Turkiet vid avgörande vägskäl

I slutet av februari uppmanade den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan den rörelse han en gång var med och grundade att lägga ned sina vapen och upplösas. Det skulle i så fall markera slutet på PKK:s mångåriga kamp, först för kurdisk självständighet från Turkiet, och så småningom för autonomi och ökade rättigheter för landets kurdiska befolkning.

Det mycket korta uttalandet innehöll emellertid inga detaljer om formerna för hur en upplösning skulle se ut. Inte heller nämndes några krav på motprestationer från Turkiets sida. President Recep Tayyip Erdoğan har välkomnat beskedet, men antytt att inga konkreta steg kan tas från hans regering förrän PKK har följt Öcalans uppmaning till fullo.

En varaktig lösning på konflikten mellan Turkiet och PKK, som också tar itu med konfliktens underliggande problem, har potential att bidra till ökad politisk stabilitet samt ekonomisk och social utveckling i såväl Turkiet som i den vidare regionen. Det gäller inte minst i Syrien som denna konflikt har kommit att bli tätt sammanlänkad med.

Erdoğan vill sitta längre?

Den stora frågan är dock vad PKK och Öcalan förväntar sig i utbyte mot att lägga ned vapnen. I Öcalans uppmaning understryker han att det krävs en genomgripande demokratisering av hela det turkiska samhället för att fredlig samexistens mellan kurder och turkar ska vara möjlig. Det kräver rimligen en ändring av konstitutionen så att den uttryckligen garanterar politiska och kulturella rättigheter för Turkiets kurdiska befolkning, och som upphöjer kurdiska till officiellt språk.

Faktum är att Erdoğan själv har framhållit vikten av en ny demokratisk konstitution eftersom den nuvarande – som reviderats ett antal gånger under hans tid vid makten – togs fram av juntaledningen efter en militärkupp 1980. Han har dock inte varit särskilt specifik om vad han vill ändra.

Delegater från det prokurdiska partiet DEM offentliggör uttalandet från den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan (i mitten på bilden i bakgrunden). Foto: Khalil Hamra/AP/TT

Men Erdoğan har fler skäl än så att ömma för en ny konstitution. Enligt den nuvarande har en president rätt till två mandatperioder, vilket innebär att Erdoğan inte kan ställa upp för omval igen. Åtminstone inte om grundlagen inte skrivs om, och för det skulle det prokurdiska partiet DEM:s mandat i parlamentet komma väl till pass. En annan möjlighet för Erdoğan att ställa upp ytterligare en gång är om landet går till nyval – om en tillräckligt stor parlamentarisk majoritet röstar för det. Också det kräver ett större underlag än vad Erdoğans regeringsparti AKP i dag kan samla.

En central omständighet, till skillnad från tidigare fredsprocesser med PKK, är att samtliga större partier i det turkiska parlamentet nu tycks se positivt på en process med den kurdiska rörelsen. Det gör det mindre politiskt kostsamt att ha med PKK att göra, och ökar förutsättningarna för verklig framgång. Det faktum att det var AKP:s allianspartner, det ultranationalistiska partiet MHP, som åtminstone utåt tog initiativ till en förnyad dialog med PKK hösten 2024, är ett uttryck för det. För bara ett år sedan hade en sådan sak varit fullkomligt otänkbart.

Nu frågar sig många vad som väntar härnäst. Det är inte första gången som Turkiet och PKK förhandlar om en fred, men alla hittillsvarande ansträngningar har misslyckats. Seenast var 2015, och även då hade Erdoğan siktet inställt på en konstitutionsreform, den gången i syfte att införa presidentstyre. Då liksom nu krävdes stöd från det prokurdiska partiet DEM (tidigare HDP) för att säkra en tillräcklig parlamentarisk majoritet för det.

Gripande sår tvivel

En central fråga är emellertid hur den senaste veckans omfattande demonstrationer till följd av gripandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu kan påverka den här processen. DEM, som har samarbetat med İmamoğlus parti CHP i valtider de senaste åren, befinner sig plötsligt i en rävsax: å ena sidan vill DEM värna en process med AKP-regeringen i förhoppningen om att kunna säkra genomgripande reformer för sina väljare, å den andra ser de hur det största oppositionspartiet får sin handlingsfrihet kringskuren, vilket sannolikt bidrar till vissa tvivel om regeringens verkliga intentioner.

Istanbuls gripne borgmästare Ekrem İmamoğlu talar framför domstolen i storstaden strax innan han frihetsberövades. Foto: Emrah Gurel/AP/TT

Sedan CHP-politikern Ekrem İmamoğlu gripits pågår nu i Turkiet de största demonstrationerna mot regeringen sedan de så kallade Geziprotesterna 2013. Intressant nog sammanföll protesterna även den gången med fredsförhandlingar mellan regeringen och PKK som delvis splittrade oppositionen.

İmamoğlu är borgmästare i den symboliskt tunga största staden Istanbul. När han väntades bli utsedd till CHP:s presidentkandidat greps han i stället och stängdes av från sin borgmästarpost i väntan på rättegång. İmamoğlu misstänks för korruption och anklagas för samröre med bland annat PKK, som regeringen alltså är i någon form av dialogprocess med.

Att den politiska snaran på något sätt skulle dras åt kring İmamoğlu var på sätt och vis en logisk följd av det allt större förtryck som CHP har mött från myndigheterna den senaste tiden. Den populäre İmamoğlu bedömdes vara den politiker som har störst chans att utmana AKP om regeringsmakten i nästa presidentval, inte minst tack vare sin förmåga att appellera till väljare både till höger och vänster, inklusive DEM-anhängare. Att udden skulle komma att riktas mot honom var därför väntat. Han har redan hindrats att kandidera till president en gång men fastän han just nu sitter fängslad utsåg CHP honom ändå till presidentkandidat.

Här kommer processen med PKK in i bilden igen. Om den blir framgångsrik kan det samtidigt innebära att AKP kan säkra betydande stöd från DEM, vilket kommer att krävas oavsett om det handlar om att rösta igenom en ny konstitution eller vinna ett nyval till presidentposten.

İmamoğlus parti CHP vade honom till presidentkandiat trots gripandet. Foto: Huseyin Aldemir/AP/TT

Syrienlänken

Även om de inrikespolitiska aspekterna väger tungt finns också en vidare utrikespolitisk dimension, framför allt i förhållande till Syrien. Efter Assadregimens fall i december i fjol är Turkiet plötsligt ett av de mest inflytelserika länderna i Syrien, beroende på dess stöd till HTS – rörelsen som ledde störtandet av diktatorn Bashar al-Assad – och andra miliser.

Den stora osäkerhetsfaktorn har länge varit framtiden för det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien, som leds av paraplyorganisationen SDF. I denna ingår milisen YPG, som har vissa kopplingar till PKK. Totalt förfogar SDF över omkring 100 000 soldater och kontrollerar omkring en tredjedel av Syriens territorium.

De senaste månaderna har SDF förhandlat om självstyrets framtid med den HTS-ledda övergångsregeringen i Damaskus. PKK-ledaren Abdullah Öcalan har skickat ett separat brev till SDF, med uppmaningen att delta i de politiska processer som pågår för Syriens framtid. Kort efteråt undertecknade företrädare för SDF och HTS ett avtal om en gemensam färdplan framåt. Även om många frågetecken behöver rätas ut tycks åtminstone en dörr ha lämnats öppen för det kurdiskledda självstyret, inklusive SDF, att bestå. Eftersom HTS är beroende av Turkiets politiska och militära inflytande i Syrien är det troligt att Erdoğans regering i någon utsträckning har godkänt det avtalet.

Kurder i Syrien lyssnar till uttalandet från Öcalan i februari. Konflikterna i Turkiet och Syrien är nära sammanlänkade. Foto: Baderkhan Ahmad/AP/TT

Redan under föregående fredsprocess, som varade 2013–2015, var det tydligt hur sammanlänkad konflikten mellan PKK och Turkiet var med utvecklingen i Syrien. När terrorsekten Islamiska staten (IS) hotade att inta den kurdiska gränsstaden Kobane 2014 fanns hos Turkiets kurdiska befolkning en utbredd förväntan att fredsprocessen också skulle kunna skapa förutsättningar för ett samarbete mellan Turkiet och de syriskkurdiska rörelserna.

I stället lät den turkiska militären bli att agera, vilket ledde till omfattande protester i sydöstra Turkiet, med över 40 dödsoffer. När kurdiska miliser så småningom tog kontroll över stora delar av nordöstra Syrien med amerikanskt understöd skapade det i stället stor irritation hos den turkiska regeringen i Ankara, och bidrog till att fredssamtalen i Turkiet kollapsade. Efteråt har Turkiet genomfört flera militära ingripanden mot SDF, och även nu är tonläget gentemot självstyret fortsatt högt och framtiden oviss.

Vägen framåt

Om processen mellan Turkiet och PKK denna gång ska bli framgångsrik förutsätter det att ett antal omständigheter är på plats. Till att börja med krävs genuin politisk vilja att lösa konflikten. Båda aktörerna behöver dela målbild, snarare än att betrakta processen som ett medel i sig. Till det kommer ett behov av att vidta förtroendeskapande åtgärder i syfte att stärka det ömsesidiga förtroendet. Dessutom behöver processen förankras hos hela Turkiets befolkning. Aktörerna behöver också vara tillräckligt motståndskraftiga för att stå emot försök att sabotera processen.

Besök i Ankara. Syriens nye ledare Ahmed al-Sharaa (t v) och hans rörelse HTS har fått stöd av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Foto: Francisco Seco/AP/TT 

Fängslandet av İmamoğlu kastar dock en mörk skugga över denna, och väcker som sagt frågor om Ankaras egentliga avsikter. Utvecklingen de kommande dagarna kan rentav bli avgörande för hur processen med PKK går.

En långsiktigt hållbar lösning på konfliktdynamiken i nordöstra Syrien är också direkt nödvändig. Turkiet kan komma att behöva överge sin hårdföra syn, och SDF kan behöva göra upp med länkar till PKK. Här kommer ytterligare en kurdisk rörelse in i bilden: KDP. Detta är en av de två dominerande partierna i irakiska Kurdistan, som dessutom har en långvarig fungerande relation med Ankara. KDP dras heller inte, till skillnad från PKK, med någon terrorstämpel, utan är i allas ögon en rumsren aktör att samverka med.

De senaste veckorna har dialogen mellan SDF och KDP:s syriska gren intensifierats. Om KDP får en mer framskjuten roll i nordöstra Syrien skulle det kunna medföra tillräcklig legitimitet och leda till en långsiktig lösning som såväl Turkiet som PKK kan acceptera.