Dags för Syriens ledare att leverera

Den enda vägspärr jag måste stanna till vid under en vecka i Damaskus ligger på vägen till den stora shiitiska helgedomen Sayyeda Zeinab. Denna vallfartsort med sin höga guldbeklädda kupol reser sig över gränder som tidigare var fyllda av vallfärdande shiamuslimer från Irak, Libanon och Iran. Där kunde man före inbördeskriget också stöta på långväga pilgrimer från Indien, Pakistan och länder i väst. De är alla bortblåsta efter Assadregimens plötsliga kollaps den 8 december 2024. Nu syns bara syriska shiiter och det är glest med besökare eftersom denna minoritet inte är stor.

Det stora mausoleet i Damaskus södra förorter är uppkallat efter profetens barnbarn Zeinab, dotter till Fatima och Ali. Hon är en viktig gestalt i islams tidiga historia för både sunni- och shiamuslimer. Shiiter vördar henne för hennes mod och ledarförmåga under slaget vid Karbala (i dagens Irak) år 680, som ledde till sprickan mellan islams båda huvudfåror.

Under det syriska inbördeskriget, som varade i nära 14 år, bemannades vägspärrarna till Sayyeda Zeinab av den libanesiska Hizbollahmilisen, berättas det. Nära mausoleet sägs iranska revolutionsgardister ha upprättat baser. I närheten ligger också en gravplats för shiitiska milismän från utlandet som slagits på Assadregimens sida. Men nu är maktförhållandena omvända och de soldater som stannar vår bil är från Hayat Tahrir al-Sham (HTS), de sunniislamistiska rebeller som tog makten när diktatorn Bashar al-Assad flydde till Moskva.

HTS-soldater på Damaskus gator. Foto: Bitte Hammargren

Chauffören jag åker med gör klart för soldaterna att han är sunnimuslim liksom de. Det låter som ett lösenord för de nya maktförhållandena. När jag går in i mausoleets kvinnoavdelning med en syriska, märker övriga kvinnor snart att hon inte är shiit genom hennes sätt att be. Men de visar att hon är välkommen. Min färdkamrat vill inte heller se några spänningar mellan landets olika religionsinriktningar. Men under mitt besök runt om i Damaskus med omnejd inser jag att för en syrisk sunnimuslim är det vanligare att tända ett ljus i en kyrka tillsammans med syriska kristna än att be i en shiitisk helgedom.

Kurder och druser utanför?

Kommer toleransen att hålla i omvälvningarnas Syrien mellan den sunnitiska majoritetsbefolkningen och syriska shiiter respektive alawiter? Den senare folkgruppen, till vilken klanen Assad hör, erkändes som en gren av shiaislam först på 1970-talet – efter ett religiöst påbud (fatwa) som bottnade i politiska motiv.

Hur säkerheten kring Sayyeda Zeinab-helgedomen kommer att utvecklas kan bli en måttstock på Syriens stabilitet.

Bönestund i Sayyeda Zeinab. Graven efter profetens dotterdotter syns under kupolen mellan mans- och kvinnoavdelningarna. Foto: Bitte Hammargren

I Damaskus har, när detta skrivs, de väpnade grupper som var med om att störta Assad just utnämnt HTS-ledaren Ahmed al-Sharaa (tidigare känd under täcknamnet Abu Mohammad al-Julani) till president i Syriens övergångsregering. Samtidigt upplöstes den förra regimens armé och konstitution. Sharaas avsikt är att samla alla väpnade styrkor under ett befäl. Men frågan är vad som kommer att hända med drusiska styrkor, som kontrollerar en del av Syriens sydvästra hörn, liksom med det kurdiska YPG som har sin autonomi i nordöst. Dessa väpnade enheter deltog inte i presidentutnämningen. Sharaa har också tillkännagett att en lagstiftande övergångsförsamling ska tillsättas. Men hur den ska tillsättas och när val ska hållas gav han inga utfästelser om. I stället kom han med vaga löften om att övergångsregeringen ska spegla Syriens mångfald.

Ville spränga helgedom

Sharaa har sedan tidigare lovat att landets många minoriteter ska skyddas. Det är en grundbult för landets sammanhållning. En central del i detta är skyddet av Sayyeda Zeinab, särskilt från IS-terrorister som ännu har celler i Syrien. I gryningstimmarna den 11 januari uppges en elitstyrka från HTS ha sprängt en cell i en lägenhet i Damaskus där fyra IS-terrorister ska ha förskansat sig, beväpnade med automatvapen, granater, minor och ryggsäckar fyllda med sprängmedel. Deras plan påstås ha varit att genomföra en dödlig attack mot Sayyeda Zeinab och ta så många shiamuslimer som möjligt med sig i döden. Om de hade lyckats skulle Syriens känsliga övergångsfas kunnat övergå i våld mellan shia- och sunnimuslimer.

Enligt Washington Post gav amerikansk underrättelsetjänst tipset om IS-terroristernas cell till Syriens nya ledare, sannolikt via ett tredje land. Det har spekulerats i om det var Saudiarabien, Qatar, Jordanien eller Förenade arabemiraten, länder som Syriens nye underrättelsechef besökt efter årsskiftet.

För Washington Post förklarade en anonym, amerikansk tidigare regeringstjänsteman att det var rätt att avslöja IS-hoten för Syriens nya ledare, för att ”det kan paras med våra ansträngningar att odla en relation till det här killarna”.

En vaktmästare i ett gammalt grekiskt-ortodoxt kloster utanför Saydnaya. I Syrien finns många av urkristendomens viktigaste platser. Foto: Bitte Hammargren

Det visar på en pragmatisk amerikansk inställning till HTS som formellt står kvar på USA:s terrorlista. En tidigare belöning på motsvarande 100 miljoner kronor, som USA utfäst till den som tipsade om var Ahmed al-Sharaa befann sig, slopades en kort tid efter Bashar al-Assads fall. Terrorstämpeln härrör från Sharaas tid som ledare för Nusrafronten, en syrisk gren av al-Qaida, medan han ännu gick under täcknamnet Julani.

En halvmåne ersätter en annan?

Det beräknas att omkring 80 procent av Syriens befolkning är sunnimuslimer, men det betyder inte att alla tolkar sin religion på samma sätt. I Damaskus kan man träffa troende kvinnor som ber fem gånger om dagen, men som inte bär slöja utom när de går till moskén och som inte tackar nej till ett glas vin på restaurang. De är vana vid huvudstadens mångfald och storstadsliv. Idlibprovinsen, där HTS byggde sin maktbas, är en landsbygdsmiljö. Eller som en invånare där uttrycker det: ”Vi är konservativa olivbönder”.

Syrien under Bashar al-Assad var en del av en shiitisk halvmåne som sträckte sig från Iran via Irak och Syrien till Libanon. Det ser nu ut att bli en central del av en sunnitisk axel, med en sträckning från Saudiarabien i söder till Turkiet i norr.

Landets nye starke man, Ahmad al-Sharaa, föddes i Saudiarabien 1982 med en syrisk pappa som var oljeingenjör och en mamma som var geografilärare. Pappan var arabnationalist och anhängare av Egyptens president Gamal Abdel Nasser. Ahmed al-Sharaa växte upp i stadsdelen Mezze, något av Damaskus Östermalm, innan han rekryterades för att slåss mot USA:s invasionstrupper i Irak 2003 som jihadist. En äldre släkting, Farouk al-Sharaa, var mångårig utrikesminister och senare vicepresident (till 2014) under Bashar al-Assad. Med denna blandade bakgrund är det svårt att tro att Ahmed al-Sharaa har fått islamismen med modersmjölken.

Samtidigt är han en maktspelare som måste balansera olika krafter. Ett av hans mest omstridda drag var utnämningen av justitieminister Shadi al-Waisi, en tidigare shariadomare i Idlib. För tio år sedan var Waisi med om att utdöma summariska dödsstraff mot kvinnor på öppen gata. Videobilder av avrättningarna chockar syrier som avskyr extremtolkningar av islam. Om Sharaa vill lugna de delar av samhället som misstror honom borde han byta justitieminister. Men en del bedömare ser utnämningen som ett sätt att hålla de mest extrema grupperingarna inom HTS i schack.

Nu gäller det för Syrien att ta chansen, anser Anas Joudeh. Foto: Bitte Hammargren

Jag träffar Anas Joudeh, ledare för en civilisamhällesorganisation, Nationella uppbyggnadsrörelsen. Han, som levde kvar i landet under åren av diktatur, utesluter inte att Syrien kan få uppleva ett nytt auktoritärt system ”med skägg”. Men han understryker samtidigt att Syrien är så mycket större än Idlibprovinsen som HTS styrde över.

– Även om HTS vill dominera det offentliga rummet helt, kan de inte det. Och nu måste civilsamhället organisera sig. Vi vet inte vilka fröer som sås för framtiden. Men vi vet att det finns handlingsutrymme. Här finns chanser vi måste ta. Och det är viktigt att inse att Syriens framtid inte avgörs på Café Rawda!

"Revolutionsturister"

Han syftar på det legendariska kafé i Damaskus som varit mötesplats för intellektuella i många år. Där träffar jag författaren Yasin al-Haj Saleh, en framträdande kritiker av Assadregimen som återvänt till Syrien från sin exil i Berlin. Han vet att syrier som stannade i landet och led under diktaturen kan känna bitterhet när de ser exilsyrier komma tillbaka från väst.

– Jag vet att det finns de som kallar oss återvändare för revolutionsturister. Vi måste ta den debatten. Så var det ju även i Grekland och Spanien när diktaturerna föll där [på 1970-talet, red anm].

Yasin al-Haj Saleh vill att även exilsyrier ska påverka utvecklingen och förhindra att det växer fram ett auktoritärt samhällssystem. Men när Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock på besök i Damaskus betonade minoritetsfrågan reagerade han liksom många syrier negativt.

– Det är en kolonial attityd. De flesta kristna i Syrien gillar inte att Tyskland vill framställa sig som deras beskyddare. En sådan attityd är chockerande. Vi har ju just lämnat den tid bakom oss när Iran ville uppträda som alawiternas beskyddare, säger Yasin al-Haj Saleh. Han pekar på att det inte gagnade alawiterna.

Det har väckt irritation att Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock (t v) i samband med sitt möte nyligen i Damaskus med Syriens nye ledare Ahmed al-Sharaa (t h) betonade minoritetsfrågan. Foto: Sana via AP/TT

I dag, menar han, är de värsta islamistiska excesserna över. HTS är förändrat och har gått in i en ny fas. Han tror inte att Syrien kommer att utvecklas till en fullfjädrad demokrati. Han tror snarare att landet kan få ett så kallat neo-millet-system, där minoriteterna representeras av företrädare för rika, väletablerade familjer och religiösa ledare, på ett patriarkalt vis. (Det historiska turkiskt styrda Osmanska rikets millet-system gav de erkända religiösa minoriteterna viss autonomi medan de representerades gentemot sultanen av sina religiösa överhuvuden.)

Även Anas Joudeh ryggar tillbaka när Tyskland och andra västländer vill framställa sig som försvarare av minoriteters rättigheter i Syrien.

– Här kämpar vi för lika rättigheter för alla. Den förra regimen förstörde för alawiterna genom att göra gällande att de skulle vara deras beskyddare.

Anas Joudeh tror inte att HTS kan överföra sin form av islamism på hela Syrien. Han berättar om kvinnliga moskébesökare som kastade ut HTS-aktivister när de försökte tvinga på kvinnorna en mer konservativ klädstil.

– Folk i Damaskus vill inte höra hårdföra predikningar till fredagsbönen. Så det är inte islamismen jag fruktar. Men jag är rädd för hur det ska gå med vår säkerhet och om det kommer att blossa upp strider i samhället.

I det tysta fruktar dock många att islamism i någon variant kommer att trumfa över tolerans och i synnerhet över kvinnors rättigheter.