Europa i kläm när Trump ska brösta sig mot Kina

”Kinas kommunistparti har startat ett kallt krig med USA och vill uttryckligen byta ut den liberala, västledda världsordningen som har funnits sedan andra världskriget” – Michael Waltz, utnämnd av Donald Trump till nationell säkerhetsrådgivare.

”Västländer ledda av USA har skapat den allvarligaste utmaningen hittills för vårt lands utveckling genom att på alla sätt hämma, inringa och undertrycka oss” – Xi Jinping, Kinas högste ledare.

Så kan det låta när Washington och Peking ger sin syn på varandra. Den tilltagande rivaliteten mellan USA och Kina, världens två främsta stormakter, har de senaste åren skapat ansenlig huvudvärk för EU och enskilda europeiska länder. Europas situation kan förenklas till ett ekonomiskt beroende av Kina och samtidigt ett säkerhetsmässigt och ekonomiskt beroende av USA. Europa har även starka kulturella och ideologiska band till USA. Växande misstro och en tendens mot så kallad frikoppling (minskat utbyte) mellan USA och Kina skapar tryck på EU att välja sida i enskilda frågor.

Starka röster inom EU, till exempel Frankrikes president Emmanuel Macron och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, vill gärna uppnå det som kallas ”strategisk autonomi” (att långsiktigt kunna klara sig mer på egen hand), men i dagsläget är det främst en teoretisk ambition. EU är inte en stat utan en sammanslutning av suveräna stater med relativt låg kapacitet till strategiskt beslutsfattande. Kontinenten saknar trovärdig militär kapacitet om man räknar bort stödet från USA. EU är även beroende av omvärlden för strategiska resurser, i synnerhet energi. Detta innebär sammantaget att EU har svårt att stå emot påverkan från en amerikansk president som väljer att använda hårda maktmedel för att få igenom sin vilja över europeiska länder. Men med Donald Trumps stundande tillträde på posten kan Europa snart behöva anpassa sig till den situationen.

Nytillverkade tyska bilar vid ett logistikcenter i Duisburg. Kinesiska elbilar utmanar den europeiska och inte minst tyska bilindustrin alltmer. Foto: Martin Meissner/AP/TT

Minska riskerna gentemot Kina

Europeiska unionen har, med von der Leyens EU-kommission i spetsen, de senare åren rört sig mot en mer sammanhållen Kinapolitik. Det är en politik som utgår från insikten att den exponering mot Kina som EU har byggt upp de senaste tre decennierna innebär betydande risker som det gäller att minimera. Riskerna är inter minst ekonomiska. Till exempel är Europa beroende av en mycket stor kinesisk import inom vissa särskilt viktiga områden. Det gäller bland annat mineral som litium, kobolt och sällsynta jordartsmetaller, vilka bland annat används i batterier och elektronik. Europa börjar även få svårt att konkurrera med Kina inom områden som är viktiga för framtida tillväxt. Kina har trätt fram som ett föregångsland inom grön teknik – till exempel solenergi, batteriteknik och elfordon – vilket hotar den europeiska industrins marknadsandelar.

Men det finns också risker som har att göra med att Kina utmanar den liberala, ”regelbaserade” världsordningen med fokus på mänskliga rättigheter, demokrati och folkrätt. Särskilt oroande är Kinas fördjupade samarbete med Ryssland sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022. I bakgrunden ligger Kinas kommunistpartis långvariga övertygelse om att befinna sig i en kamp för sin överlevnad mot ”fientliga krafter” inom det kapitalistiska blocket – bland annat representerat av EU. På senare år har känslan av att relationen präglas av en ”systemrivalitet” också vuxit sig starkare på den europeiska sidan.

EU-kommissionens riskminimeringspolitik har över lag varit ganska väl i linje med president Joe Bidens Kinapolitik. Den har i sin tur byggt vidare på den kurs som Trump slog fast under sin första mandatperiod (2017–2021), när han definierade Kina som USA:s främsta rival och inledde ett handelskrig med landet (se nedan). Men även EU har fått finna sig i åtgärder från USA som går emot unionens intressen, till exempel den protektionistiska industripolitiska satsningen Inflation Reduction Act, som gynnar amerikanska företag på bekostnad av europeiska. Ett viktigt syfte med både den amerikanska och europeiska politiken under Bidens tid vid makten har dock varit att stärka den liberala ordningen och säkra den från auktoritära utmanare – inte minst Kina.

Kina med Xi Jinping intar en särställning i Donald Trumps hotbild. Här möts de två under amerikanens förra mandatperiod vid ett G20-möte 2019. Foto: Susan Walsh/AP/TT

Trumps syn på Kina

Trump anser däremot att den nuvarande världsordningen redan har upphört att tjäna USA:s intressen och att global dominans inte längre kan upprätthållas enbart genom den ordningens liberala principer. I stället ska alla till buds stående medel användas för att stärka USA:s ställning. Kina intar en särställning i Trumps hotbild. Under sin första mandatperiod försökte han åtgärda vad han såg som obalanser i relationen mellan de båda länderna, i första hand gällande varuhandeln. I dag stödjer de flesta amerikanska politiker, både demokrater och republikaner, i olika grad en hård linje mot Kina, och landet ses allmänt som det största hotet mot USA:s intressen.

Något som skiljer många Trumptrogna republikaner från Demokraterna är dock uppfattningen att hotet från Kina måste ges högsta prioritet, även om det sker på bekostnad av engagemang i andra delar av världen. För att motverka Kinas växande makt verkar vissa republikaner villiga att söka avspänning med Ryssland, kanske även om det skulle innebära att regimen i Moskva får skörda frukterna av sin aggression. En stor del av Trumps föreslagna ekonomiska politik, bestående av tullar och andra protektionistiska åtgärder, är också riktad mot Kina.

Det är fortfarande oklart hur Trump kommer att agera mot Kina, och det finns flera möjliga utvecklingar. Den mest troliga är dock ökad press, tillsammans med förväntningar på att allierade, särskilt i Europa, i större utsträckning stödjer den amerikanska linjen. Detta skulle kunna ta sig uttryck på två olika sätt.

Scenario I: USA får EU att ändra Kinastrategi

Europa kan alltså snart stå inför ett USA som inte längre vill upprätthålla den världsordning som har varit en förutsättning för vårt välstånd och vår handlingsfrihet mot omvärlden. Kina kan bli ett område där Europas manöverutrymme kraftigt begränsas. USA kan komma att försöka pressa EU och enskilda europeiska länder att följa USA:s exempel i frågor som rör Kina. Detta skulle bland annat kunna innebära samarbete kring USA:s handelspolitik, exportkontroller och andra restriktiva åtgärder mot Kina. För att få igenom sina krav kan Trump hota Europa med säkerhetspolitiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Som anspråken på Grönland visat är det endast fantasin som sätter gränser för vilka krav som kan tänkas ställas. Dessutom kan USA utnyttja splittringar inom EU för att neutralisera motstånd mot sina krav.

Solpaneler på ett fabrikstak i Shandongprovinsen. Kina är ett föregångsland inom grön teknik. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

Hård amerikansk press skulle kunna innebära att Europas länder tvingas att acceptera en politik mot Kina som de inte själva har valt. Samtidigt finns det röster i Europa som, med växande frustration, ser EU:s nuvarande Kinapolitik som för långsam och försiktig. För dessa skulle ökat amerikanskt tryck kunna uppfattas som en välkommen knuff i rätt riktning för EU.

Detta scenario skulle dock under alla omständigheter innebära kostnader för alla ekonomier i Europa som är beroende av Kina. Särskilt de som varit skeptiska mot EU-kommissionens riskminimeringspolitik kan få problem. Exempelvis har Tyskland omfattande ekonomiska intressen i Kina och röstade emot de tullar på kinesiska elbilar som nu har införts, och Ungern har drivit en direkt Kinavänlig politik som har sammanfallit med stora investeringar från Peking.

Samtidigt finns det begränsningar i hur snabbt en ekonomisk frikoppling från Kina kan genomföras, liksom i hur långt den ekonomiska konfrontationen mellan USA och Kina kan gå. USA är fortsatt beroende av att importera många avgörande råvaror från Kina, medan Peking, med sitt exportberoende och stagnerade ekonomisk tillväxt, inte vill trappa upp en handelskonflikt. Poängen är dock att Europas möjligheter att självständigt utforma en Kinapolitik kan minska avsevärt, särskilt om man fortfarande vill försäkra sig om USA:s militära stöd och tillträde till den amerikanska marknaden.

Ungerns premiärminister Viktor Orbán välkomnar Xi Jinping på flygplatsen i Budapest 2024. Kina gör betydande investeringar i landet. Foto: Ungerns regeringskansli/MTI via AP/TT

Scenario II: EU närmar sig i stället Kina

Det finns också ett alternativt scenario, nämligen att Trumps kravfyllda politik mot Europa får motsatt effekt. Om fordringarna från USA upplevs som alltför kostsamma och orimliga är det tänkbart att Europa går en annan väg, där goda relationer med USA delvis offras för att värna den egna autonomin och viktiga ekonomiska intressen. Detta skulle kunna öppna för kinesiska framstötar, som ökade investeringar och förbättrad tillgång till den kinesiska marknaden.

Detta scenario innebär dock betydande risker för Europa. Om Trump inte får som han vill kan USA dra ner på sitt militära engagemang och stöd till Europa inom Natosamarbetet. Detta skulle göra Europa mer sårbart för rysk aggression och i förlängningen öka Rysslands möjligheter att framtvinga eftergifter, främst i Ukraina men kanske även på andra områden. Scenariot skulle också sannolikt försvaga EU:s sammanhållning, särskilt i förhållande till Peking, då den enande roll som EU-kommissionen har spelat i Kinapolitiken de senaste åren vilar på ett visst mått av samsyn med den amerikanska linjen. EU:s riskminimeringspolitik mot Kina skulle i praktiken förpassas till historien och det ekonomiska beroendet av landet sannolikt öka. Som helhet vore detta scenario ett positivt utfall för Kina och ett nederlag för USA.