkte 2020 och den populära Youtubern Yvonne Idamanges fängelsedom 2021 triggade mobilisering också av unga.

Aktivister som utmanar

De styrande i Rwanda ser denna nya generation diasporaaktivister som ett hot.

– De är välutbildade, de går på västerländska universitet. Det är troligt att de kommer att bli parlamentsledamöter eller chefer för stora företag. Man kan undra vad som kommer att hända om tillräckligt många av dem har mycket pengar och internationellt inflytande. Det är väldigt farligt, varnar en expert i rwandisk TV.

I ljuset av detta hot uppmanas unga – i Rwanda och i diasporan – att bekämpa den nya generationen kritiker. Inte minst genom sociala medier. Ofta anklagas aktivisterna för att vara folkmordsförnekare eller barn till folkmordsförövare. På så sätt vävs Rwandas tragiska historia in i dagens politiska maktkamper. De styrande i Rwanda lägger stor vikt vid att unga som växer upp ska ha kunskap om folkmordet och hylla RPF för att man fick slut på dödandet. De unga kritikerna, å sin sida, verkar för att hedra minnet av och skipa rättvisa för alla dem som fallit offer för RPF:s våld. Det handlar då om våldet under det inbördeskrig som föregick folkmordet, hämndaktioner efter folkmordet, militär inblandning i kriget i grannlandet Kongo-Kinshasa och förtryck av oliktänkande.

Genom diasporans engagemang utkämpas konflikterna kring hur Rwandas förflutna ska förstås och hur landet ska styras i dag på många ställen runt om i världen. I den kampen är unga som lever utomlands men fortsatt känner tillhörighet till Rwanda viktiga spelare – både de som utlandsröstar på Kagame och de som protesterar mot Rwandas brist på demokrati.