Fallet El Salvador: Från gängens till statens övergrepp

På tre år har det blivit svalare inne i den lilla familjens lägenhet i en av området Soyapangos arbetarlängor, där Sonia bor. Lättare att andas. Nu kan de låta sin järndörr stå öppen och olåst så att det kan bli ett behagligt fläktande korsdrag när det är som varmast på eftermiddagen.

Soyapango har blivit en ny värld. Förr var den här förstaden till San Salvador en av de mest kriminella platserna på jordklotet.

Under ett tidigare besök 2019 var det bara i trupp som vi journalister begav oss in här, varav somliga dolde sina ansikten av rädsla för att bli igenkända. Polis och militär var också maskerade för att undvika vedergällning från ungdomarna som utgjorde kärnan i gängen.

Då, 2019, hade poliserna inlett en fas med nya vapen i kampen mot gängkriminaliteten. De hade köpt målarfärg och penslar med långa skaft. Det handlade om att måla över de färgglada revirmarkeringar som gängen, mestadels MS-13 och Barrio 18, använde sig av. Det var markeringar som uppmanade invånarna att vara som de tre aporna: inte höra, inte se och framför allt aldrig tala.

Gängkriminaliteteten blev systemet

Den som trotsade uppmaningen hittades i regel i rännstenen, skjuten i huvudet, eller också försvann deras kroppar, dumpade i någon massgrav. Den som hade tur hann kanske fly hals över huvud för att sälla sig till de 2,5 miljoner salvadoraner i USA som redan flytt ultravåldet och nu utgör den tredje största diasporan av papperslösa där. Detta av en befolkning på knappa sju miljoner invånare.

Förorten Soyapango utanför huvudstaden San Salvador. Gängens hotfulla väggmålningar med MS-13 eller Barrio 18-symboler har ersatts av nya. Foto: Magnus Falkehed

I hemlandet El Salvador var inte gängkriminaliteten systemhotande. Den hade blivit systemet. Polisen hade inte heller trappat kontrollen – den hade aldrig haft någon kontroll.

Sonia i Soyapango berättar att hon då, 2019, inte trodde värst mycket på den långsiktiga effekten av polisens väggmålande. Däremot blev salvadoranskan, liksom miljoner andra, desto mer paff tre år senare. Efter helgen den 27 mars 2022, under vilken 87 människor mördades i en morbid maktdemonstration från gängen, införde president Nayib Bukele undantagstillstånd. Polis och militär fick i det närmaste obegränsad makt att slå ned mot misstänkt kriminella.

En tidig morgon omringades Sonias kvarter av polis och militär. Hela busslaster med misstänkta gängkriminella fördes iväg av ordningsmakten. I ett senare skede omringades hela förstaden i en järnring av 10 000 militärer i jakt på de gängmedlemmar som de missade i de första räderna.

Mord och utpressning

För Soyapango-borna och övriga salvadoraner blev det början på ett nytt liv. Plötsligt kunde barnen gå i skolan, även långt bort. Flickor blev inte våldtagna och mördade, pojkar blev inte rekryterade till mördargängen. Folk kunde träffa varandra, även sent inpå kvällen. Det gick till och med att bjuda hem släktingar från andra stadsdelar till födelsedagskalas, utan att först be gängen om tillstånd.

Lokala affärsidkare kunde från en månad till en annan investera en stor del av sina intäkter i stället för att som tidigare behöva avsätta dem för den systematiska utpressning de utsattes för.

I Apopa var bortamatcher något otänkbart när gängen styrde. Åtminstone om resan gick genom rivaliserande gängområden. Nu har det blivit ett söndagsnöje. Foto: Magnus Falkehed

I opinionsinstitutet Gallups globala indexrapport 2024 svarar 88 procent av salvadoranerna att de känner sig säkra utomhus kvällstid– män fortfarande mer än kvinnor, bör noteras. El Salvador hamnar i rapporten för första gången bland de länder på jorden där invånarna säger att de känner sig säkrast.

Säkerhet är alltid subjektiv och svår att mäta, men i jämförelse hamnar Sverige ett tiotal platser efter det centralamerikanska landet i kategorin lag och ordning.

Så är allt frid och fröjd? Det finns tunga bieffekter. Presidenten Nayib Bukele har skördat frukterna av sin politik i form av ett alltmer antiliberalt styre där parlament liksom fackföreningar allt oftare kopplas bort, och domare och advokater pensioneras eller sätts i fängelse.

80 000 fångar

Mycket av det arbetet går att sköta enligt regelboken för en demokratisk stat. Presidenten har till exempel beslutat att pensionsåldern ska sänkas drastiskt för domare och andra som arbetar inom rättsväsendet. Plötsligt ersätts var tredje anställd av jurister som är lojala mot presidenten. En efter en kopplas motkrafter till presidentens makt ur. Det är en politik som statschefen inte sticker under stol med.

Domare och advokater liknas öppet vid onda krafter.

Poliser förklarar mellan skål och vägg att de har arbetat med kvotpiska. Arbetsdagen var inte slut förrän ett visst antal medborgare var frihetsberövade, oavsett bevisgrad. Det finns nästan ingen möjlighet att kontrollera hur många som verkligen är skyldiga, allra minst sedan en speciell anonym angiverilinje infördes. Justitieminister Gustavo Villatoro medger att på sin höjd 8 000 fångar av 80 000 har fått lämna fängelse för att sättas i husarrest i väntan på vidare granskning. Människorättsorganisationer som Socorro Jurídico Humanitario (Juridisk och humanitär hjälp, SJH) bedömer att var tredje eller fjärde fängslad är oskyldig.

Oavsett vilken måttstock vi använder handlar det om ett massivt övergrepp på rättsstaten: ett svårkalkylerat lidande i stor skala, där varje minut på ett solkigt golv bland småkryp, misshandel och hudsjukdomar är outhärdlig för de frihetsberövade.

Samtidigt är president Nayib Bukele populärare än i princip alla andra statschefer på jorden.

El Salvadors president Nayib Bukele kallar sig "världens coolaste diktator" och är en av världens mest populära politiska ledare. Foto: Salvador Melendez/AP/TT

Han kommer undan med att vrida armen ur led på konstitutionen för att klänga sig fast vid makten för ytterligare mandatperiod. Presidenten tillsätter ogenerat sina familjemedlemmar på nyckelposter, där stora budgetar och offentliga uppköp beslutas.

Han skryter till och med om hur han köper bitcoin för motsvarande flera miljarder kronor (”när jag duschar”) med offentliga medel – men utan någon känd rättslig kontroll eller insyn.

Hyllas av Trump

För att förstå hur en sådan personlighet kan få så fria tyglar är det intressant att lyssna på Ruth Lopéz, chefsjurist i människorättsorganisationen Cristosal. Det uppenbara är att 2019 kunde den då 37-årige politikern slå in en kil mellan de två stora partier som makten brukade växla mellan: den historiska sandinistvänstern FMLN och den konservativa högern i Arena. Han gjorde det på samma vis som allt fler populister här i världen, med enkla budskap och en normbrytande stil. Hans parti fick heta Nya idéer, kort och gott.

Ruth Lopéz analyserar presidentens framgång som ett symptom på ”färre fanor och mer fejs”, fritt översatt. Med det menar hon att El Salvador i likhet med många andra länder gick mot en högre grad av kryssade kandidater och personval. Partikongresser med deras tradiga, kommittéavlade program ersattes av personligheter och slagord. Lägger man till det ett globalt sug efter snabba lösningar på det mesta börjar man närma sig en förklaring till hur världens konservativa extremhöger fick en ny idol i den förre vänsterkandidaten Nayib Bukele.

För ett par år sedan var i princip alla dessa affärsidkare tvungna att betala skyddspengar - alternativt fly eller dö. Foto: Magnus Falkehed

USA:s president Donald Trump hyllar honom som en sann vän och började i mars hyra salvadoranska fängelseplatser åt venezuelanska förmodade gängmedlemmar som befann sig på amerikansk mark.

Efter det amerikanska fånglägret Guantánamo, som USA disponerar på Kuba, går El Salvador därmed mot att bli det nya USA:s nästa fångkoloni, en högteknologisk spegelbild av Frankrikes forna Djävulsö i Franska Guyana, eller det brittiska imperiets forna motsvarigheter i Västindien och Australien.

Samtidigt riskerar en analys om de antiliberala eller koloniala tendenserna – hur korrekt den än är – få oss att missa varför befolkningen ens låtit den gryende diktaturen få fotfäste. År 2015 mördades en medborgare av 900 i El Salvador. Det är en nivå som översteg de flesta väpnade konflikter på jorden.

"Befriat miljoner"

Nayib Bukeles intuition är att kriminalitet är en klassfråga. Det var främst den stora massan av fattiga salvadoraner i kvarter som Soyapango eller Apopa i huvudstadens periferi som led av brottsligheten och mordvågen. Inte den lilla, burgna övre medelklassen – och än mindre den forna kafferepublikens superrika.

– Jag har inte frihetsberövat tiotusentals människor. Jag har befriat miljoner, sade Bukele sturskt när någon lyfte fram siffror på de rättsliga övergreppen.
I grunden handlar det om att säkerhet för alla måste kunna garanteras inom ramen för demokratin – innan det är för sent.

Vattnet är inte renare i Soyapango i dag och elavbrotten är fortfarande regelbundna. Men ingen riskerar längre att få halsen avskuren för att de vill spela boll på kvällen. Om det sedan sker till priset av att mattan rullas ut för en kommande diktatur, och att många tusen oskyldiga personer redan har fängslats, så är det likgiltigt för många.

– Om det bara kan vara så här lugnt i tre, fyra år till så kommer mina barn ha kunnat gå i skola, få en utbildning och jobb, utan att dödas eller dras in i gängen. Det är allt jag begär, säger Sonia innan vi lämnar henne.