Trump kan vända vreden mot Venezuela

Colombia blev det första offret för Donald Trumps handelskrig. Som svar på president Gustavo Petros vägran att ge tillstånd för amerikanskt militärflyg med deporterade migranter att komma in i colombianskt luftrum, införde Trump med omedelbar verkan en 25-procentig tull på colombianska produkter och flera andra sanktioner. Hela Latinamerika följde spänt hur konflikten utvecklades. Särskilt spänd var sannolikt Venezuelas president Nicolás Maduro. Och att Petro efter några timmars ordkrig vek sig ökade förmodligen hans nervositet.

Vi börjar dock med att backa bandet till den 10 januari när Nicolás Maduro ominstallerades på sin post. Bara två andra presidenter närvarade: Kubas Miguel Díaz-Canel och Nicaraguas Daniel Ortega. Anklagelserna om att Maduros seger i själva verket är det mest omfattande valfusket i Latinamerikas historia är så väl underbyggda att tidigare allierade som Brasilien och Colombia bara skickade diplomatisk personal på låg nivå.

En massiv militärövning nyligen, med deltagande av 150 000 man, var en styrkedemonstration av Maduro riktad både mot omvärlden och hemmapubliken. Med övningen ville presidenten också understryka att hans regering är "civil-militär-polisiär". För att brösta upp sig klär sig presidenten också ofta i militärliknande uniformer och talar gärna om “väpnad kamp mot fascisterna”.

President Nicolás Maduro och höga militärer vid installationen den 10 januari. Maduro kallar sin regering "civil-militär-polisiär". Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Men bakom machoattityden bubblar oron.

Den viktigaste orsaken till Maduros oro är Donald Trump.

När Trump segrade sade Maduro att han hoppades att det skulle bli början till ny relation mellan de två länderna.

Sluta köpa olja?

Trump svarade inte, men privat lär han ha gett uttryck för viss uppskattning av Maduro som en “stark president”. Amerikanen har också konstaterat att hans största utrikespolitiska misslyckande under sin förra presidentperiod (2017–2021) var Venezuela och stödet till den då parallelle presidenten Juan Guaidó. Dessutom har Maduro den senaste tiden tagit emot flera delegationer med höga representanter för USA:s oljeindustri som står Trump nära. Den amerikanske presidentens särskilda sändebud Richard Grenell har också sagt att han redan inlett samtal med representanter för den venezuelanska regimen.

Många har tolkat det som att Trump är beredd till någon slags pragmatisk deal i syfte att få Maduro att ta emot de venezuelaner han tänker deportera, vilket han hittills nekat.

Men nyligen sade Trump att USA ska sluta köpa venezuelansk olja. Och, vilket var det mest oroande tecknet för Maduro, Trump inviterade den venezuelanska presidentens rival Edmundo González till sin presidentinstallation. Bara två latinamerikanska presidenter var inbjudna till installationen, El Salvadors Nayib Bukele och Argentinas Javier Milei. Att bjuda in Edmundo González uppfattades som en markering av att Donald Trump betraktar honom som Venezuelas rättmätige president, vilken han ju också är, enligt alla tillgängliga uppgifter. González anses av experter ha fått över dubbelt så många röster som Maduro.

Colombia fick ge vika för Trump. Migranter deporterade från USA efter ankomsten till flygplatsen i huvudstaden Bogotá den 28 januari. Foto: Fernando Vergara/AP/TT

Trumps utrikesminister Marco Rubio hade också nyligen ett videosamtal med Edmundo González och den venezuelanska oppositionens verkliga ledare María Corina Machado, då han försäkrade att USA ska arbeta för en fredlig övergång.

Hur och när det ska ske sade han inte.

Men sedan dess handlar spekulationerna i stället om att Trumps plan för Venezuela skulle gå ut på att få Maduro och hans närmaste krets att acceptera erbjudanden om fri lejd och asyl i annat land. Ett vapen i den riktningen vore att ta ifrån den amerikanska bolaget Chevron dess licens att utvinna olja i Venezuela, vilket skulle vara ett stort ekonomiskt avbräck för Maduro. Ett annat skulle vara att lyfta fram den belöning på motsvarande över 250 miljoner kronor, som USA utlyst, till den som kan bidra till gripandet av Maduro (liksom också inrikesministern Diosdado Cabello och försvarsministern och arméchefen Vladimir Padrino) för att stimulera äventyrare av allehanda slag.

Val som splittrar

Men under de dryga tio år som Maduro varit president har han utsatts för många sanktioner och konspirationer och visat stor förmåga att slinka undan. Han har dessutom stöd av Ryssland, Kina och Iran. Och att bli granne med den avsatte syriske exdiktatorn Bashar al-Assad i Moskva ingår knappast i Maduros planer, även om de är vänner sedan länge.

I stället har han gått till offensiv, också politiskt. Maduro har utsett en kommission med uppgift att arbeta fram förslag till ny grundlag, trots att han brukar vifta med den lilla blå boken med den nuvarande konstitutionen som publicerats i massupplaga, och som för tankarna till Maos lilla röda, och hävda att det är den bästa i världen. Andemeningen i den nya konstitutionsom Maduro vill ha kan anas i det lagförslag som nyligen lanserades och förbjuder alla som inte erkänner hans valseger 2024 att delta i framtida val.

Gripandena av oppositionella i Venezuela fortsätter. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Under 2025 hålls val till såväl parlamentet som till borgmästar- och guvernörsposter. De kan Maduro utnyttja för att så förvirring och splittring inom oppositionen. María Corina Machado har sagt att det vore absurt att delta i några val organiserade av en illegal regim som baseras på det mest omfattande valfusket i Latinamerikas historia. Men alla håller inte med och menar att deltagande i val är den enda möjlighet som fortfarande finns att alls delta i politiken. Även om valen organiseras av en olaglig regim.

Ända sedan valfusket i presidentvalet i juli 2024 har regimen gjort allt för att försvaga oppositionen. Först med brutal repression med flera dödsfall, ännu fler skadade och över 2 000 fängslade. Edmundo González tvingades söka asyl i Spanien och María Corina Machado gå under jorden.

Och ett ännu större problem för oppositionen är att militären fortsatt står enad bakom Maduro.

Föraning om deportering

Det är inte så att luften gått ur oppositionen, men entusiasmen har mattats och rädslan har satt sig. Gripandena av oppositionsledare och symboliskt viktiga personer, som Edmundo González svärson, fortsätter.

María Corina Machado är tillbaka på sitt gömställe och kommunicerar bara via internet. Edmundo González åker runt i Latinamerika för att vinna stöd. Men det saknas en samlande ledning som kan representera hela oppositionen. Edmundo González saknar också karisma – han är en respekterad, lågmäld, lyssnande man. Men knappast någon ledare som kan lyfta humöret på besvikna följeslagare. Och de viktigaste ledarna i Latinamerika som Mexikos Claudia Sheinbaum, Brasiliens Lula da Silva och Colombia Gustavo Petro undviker honom trots att de inte erkänner Maduros seger.

Oppositionsledaren María Corina Machado anser att det är absurt att delta i val i Venezuela. Alla håller inte med. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Påven Franciscus, Frankrikes president Emmanuel Macron, Lula da Silva och Gustavo Petro tillhör dem som har uppmanat till förhandlingar och erbjudit sig att medla mellan regimen och oppositionen. Men under de senaste åren har det hållits så många förhandlingar vars resultat inte har uppfyllts.

Maduro är den som fortfarande har initiativet.

För hur länge är det ingen som vet.

Donald Trump har ännu inte talat klartext om Venezuela.

Men häromdagen upphävde han den tillfälliga skyddsstatus för 600 000 venezuelaner i USA som Joe Biden förlängt med 18 månader strax innan Trump tillträdde. Det ger en föraning om att deportationerna till Venezuela kan bli av massivt slag.

Och Trumps behandling av Gustavo Petro är en signal om vad som kan komma om inte Maduro spelar med.