Värsta krisen i Bosnien sedan kriget

Den 26 februari i år dömdes Milorad Dodik, president för den serbiskt dominerade delen av Bosnien, Republika Srpska, av en domstol i huvudstaden Sarajevo till ett års fängelse och förbjöds att verka som politiker i sex år. Detta sedan Dodik trotsat flera beslut från det internationella samfundets så kallade höge representant, som har befogenhet att gripa in i politiken i Bosnien om freden hotas (se nedan och bakgrundstext härintill).

Men trots att polisen har beordrats att gripa Dodik fortsätter han att leva i frihet i den serbiska delen av landet. Han har avfärdat domen som politiskt motiverad och har nu hotat med "radikala åtgärder" som svar, inklusive att dra tillbaka den serbiska delen av Bosnien från landets centrala institutioner. Detta skulle strida mot det så kallade Daytonavtalet från 1995, som lade grunden för freden, och kan innebära att en väpnad konflikt åter bryter ut i Bosnien.

Bland dem som visar sitt stöd för Dodik finns auktoritära ledare som Aleksandar Vučić i Serbien, Viktor Orbán i Ungern och Vladimir Putin i Ryssland. De spelar alla en viktig roll i att stödja Dodiks separatistiska agenda, vilket har ökat den politiska spänningen i Bosnien ytterligare. USA:s minskande engagemang i regionen och EU:s svar på den pågående politiska krisen har inte hjälpt utan snarare förvärrat situationen ytterligare.

Grundlag hindrar framsteg

Bosnien har ungefär 3,1 miljoner invånare och en svag ekonomi: BNP per person uppgick 2024 till drygt 8 000 amerikanska dollar vilket kan jämföras med Sveriges omkring 60 000 dollar. Trots detta måste landets medborgare försörja ett politiskt system med 13 nationella och regionala regeringar och parlament, fem presidenter och 149 regeringsdepartement.

Den bosnienserbiske ledaren Milorad Dodik har inte kunnat gripas och besökte sin uppbackare, den ryske presidenten Vladimir Putin, i Moskva den 1 april. Foto: Mikhail Tereshchenko, Sputnik/AP/TT

Statsstrukturen är ett resultat av den fred som förhandlades fram genom Daytonavtalet. Bosnien var det forna Jugoslaviens mest etniskt blandade delrepublik och är starkt präglat av striderna mellan muslimska bosniaker, ortodoxa serber och katolska kroater på 1990-talet. Avtalet fick slut på kriget, men löste inte motsättningarna mellan folkgrupperna och skapade ett extremt komplicerat statsbygge.

Landet delades upp i två delar: Republika Srpska där flertalet invånare är serber, samt den bosniakisk-kroatiska federationen där de flesta från de folkgrupperna lever. Båda områdena har egna regeringar, parlament och presidenter. Därutöver har landet ett kollektivt presidentämbete med tre medlemmar – en bosniak, en kroat och en serb – som turas om att vara ordförande. (Cirka 400 000 medborgare – romer, judar och andra – som inte tillhör något av de tre "konstituerande folken" utesluts från flera ämbeten.)

Dessutom finns ytterligare en nivå i styret: högst upp i den konstitutionella hierarkin finns det internationella samfundets så kallade höge representant (för närvarande tysken Christian Schmidt). Det är en funktion utsedd av världssamfundet som ska säkerställa att grundlagen efterlevs, och har getts makten att överpröva vad som bestäms av landets beslutsfattare. Det är ett beslut av denna höga representant som Dodik, med sina försök att separera den serbiska delen från Bosnien, nu har dömts för att ha brutit mot.

Natochefen Mark Rutte (andra från vänster) varnade för utvecklingen i Bosnien när han i mars besökte landet och träffade de tre presidenterna på nationell nivå: Željka Cvijanović (serbiska, till vänster), Željko Komšić (kroat, andra från höger) och Denis Bećirović (bosniak, längst till höger). Foto: Armin Durgut/AP/TT

De många parterna och nivåerna gör det både svårt och tidskrävande att få till stånd förändringar och förslag om reformer. De allra flesta beslut kräver enighet mellan de tre stora etniska grupperna, som oftast inte håller med varandra. Konfliktlinjerna från 1990-talets krig består fortfarande.

Dodik och arvet från kriget

Milorad Dodik har innehaft höga politiska positioner i Republika Srpska och på nationell nivå i över 20 år, och har brett folkligt stöd i det serbiska området. Västra Balkan, särskilt Bosnien, har en komplicerad historia där olika ledare ofta har spelat på de etniska motsättningarna. Efter kriget har många serber kvar en känsla av att vara marginaliserade i Bosnien. Dodik spelar hårt på att förstärka denna känsla. Bosnienserbers frihet ställer han i kontrast till Bosniens centralregering, Bosniens muslimska folkgrupp bosniakerna och inte minst EU. Det blir en effektiv värderingscocktail som försvårar möjligheterna till försoning.

Dodik säger att hans mål är en storserbisk stat. Där, enligt Dodik, bör serber från Bosnien, Serbien och Montenegro förenas. Frågan om serbiskt självbestämmande har också varit central för de historiska konflikterna i Bosnien. Men landet är ofrånkomligen etniskt blandat. Även om den serbiska delen av landet har serbisk majoritet bebos den fortfarande också av bosniaker och kroater. De vill inte lämna Bosnien. Att tvinga dem skulle bryta mot både Daytonavtalet och grundläggande principer i internationell rätt. Dessutom vill en stor del av befolkningen i Bosnien, även många serber (Dodiks uppviglande till trots), ha stabilitet och inte en ny konflikt. Det finns också en, om än liten, serbisk politisk opposition i Republika Srpska som inte alls håller med Dodik.

Milorad Dodik har en nationalistisk själsfrände i Serbiens auktoritäre president Aleksandar Vučić (t v). Foto: Antonio Ahel/AP/TT

Ett autokratiskt brödraskap tar form

Trots rättsfallet, internationella sanktioner och fördömanden kan Dodik lita på externt stöd – han har flera likasinnade vänner i närområdet. Den mest självklara är som nämnts Serbiens president Aleksandar Vučić. Samma dag som domen mot Dodik förkunnades åkte Vučić till Republika Srpska för att visa sitt stöd. De båda ledarna har tidigare haft lite olika inställning till serbiskt samarbete, där Dodik ofta har fått anta en lillebrorsposition i förhållande till den mer strategiske Vučić. De senaste åren har dock Vučić successivt rört sig mot mer högstämd nationalism och mer repressiva metoder, vilket positionerat honom närmare Dodik.

En annan ledare med liknande inställning till demokrati är den ungerske premiärministern Viktor Orbán. Han och Dodik är enligt egen utsago goda vänner med gemensamma intressen. Orbán har utöver direkta ekonomiska bidrag också kunnat blockera sanktioner mot Dodik i EU. Triaden sluts genom att även Ungerns Orbán och Serbiens Vučić har närmat sig varandra. I början av april tillkännagav Serbien och Ungern ett “intensivt” försvarssamarbete.

Centralt för alla tre ledare är stödet från Putin. Kreml har länge på olika sätt underblåst instabilitet och etnisk separatism i länderna på västra Balkan. Dodik har varit mest mottaglig för rysk vänskap av de tre, och åkte till Moskva kort efter det att domen mot honom hade avkunnats. Dodik har även låtit ryska vapentillverkare bidra till att beväpna Republika Srpskas polisstyrkor. Ryska legosoldater uppges även ha utbildat medlemmar i bosnienserbiska halvmilitära grupper.

Motsättningar lever kvar. Minnesmonument över offren för folkmordet i Srebrenica i juli 1995. Foto: Armin Durgut/AP/TT

Till skillnad från Dodik har Vučić i Serbien inte uttryckt önskemål om en storserbisk stat, däremot en srpski svet (serbisk värld), och önskemål om ökade kulturella och politiska band mellan serber i olika länder på Balkan. Det är svårt att inte dra paralleller till Putins russkij mir (rysk värld) som används flitigt som ett försök att rättfärdiga Rysslands invasion av Ukraina. Idén bygger på att rysktalande områden hör hemma i den större "ryska världen" och att Ryssland därför har rätt att “skydda” dem.

Mycket står på spel

En kris i Bosnien har länge känts oundviklig på grund av landets olösta etniska spänningar och krångliga grundlag. Men det är ingen slump att det är just nu som Dodik vågar hota om att riva upp Daytonavtalet på riktigt.

Den nya internationella ordningen, med Putin och USA:s president Donald Trump i spetsen, har gjort ledare som Dodik, Orban och Vučić modigare. I Bosnien märks detta extra tydligt. Freden i landet har varit ett gemensamt prioriterat projekt för EU och USA. De försvagade relationerna mellan Washington och Bryssel innebär att ett tomrum lämnas i Bosnien både ideologiskt och i fråga om faktisk närvaro. Putin är, vad det verkar, mycket intresserad av att fylla det tomrummet.

Ledare i London, Berlin och Bryssel har den senaste månaden fördömt Dodiks agerande. Natos generalsekreterare Mark Rutte besökte Bosnien i mars och varnade Dodik för att gå längre i sina anspråk. Men även om bestämda internationella uttalanden kan bidra till att stabilisera situationen kortsiktigt, har de begränsad möjlighet att motverka den serbiska nationalism som växer i både Bosnien och Serbien.

Det Bosnien står inför nu är en reell risk för konflikt. Fortsatt passivitet i förhållande till västra Balkan generellt och Dodik specifikt riskerar att destabilisera regionen, med långtgående konsekvenser för europeisk säkerhet.