Dånande väckarklocka för Europa

Mindre än ett år efter det att Sverige gick med i Nato knakar det rejält i relationerna över Atlanten. Det är ingen överdrift att det under Münchenkonferensen MSC den gångna helgen gick en mental chockvåg genom det europeiska politiska och militära toppskiktet. Detta sedan 1) Trump gått över huvudet på Europa och Ukraina och inlett samtal med Rysslands president Vladimir Putin om ett slut på kriget, 2) USA:s försvarsminister Pete Hegseth viftat bort såväl Ukrainas utlovade Natomedlemskap som utsikterna att återfå ryskockuperade områden (men sedan möjligen backat om detta), 3) USA:s Ukrainasändebud Keith Kellogg sagt att Europa inte har en plats vid fredsförhandlingar med Ryssland, 4) JD Vance i sitt tal skällt ut Europas samlade toppolitiker efter noter för påstådd bristande yttrandefrihet och demokrati.

Natos generalsekreterare Mark Rutte var ganska ensam om att hävda att han är optimistisk. Rutte påstod efter samtal med amerikanska företrädare att Europa och USA fortfarande ”är en enda familj”. Att USA fortfarande bestämt står bakom Nato och Ukraina, liksom det gemensamma målet att en fred ska leda till att landet ”aldrig mer angrips av Ryssland”.

Man må vara ursäktad om man tycker att amerikanerna har ett underligt sätt att behandla andra familjemedlemmar. Mot löfte om att inte citeras använde flera konferensdeltagare, till skillnad från Rutte, en mängd otryckbara uttryck för att beskriva hur USA skändat Europa och för vad de anser om den bråddjupa klyfta som nu uppstått i Atlanten.

Många hoppades att JD Vance skulle klargöra USA:s position om Ukraina och Europas säkerhet. I stället skällde vicepresidenten ut europeiska länder, däribland Sverige. Foto: Lennart Preiss/MSC

Zelenskyj osäker på USA

JD Vance ”verkar vilja mucka gräl”, sade EU:s nya utrikeschef Kaja Kallas. En annan rutinerad diplomat tyckte att vicepresidentens tal var typiskt för det nya amerikanska styrets högerpopulistiska arrogans, och att den visar hur lite man bryr sig om det liberala Europa som man i grund och botten tycker väldigt illa om.

En del befarar – när de ser risken med en uppgörelse USA-Ryssland över huvudet på européerna och Ukraina – likheter med Münchenöverenskommelsen 1938 då västmakterna sålde ut Tjeckoslovakien till Nazityskland, eller Jaltakonferensen 1945 då andra världskrigets segrarmakter delade upp Europa mellan sig.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, som möttes av konferensens största applåder, underströk det nya och akuta läge som uppstått:

– En del säger att nyår infaller den 1 januari, medan andra säger att det nya året sammanfaller med säkerhetskonferensen i München [som hålls årligen i februari].

Zelenskyj sade öppet att han inte är säker på om USA kommer att vara en allierad framöver. Han dolde inte heller sitt missnöje med att Trump hade pratat fred med Putin innan han ringde till Kiev.

– För några dagar sedan berättade president Trump för mig om sitt samtal med Putin. Inte en enda gång nämnde han att USA behöver Europa vid förhandlingsbordet. Det säger en hel del.

– Den gamla tiden då USA stödde Europa bara för att man alltid gjort det är förbi, fortsatte Zelenskyj som föreslog en europeisk armé, där den ukrainska stridsvana militären skulle utgöra ett tungt inslag.

Under konferensen i München träffade enligt Ukraina en rysk drönare ”sarkofagen” runt det havererade kärnkraftverket i Tjernobyl. Enligt president Zelenskyj var tajmingen ingen tillfällighet. Foto: Volodymyr Tarasov/Ukrinform/Sipa/TT

Kristersson: Ett nytt tonläge

Statsminister Ulf Kristersson anser att det är för tidigt att dra slutsatsen att det råder en ny och försämrad relation med USA, även om ”tonläget har förändrats”.

– Jag tror att vi ska räkna med att USA inte kommer att ta samma ansvar för europeisk säkerhet som de historiskt har gjort. Den signalen har vi egentligen fått under lång tid, [men] nu uttrycks det med viss brutalitet. Men det är ingen tvekan om att Europa måste stärka försvaret, sade han till svenska journalister i den sydtyska storstaden.

Kristdemokraten Friedrich Merz, som ser ut att bli Tyskland nye förbundskansler efter parlamentsvalet den 23 februari, hörde till dem som från scenen på MSC öppet visade hur djupt bekymrad han är över den transatlantiska relationen. Merz sade att Tyskland är redo att ta på sig ledartröjan när Europa nu måste flytta fram positionerna och öka sina försvarsutgifter, först till 2 procent av BNP i det tyska fallet, och därefter ännu mer. Det bör ske samordnat med andra europeiska länder, anser Merz, och förutsätter en ändring av den tyska grundlagen som förbjuder alltför stora budgetunderskott. Men nu måste det ske, sade Merz:

– Den här helgen har det varit tydligare än någonsin. Om vi inte hör väckarklockan nu kan det vara för sent för hela Europeiska unionen.

Tysklands troligen blivande förbundskansler Friedrich Merz (t v), här i samspråk med förre Natochefen Jens Stoltenberg, lovar om han vinner att leda satsningen på Europas försvar. Foto: Thomas Niedermueller/MSC

Flera Natoländer har efter amerikanska påtryckningar också ökat sina försvarsanslag, och ger USA rätt i att Europa måste ta större ansvar för sin egen säkerhet.

Vad menar USA egentligen?

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sade i sitt anförande att unionen, när den står inför kriser, ”kan förflytta berg” och talade om ”ett avgörande ögonblick i historien”. Hon lanserade förslaget att EU skulle frigöra stora krispengar för att öka försvarsanslagen drastiskt, i likhet med hur man gjorde under pandemin.

Trumps krav på europeiska Natoländer att avsätta 5 procent av BNP på försvar – avsevärt mer än de 3,4 procent som USA lägger – är dock orealistiskt, konstaterar tankesmedjan IISS (även om Polen ligger nära den siffran redan). Europeiska länder ökade sina försvarsanslag med 12 procent i fjol till sammanlagt över 400 miljarder euro. Europa står också för merparten av de omkring 200 miljarder euro i stöd till Ukraina som har utbetalats. De ökningar som nu diskuteras uppgår till ytterligare hundratals miljarder euro, nivåer som försvarsindustrin knappast kan hålla jämna steg med.

Vid MSC i München blev det uppenbart att europeiska ledare samtidigt är förvirrade över de motstridiga utspel som kommer från Washington, där president Trump kan säga en sak, hans försvarsminister en annan (och sedan backa), och USA:s Ukrainasändebud en tredje. Vad ska man ska ta på allvar och inte?

Ulf Kristersson hörde till dem som träffade Volodymyr Zelenskyj i München. Statsministern säger sig inte vara så säker på att relationerna med USA har blivit så dåliga. Foto: Regeringskansliet.

Tolkningarna går isär om vad Vita huset håller på med. Testar man olika utspel för att se hur de landar? Eller beror de olika besked som ges på att den nya administrationen delvis är orutinerad, att Trump själv har en benägenhet att plötsligt ändra sig, eller kanske att man inte har fått ordning på sin arbetsgång och rollfördelning än? Eller vittnar det om en taktik för att skrämma allierade till lydnad, med betydande risk att de i stället slår bakut?

Om syftet var att få Europa att snabbt anpassa sig till en ny realitet har det fungerat. Frankrikes president Emmanuel Macron reagerade med att genast kalla till sig andra europeiska ledare till krismöte. Ukraina insisterar på att sitta vid förhandlingsbordet om allt som rör Ukraina, Europa framhåller att om man ska ha en roll i en framtida fredslösning måste även Europa sitta sida vid sida med Ukraina vid samma bord, och ha gemensam linje med USA. Men då bör Europa veta vad det är man har med sig till detta bord, påpekade bland andra Natochefen Mark Rutte.

Under tiden möts amerikanska och ryska förhandlare i Saudiarabien, och även Trump och Putin vad det lider. Nästa stora värdemätare på de transatlantiska relationerna ser ut att bli Natos toppmöte i Haag i juni. Det kan bli ett avgörande tillfälle för västmakterna att staka ut en gemensam väg framåt. Om inte Europa redan är förbisprunget då.