FN-mål misslyckas: Fattigdomen biter sig fast i Afrika

Ser man tillbaka på utvecklingen sedan 1960-talet, då de flesta afrikanska länder blev självständiga, har de sociala framstegen varit stora. Spädbarns- och mödradödligheten har minskat. Medellivslängden har ökat. Läs- och skrivkunnigheten söder om Sahara har gått från knappt 50 procent 1985 till närmare 70 procent 2023. Andelen som läser vidare på universitetet har mångfaldigats.

Men Afrika är fortsatt världens fattigaste kontinent och är relativt sett fattigare i dag än 1960. Enligt tidskriften The Economist uppgick Afrikas BNP per capita då till hälften av medeltalet i resten av världen. I dag är samma siffra en fjärdedel. Om trenden håller i sig kommer 80 procent av världens fattiga att leva i Afrika 2030, jämfört med 14 procent 1990.

Den extrema fattigdomen i världen har minskat kraftigt de senaste årtiondena, och det har den gjort även i Afrika. Men bryter man ned siffrorna till att spegla BNP per capita, har utvecklingen i Afrika söder om Sahara i det närmaste stått still medan resten av världen dragit ifrån. Tillväxten de närmaste åren förutspås hamna på 3,9 procent (2025) och 4 procent (2026), enligt Afrikanska utvecklingsbanken – som nyligen skrev ned prognoserna på grund av globala omständigheter och skiften i världshandelspolitiken. Ekonomierna fortsätter därmed att vara i otakt med befolkningsutvecklingen.

– Det där är en känslig fråga. Många afrikanska ledare ser en snabbt växande befolkning som något positivt. De anser att Afrikas unga befolkning leder till en större ekonomi, men de missar att fokus bör ligga på att öka inkomsterna per capita, inte på den totala ekonomiska storleken, säger Jakkie Cilliers, grundare av tankesmedjan Institute for Security Studies, i en intervju med Africa Report.

Dubbel ekonomisk smäll

Länderna söder om Sahara står inför ett scenario där deras ekonomier inte växer tillräckligt snabbt för att hålla jämna steg med befolkningens behov, konstaterar han.

– För att Afrika ska komma i kapp det globala snittet för BNP per invånare skulle det krävas en tillväxt på 15 procent, vilket inte är möjligt, säger Jakkie Cilliers.

När uttrycket Africa Rising myntades 2011 låg flera av världens snabbast växande ekonomier i Afrika söder om Sahara. Men, det skapades inte tillräckligt med nya jobb för att absorbera befolkningstillväxten, och utvecklingen i andra tillväxtregioner gick dessutom snabbare.

Gymnasieskola i Kampala i Uganda. Läs- och skrivkunnigheten har ökat kraftigt i Afrika, och mödra- och barnadödligheten har gått ner. Men inkomstskillnaderna är stora. Foto: Hajarah Nalwadda/AP/TT

Sedan sjönk råvarupriserna i mitten av 2010-talet, och nu har flera av Afrikas länder fått sig en rejäl smäll av den dubbla ekonomiska chock som coronapandemin, följd av Rysslands invasion av Ukraina, har inneburit. Först i form av den globala ekonomiska nedgången, minskad efterfrågan på råvaror och minskade turistströmmar, och sedan i form av stigande mat- och bränslepriser.

I alla jämförelser som omfattar Afrikas 54 länder, eller de 47 länder som Världsbanken räknar till Afrika söder om Sahara, finns så klart undantag. Exempelvis har Rwanda och Elfenbenskusten haft en tillväxt på drygt 8 procent respektive drygt 6 procent de senaste åren (2022–2023). Tillväxten i den ekonomiska motorn och stormakten Sydafrika har däremot bara nått 1,9 procent (2022) och 0,7 procent (2023).

Samtidigt är skillnaderna mellan fattiga och rika invånare enorma. Sydafrika räknas som ett av världens mest ojämlika länder och flera nationer på kontinenten, främst i södra Afrika, uppvisar liknande mönster.

"Inga ursäkter"

Med oerhörda tillgångar inom gruvnäringen, över hälften av jordens odlingsbara marker och en ung stark befolkning, finns det inga ursäkter för Afrika att vara fattigt, påpekade Akinwumi Adesina, avgående ordförande för Afrikanska utvecklingsbanken, vid ett seminarium i Nigerias ekonomiska nav Lagos för något år sedan.

– Så hur i hela världen kan vi fortfarande vara fattiga? Vi måste helt enkelt skärpa till oss, utrota korruptionen och förvalta våra resurser i våra länders och våra folks intresse, sade Akinwumi Adesina, och uppmanade afrikanerna att vända sina blickar inåt och hålla regeringarna ansvariga för fattigdomen.

Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Urbaniseringen går snabbt i Afrika, men städerna kan inte erbjuda så stora inkomstmöjligheter som de borde för att absorbera de ökande invånarantalen. Foto: INPE/Wikimedia Commons

Korruption. Dåligt ledarskap. Kolonialismens arv i form av svaga institutioner och fragmenterade samhällen. Råvaruberoende ekonomier. Långvarigt biståndsberoende. Hög befolkningstillväxt. Konflikter och klimatförändringar. Det är några ingredienser i den komplexa mix som bidrar till fattigdomen i Afrika. Lägg därtill att inflationen är hög i flera länder och ländernas skulder är dyra att finansiera.

I en analys tar Economist-journalisten John McDermott även upp flera strukturella problem. De flesta afrikaner är beroende av små familjejordbruk för sin försörjning, men produktiviteten är låg och avkastningen långt under världsgenomsnittet. Nästan inga lantbruk är konstbevattnade, vilket gör odlingarna sårbara för klimatförändringar. Undermålig infrastruktur försvårar för producenterna att nå större marknader och det är inte ovanligt att hela skördar med färskvaror ruttnar bort.

Fattigdom skulle minska

De som lämnar landsbygden för ett liv i staden gör det inte för att jobben försvinner då jordbruken effektiviserats med hjälp av teknisk utveckling, så som varit regel i andra länder. De gör det för att söka lyckan någon annanstans medan jordbrukssektorn förblir eftersatt. Men städerna har få industrier och kan inte erbjuda de lönearbeten som drivit på en ekonomisk utveckling i andra samhällen. I dag lever knappt hälften av Afrikas invånare i städer och inflyttningstakten fortsätter att vara hög. I resten av världen har urbanisering historiskt sett också lett till fattigdomsminskning, men om inte folkströmmen från landsbygden följs av fler arbetstillfällen och ekonomiska möjligheter för de inflyttade stadsborna kommer det inte att bli fallet i Afrika.

För att bryta trenden krävs små och stora investeringar, större privat sektor, mer effektiva jordbruk, mindre korruption, bättre ledarskap och bättre fördelning av statens tillgångar. Men framför allt krävs politisk vilja, skriver John McDermott.

"Världen är farligt ur kurs", anser FN:s generalsekreterare António Guterres, här på besök i Sydafrika 2024. Foto: Shiraaz Mohamed/AP/TT

Det första av de globala utvecklingsmål som FN slog fast 2015 handlar om att minska fattigdomen. Inte bara ekonomisk fattigdom utan så kallad multidimensionell fattigdom som mäter medborgarnas tillgång till utbildning och grundläggande infrastruktur, men också brist på frihet, inflytande och säkerhet. Det andra målet handlar om att avskaffa hunger och att uppnå tryggad livsmedelsförsörjning. Dessa två mål är – precis som de flesta av de totalt 17 målen – nära sammankopplade.

Varken målet att minska fattigdomen eller målet att avskaffa hungern kommer att uppnås 2030.

I slutet av förra året publicerade World Food Programme (FN:s livsmedelsprogram, WFP) en global analys inför 2025, som förutspåddes bli ett år av ständiga kriser. Global Report on Food Crisis, som kom ut i mitten av maj i år, pekar i samma dystra riktning. Rapporten är en sammanvägd analys från WFP, flera statliga och icke-statliga organisationer, samt FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksprogram). För sjätte året i rad förvärrades hunger och undernäring runt om i världen och FN:s generalsekreterare António Guterres skriver i förordet att rapporten är ännu ett ”oemotsägligt bevis på en värld som är farligt ur kurs”. Hungern sprider sig snabbare än vad världen hinner med att avhjälpa.

Detta är inte enbart ett systemfel, det är ett misslyckande för mänskligheten. Hunger på 2000-talet är oförsvarbart. Svaret kan inte vara att vi vänder ryggen till, sammanfattar António Guterres och pekar på hur den långvariga krisen nu förstärks av drastiska nedskärningar i finansieringen av nödhjälp.

Sudan värst

Rapporten sammanställer den världsomfattande situationen som den såg ut 2024. Sedan dess har läget förvärrats på flera håll, inte minst i Gaza på grund av att Israel i början av mars stängde gränserna för all nödhjälp till området. Visserligen har man nu tillåtit ”ett minimum” av matsändningar för att täcka ”grundläggande behov”, men efter denna tid av blockad varnar hjälporganisationer för svält bland områdets 2,2 miljoner invånare.

I Sydsudan står 7,7 miljoner människor inför en mycket allvarlig livsmedelskris och i grannlandet Sudan varnar WFP för världens största hungerkatastrof. För att avhjälpa den krävs motsvarande 6,5 miljarder kronor fram till september. Gaza och Sudan är tydliga exempel på att den ökade hungern också hänger ihop med att konflikterna i världen tilltar.

Matleveranser från amerikanska USAID i norra Kenya 2022. USA:s drastiskt minskade nödhjälp är ett dråpslag för många akut behövande människor. Foto: Desmond Tiro/AP/TT

USA:s president Donald Trump inledde sin mandatperiod i början av året med att slakta biståndet. USA brukade stå för ungefär hälften av WFP:s totala budget och var världens största givare av (mer långsiktigt) utvecklingsbistånd och nödhjälp. Beslutet var ett dråpslag för många av världens icke-statliga biståndsorganisationer och FN-organ, men framför allt har det inneburit en kris för de tiotals miljoner människor i låginkomstländer som förlitat sig på amerikansk finansiering av exempelvis skola och sjukvård, jordbruksutveckling och akut nödhjälp.

Efter varningar om att nedskärningarna skulle kunna leda till att miljoner människor skulle dö av svält har vissa kontrakt mellan WFP och USA återupprättats. I april beslutade Trumpadministrationen om delvis fortsatt ekonomiskt stöd till mathjälp till några länder, däribland Libanon, Syrien, Somalia och Irak, medan USA:s finansiering av hjälpen till Afghanistan och Jemen alltjämt är stoppad.

Det är möjligt, skriver Richard Gowen, analytiker vid organisationen International Crisis Group, att andra givare kan fylla hålen för att FN-organisationerna ska kunna fortsätta sitt arbete i länder som Ukraina. Men företrädare för världens hjälporganisationer befarar att andra kriser – särskilt i vissa delar av Afrika – kommer att bli bortglömda.

Tre år i rad har världens tio mest bortglömda humanitära kriser utspelat sig i Afrika, enlig hjälporganisationen Care International. Det är inte osannolikt att 2025 blir ännu ett sådant år.