Befrielserörelserna tappar greppet

”Folk är trötta på BDP och presidenten. Partiet ser ut att få storstryk,” smsade en vän dagen efter valet i Botswana i oktober.

BDP (Botswana Democratic Party) har regerat landet sedan självständigheten 1966 och grundades av en politiskt medveten elit med landsfadern Seretse Khama som frontfigur. Stödet för partiet var orubbligt under 1970- och 1980-talen men därefter tappade BDP i popularitet. I ett valsystem som tillämpar majoritetsval i enmansvalkretsar har oppositionspartierna ändå haft svårt att hävda sig. I alla fall fram till i oktober i fjol. När rösträkningen var klar hade BDP i det närmaste raderats från den politiska kartan och gått från 38 mandat till 4. Oppositionsalliansen UDC (Umbrella for Democratic Change) plockade hem en majoritet av mandaten i nationalförsamlingen och den sittande presidenten, Mokgweetsi Masisi, erkände sig utan omsvep besegrad. Bilden av Botswana som demokratiskt föredöme stärktes.

– BDP:s enorma tapp är en illustration av det missnöje och den besvikelse som genomsyrar södra Afrika där tidigare befrielserörelser har fjärmat sig från den verklighet som deras medborgare står inför, sade Rui Tyitende, lektor i statsvetenskap vid University of Namibia, efter valet till The New York Times.

Demokratiskt föredöme. I Botswana erkände sig den sittande presidenten, Mokgweetsi Masisi från befrielserörelsen BDP, sig besegrad i valet 2024. Foto:
Themba Hadebe/AP/TT

ANC dök i Sydafrika

I grannlandet Sydafrika hade några månader tidigare även ANC, Afrikas äldsta befrielserörelse och sedan 1994 Sydafrikas regeringsparti, tappat sin majoritet i parlamentet. ANC som vunnit alla val sedan avskaffandet av rasåtskillnadssystemet apartheid 1994, tvingades att se sig om efter koalitionspartier för att kunna fortsätta regera. Bakom den samlingsregering som svors in i juli står inte mindre än tio partier. ANC förlorade sin position som ensamt regeringsparti efter 30 år – vilket å ena sidan var ett politiskt nederlag, å andra sidan visade på de demokratiska institutionernas robusthet. 

– Unga sydafrikaner känner inte att de står i skuld till ANC som befrielserörelse. I stället är de desillusionerade över att den ekonomiska politik som förts inte har skapat ett mer jämlikt samhälle. Befrielserörelserna talade om en inkluderande, jämlik ekonomi som inte enbart gynnar eliten. Så har det inte blivit. Den ojämlika ekonomiska fördelningen tror jag är den enskilt viktigaste orsaken till att regeringspartierna har tappat väljare, säger William Shoki, redaktör på Africa is a Country, till Utrikesmagasinet.

Förutom i Botswana och Sydafrika hölls i fjol val i Namibia och Moçambique. I det förstnämnda förklarades regeringspartiet Swapo som vinnare i såväl president- som parlamentsvalet. Valförfarandet har dock ifrågasatts och oppositionen, som har överklagat i domstol, kräver att det tillkännagivna resultatet ogiltigförklaras.

I Sydafrika tvingas nu ANC och president Cyril Ramaphosa (t h) för första gången regera i koalition med bland annat Demokratiska alliansen (DA) och dess ledare  John Steenhuisen (t v). Foto: Sydafrikas regeringskansli via AP/TT

Protester i Moçambique 

I Moçambique har Frelimo suttit vid makten sedan 1975, och när det även där hölls både parlaments- och presidentval i oktober lät sig partiet inte påverkas av opinionen. Där var valfusket så flagrant att den inflytelserika katolska kyrkan, som historiskt har spelat en aktiv roll som fredsmäklare i landet, förkastade de officiella resultaten.

– Att bestyrka resultatet skulle vara en lögn, sade ärkebiskopen i Nampula, Inácio Saure, i en intervju med den kristna nyhetsportalen OSV. Han påpekade också att valfusket underminerade tilliten till landets valmyndighet – som han anklagade för att nonchalera det verkliga utfallet. Även EU:s valobservatörer noterade ”oegentligheter under rösträkningen och obefogade ändringar av valresultatet”.

Tillkännagivandet av det officiella resultatet – där Frelimo än en gång utropades till segrare – följdes av protester som fortsatte in på det nya året. Oppositionsledaren Venâncio Mondlane flydde landet och återvände inte förrän i januari i år då Frelimos Daniel Chapo svors in som Moçambiques president. Samma dag dödades, enligt rapporter, sju människor som protesterade mot valresultatet. Under de drygt tre månader som har gått sedan valet har fler än 300 människor fått sätta livet till när polis- och säkerhetstjänst mött demonstranterna med våld. Daniel Chapo lovade i sitt invigningstal att arbeta för enighet. Men det krävs mer än så för att få Moçambique på fötter. Landet skakas av ett islamistiskt uppror i norr och korruptionen är utbredd, liksom fattigdomen och arbetslösheten.

Belönar sig själva

Befrielserörelserna i södra Afrika som stöpt om sig till politiska partier har i årtionden kunnat leva på gamla lagrar. Flera av dem har framgångsrikt lyckats hävda sig som den enda politiska makt som kan leda den fria nationen. Befrielserörelserna har på så vis blivit synonyma med respektive lands självständighet och därmed en del av ländernas DNA. Genom åren har gränsen mellan stat och parti suddats ut – vilket bäddat för korruption, nepotism och politisk arrogans.  

– Övergången från befrielserörelser till politiska partier försvårades av att rörelserna var just rörelser, de var inte utformade för att leda ett land. De hade bildats för att slåss mot förtryckarregimer och opererade ofta i stängda, militaristiska miljöer. De saknade de kompetenser som krävs för att regera i ett öppet, demokratiskt och decentraliserat samhälle, säger William Shoki.

När befrielserörelsen Frelimo utropades till valsegrare i fjol utlöstes långvariga våldsamma protester i Moçambique. Foto: Carlos Uqueio/AP/TT

Efter självständigheten befolkades regeringar och administrationer av tidigare frihetskämpar och gerillasoldater, som ett slags belöning för deras insatser och vad de offrat under kampen. Och regeringspartierna missade sällan en chans att påminna befolkningen om frihetskampen – och vem de hade att tacka.

Detta var något som den sydafrikanske frihetskämpen Chris Hani, generalsekreterare för det sydafrikanska Kommunistpartiet, lär ha funderat en del på. Sex månader före sin död – Hani sköts ner utanför sitt hus i april 1993 – sade han i en intervju med tidningen Beeld:

– Det jag är rädd för är att befriarna ska börja uppträda som eliten, köra runt i Mercedes Benz och använda landets resurser för att bosätta sig i palats och samla rikedomar.

Stora förhoppningar – stor besvikelse

I det postkoloniala Afrika har de äldre väljarnas lojalitet till de gamla befrielserörelserna varit näst intill orubblig. Ett tydligt exempel är Sydafrika där krympande valdeltagande har varit väljarnas sätt att visa sin besvikelse med regeringspartiet. Men i takt med att minnet av frihetskampen bleknar krävs mer än historiska meriter för att behålla makten.

Den unga generationen afrikaner bryr sig mindre om den äldre generationens kamp mot kolonialmakterna än om ekonomisk utveckling, jobb, yttrandefrihet och ärliga politiker.

– Det är oundvikligt att människor kommer att vilja ha förändring och det är omöjligt att samma parti kan vinna demokratiska val i hundra år, sade journalisten David Soler Crespo till BBC efter valet i Sydafrika. Han är grundare av den digitala nyhetsportalen Africa Mundi och har skrivit utförligt om ”befrielserörelsernas långsamma död” i södra Afrika.

Trotsade protesterna. Frelimos Daniel Chapo, här framhejad av anhängare under valrörelsen, installerades som Moçambiques president i januari. Foto: Carlos Uqueio/AP/TT

De första decennierna efter respektive lands självständighetsförklaring kunde flera av de gamla befrielserörelserna känna sig säkra vid makten eftersom länderna styrdes som enpartistater. När systemet förändrades ritades spelplanen om. I de länder som, likt Zambia, accepterade utfallet av de fria valen avlöste regeringspartier och politiker varandra. I andra länder, likt Zimbabwe, där regeringspartiet systematiskt manipulerat valresultaten sedan år 2000, har den tidigare befrielserörelsen Zanu-PF suttit kvar vid makten.

”Anledningen till att stödet för regeringspartierna i Moçambique, Tanzania och Zimbabwe inte har fallit lika mycket som i Botswana och Sydafrika handlar inte om att regeringarna i dessa länder har gjort bättre ifrån sig, utan att de i större utsträckning har använt sig av trakasserier och förtryck, samt fuskat med valutgången”, skrev Nic Cheeseman, chef för Birmingham-universitetets Centre for Elections, Democracy, Accountability and Representation (CEDAR), i den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian nyligen.

Förhoppningarna var högt ställda på dem som tog över styret när kolonialmakterna lämnade Afrika. Därför blev besvikelsen också stor. Men, resonerar journalisten David Soler Crespo, om partierna går tillbaka till ritbordet och de politiska ideal som förde dem till makten – och lyssnar till den unga generationen – kanske de kan få förnyat förtroende.