USA kan tvinga på Europa sin kamp mot Kina

Men finns det då en logik bakom det hela? Hur kan vi se mönstret och de längre linjerna som skeendena passar in i? Svaret är att det som pågår är två saker:

För det första är det en bipolarisering av det internationella systemet. Det betyder att USA och Kina i dag är de två centrala stormakterna och att rivaliteten mellan dem är den huvudsakliga faktorn i det internationella systemet. Situationen är en konsekvens av Kinas framväxt på den världsomspännande politiska och ekonomiska arenan och följer på en längre period från och med det kalla krigets slut, då USA var den enda ohotade supermakten.

För det andra – och det är en konsekvens av denna tvekamp – har Trump från och med sitt tillträde den 20 januari påbörjat ett strategiskt skifte. Denna nya inriktning innebär att USA går mot att överge sin roll som den främsta upprätthållaren av den traditionella internationella ordningen och i stället inrikta sig på att försvara och expandera sin intressesfär. Detta innebär att USA i framtiden kommer att använda sina mycket ansenliga maktresurser till att befästa landets intressen i egenskap av ledare för ett av två globala maktblock.

Skyhöga tullar

Detta amerikanska strategiskifte innebär att USA-Kina-relationen kommer att gå från att ha varit präglad av konkurrens, men fortfarande delvis varit samarbetsorienterad, mot en genomgripande rivalitet på de flesta områden. Ett tydligt tecken på detta är de ömsesidiga tullar som infördes mellan länderna sedan USA:s president kraftigt trappade upp handelskonflikten den 2 april. I skrivande stund har Trump höjt tullarna till oerhörda 145 procent på samtliga varor från Kina, och regeringen i Peking har svarat med tullar på 125 procent på amerikanska varor. Detta är nivåer som knappt någon bedömare hade vågat tänka sig på förhand. I förlängningen – vilket med hänsyn till hastigheten på de aktuella förändringarna kan vara relativt snart – skulle detta kunna leda till närmast total ekonomisk frikoppling mellan de två stormakterna.

Kina står för en tredjedel av all tillverkning i världen, som dessa kepsar med amerikanska motiv i en butik i Kalifornien. Foto: Jae C Hong/AP/TT

Bakom dessa radikala upptrappningar från Trump finns en analys om att USA:s avindustrialisering är ett huvudskäl till att Kina har kunnat utvecklas till att kunna hota USA:s ställning. Kina har de senaste årtiondena växt fram som världens främsta tillverkningsnation med över en tredjedel av världens samlade produktion, och numera även inom de mest avancerade industrierna.

I USA har utvecklingen i stället gått åt motsatt håll. För Trumpadministrationen handlar tullarna alltså uttryckligen om att återigen få i gång produktionen i USA av sådant som nu tillverkas i Kina. Farhågan är att Peking med tiden annars ska använda sitt industriövertag för att även ersätta USA som världens främsta militärmakt. Trumpadministrationen har alltså sannolikt ingen avsikt att på längre sikt söka ett närmande till Kina, även om en temporär normalisering eller nedtrappning från de nu mycket stora spänningarna är möjlig.

Störst handel USA-Europa

I förhållande till Europa innebär USA:s strategiska skifte något annat. Många i vår del av världen upplever visserligen att USA nu behandlar kontinentens länder fientligt. Men på den bipolära världsomspännande spelplanen är Europa en del av den amerikanska intressesfären och inte en stormakt i sig, eller ett separat maktblock vid sidan om USA och Kina. De flesta europeiska länder ingår i den USA-ledda försvarsalliansen Nato och förlitar sig på detta samarbete för sin säkerhet. Trots Kinas framväxt förblir också den transatlantiska relationen även världens i särklass mest betydande ekonomiska axel, med flera tusentals miljarder dollar i ömsesidiga europeisk-amerikanska investeringar och ett handelsutbyte i varor och tjänster som med god marginal överskrider båda regionernas sammanlagda handel med Kina.

De ekonomiska banden mellan USA och Europa överstiger vida dem mellan USA och Kina, eller Kina och Europa. På bilden hamnen i nederländska Rotterdam, Europas största. Foto: Peter Dejong/AP/TT

Europa består dessutom av dussintals länder, och Europeiska unionen (där ett viktigt land som Storbritannien inte ingår) har en starkt begränsad gemensam utrikespolitik, saknar gemensamt försvar och har låg kapacitet till strategiskt beslutsfattande. EU är alltså inte en stormakt på samma sätt som USA och Kina, och om Europas länder blir tvungna att välja sida mellan USA och Kina kommer de utan tvivel att välja USA. Hittills har dock ingen tvingat eller ens uppmuntrat Europa att göra det valet.

Frågan är dock om inte det kommer att förändras snart. Trump har redan valt en konfrontativ linje mot Europa. Vita huset har som bekant inlett förhandlingar med Ryssland över huvudet på både Europa och Ukraina, uttryckt en avsikt att nedprioritera Natosamarbetet, infört tullar och skällt ut europeiska politiker och anklagat dem för att vara ett hot mot demokratin. Den amerikanske presidenten har även gjort vad som verkar vara allvarligt syftande uppmärksammade uttalanden om att ta över ett europeiskt lands territorium (Grönland). Sannolikt har detta delvis sin förklaring i att Trump och Republikanska partiet av allt att döma ser Europa som dominerat av deras ideologiska rivaler. Allt detta har redan skapat betydande press på Europa.

Varning till EU om Kina

Den 9 april införde Trump en 90 dagars paus på de tullsatser mot en mängd länder runt om i världen som han tillkännagav den 2 april. För Europas del är det nya tullar på 20 procent som pausas till en tillfällig nivå på 10 procent. Kina är det enda landet som i stället beläggs med ännu högre tullar än dem som först meddelades. Under uppehållet väntas länder försöka förhandla ner de tullar som Trump ursprungligen sade att han skulle införa.

Vem blinkar först? Rivalerna Donald Trump och Xi Jinping (bild från 2019). Foto: Susan Walsh/AP/TT

USA:s finansminister Scott Bessent sade i en intressant kommentar den 9 april att ”vi förmodligen kan nå en överenskommelse med våra allierade (…) och sedan som grupp närma oss Kina”. Han varnade samtidigt EU för att i stället slå in på en egen kurs närmare Kina, bort från USA. Detta kan enkelt tolkas som att Europa och andra länder får möjlighet att förhandla ner tullsatserna som Trump införde, mot att i högre grad följa Washingtons nya linje mot Peking.

Och faktum är att Europa kan argumentera för att man har goda skäl, förutom amerikansk press, att välja en tuffare linje mot Kina. EU har sedan flera år identifierat allt större risker och sårbarheter i sin Kinarelation och har en policy för ”riskminimering” (de-risking). Riskerna handlar bland annat om Pekings stöd till Moskva under kriget mot Ukraina, men också om Kinas överkapacitet inom avancerade industrier och de hot mot europeisk konkurrenskraft som det innebär.

Peking: USA vill hindra Kina

Kina är dessutom en fundamental systemrival till Europa, en oreformerad diktatur under Kommunistpartiets ledning och ett av världens minst fria länder. Europeiska unionens förhandlingar med Peking har sedan flera år nått ett slags stillestånd, där Kina vägrar att erbjuda EU bättre marknadstillgång, gå med på hårdare tag mot Ryssland, ha en mer balanserad industripolitik och göra andra saker som unionen har tryckt på om.

För Pekings del stämmer det amerikanska agerandet helt överens med regimens analys av den internationella situationen, som sedan länge har utgått från en bild av USA som en maktlysten hegemon fast besluten att hindra Kinas framväxt. En vanlig analys i kinesiska medier den senaste tiden är just att den extrema tullpolitiken främst är riktad mot Peking, och att Trump kommer att använda tullarna som ett vapen för att tvinga andra länder att rätta in sig i ledet när det gäller USA:s linje mot Kina.

Europeisk fordonsindustri, i detta fall tyska nytillverkade bilar i Essen, beläggs med 25-procentiga tullar i USA, medan de flesta andra varor från EU tills vidare har ett tullpåslag på 10 procent. Foto: Martin Meissner/AP/TT

Om vi i den här situationen verkligen kommer att få se en målmedveten amerikansk press på Europa för att på ett avgörande sätt likrikta sin Kinapolitik med USA, vore det alltså knappast förvånande om de europeiska länderna, trots eventuella betänkligheter, väljer att följa USA på den vägen. Det gäller särskilt om det visar sig möjligt att samtidigt förhandla sig till bättre handelsvillkor. I själva verket vore det för många länder sannolikt en välkommen väg ut ur det kaos som Trumpadministrationen hittills har vållat.

Många runt om i världen vill fortfarande gärna se Trumps presidentskap som en ideologisk och strategisk avvikelse från normala förhållanden. Det gäller inte minst i Europa, där den amerikanske presidenten de senaste tre månaderna har rubbat eller direkt utmanat kontinentens säkerhetsmässiga, ekonomiska och ideologiska grundvalar. Sådana förhoppningar förbiser dock att det strategiska skiftet som Trump genomför bygger på en förändrad realitet, nämligen den världsomspännande bipolära rivaliteten med Kina.

Liksom företrädaren Joe Bidens administration (2021–2025) behöll och utökade de handelshinder som Trump införde mot Kina under sin första mandatperiod (2017–2021) kommer sannolikt vissa huvuddrag i även denna Trumpadministration – en alltmer grundmurad rivalitet med Kina, fokus på återindustrialisering och ett försvar av USA:s globala intressesfär – att bli stående inslag i amerikansk strategi under lång tid framöver. Det absolut troligaste är att Europa även i en sådan framtid fortsätter att vara en del av det USA-ledda ekonomiska och politiska blocket.