Demokratin har satt sig trots populistvåg

Det är svårt att föreställa sig två mer olika figurer än Argentinas president Javier Milei och José Antonio Kast, som med största säkerhet blir Chiles näste president efter den andra valomgången den 14 december.

Milei, med en familj som består av en syster och tre klonade hundar. Outsidern utan parti, klädd i skinnjacka och rufsigt hår som förolämpar, hotar och viftar med en motorsåg för att visa hur han ska såga sönder den parasitära staten. Hans senaste politiska möte var en rockkonsert med honom själv som sångare framför sitt eget band.

Kast, åttabarnspappan som plikttroget ända sen barnsben går i mässa varje söndag. Veteranpolitikern som har varit med ända sedan demokratin kom tillbaka 1990 som medlem av det högerparti som varit mest troget förre diktatorn Augusto Pinochet, och som han bröt sig ur därför att han tyckte det blivit för liberalt. Alltid välvårdad, lågmäld, aldrig förolämpande men sarkastisk och med ett leende som man inte vet om det artigt eller giftigt.

Som hund och katt – men allierade i samma politiska projekt, i spetsen för vad många uppfattar som en blå våg, uppblandad med lite brunt, som håller på att dra in över Latinamerika.

Blå och rosa vågor

När Milei, trots det nystan av korruptionsskandaler som rullats upp i hans närmsta omgivning på senare tid, överraskande vann en storseger i valet till parlamentet i Argentina nyligen utbrast den argentinske författaren Martin Caparró:

– Val är verkligen ett perfekt tillfälle att upptäcka att det land man bor i inte är som man trott.

José Antonio Kast är på väg att bli Chiles president om inget oförutsett inträffar. Foto: Esteban Felix/AP/TT

Så kände också många i Chile efter den första omgången av presidentvalet nyligen, då visserligen regeringskandidaten Jeannette Jara, medlem i Kommunistpartiet och framgångsrik arbetsminister i Gabriel Borics vänsterregering, fick flest röster med 27 procent, men då de tre högerkandidaterna sammantaget fick över 50 procent. Och den evige outsidern Franco Parisi, en populist som beskriver som sig ni facho, ni comunacho – varken fascist eller kommunist – och som vill placera ut landminor i norra Chile för att stoppa den illegala invandringen, kom på tredje plats med nära 20 procent.

Det är lockande att jämföra den nya “blå vågen” med “den rosa vågen” som svepte över kontinenten i början 2000-talet med Hugo Chávez i Venezuela och Fidel Castro på Kuba som dirigenter. I dag är de båda döda och deras ekonomiska samarbetsprojekt Alba, som skulle finansieras av den venezuelanska oljan, är en ruin. Venezuelas och Nicaraguas västerregimer som stod i spetsen för “den rosa vågen” har, i Kubas efterföljd, förvandlats till auktoritära styren som bara är vänster i deras egen retorik som ingen längre lyssnar på. De flesta övriga vänsterregeringar som ingick i den “rosa vågen” led nederlag i val och ersattes med högerregeringar.

Attacker mot "parasiter"

Men även om metaforen med politiska vågor är illustrativ, så ger den kanske också intryck av en homogenitet som inte riktigt stämmer.

I Brasilien förlorade Jair Bolsonaro, som var fanbärare när den nya högervågen började ersätta “den rosa”, mot vänsterns Lula da Silva. Bolsonaro dömdes dessutom, trots allehanda hot från USA:s president Donald Trump, till hårt straff för kuppförsök och mordplaner.  I Uruguay, där José ”Pepe” Mujica ersatts av högerledaren Luis Lacalle, kom vänstern tillbaka i det senaste valet med Mujicas elev Yamadú Orsi. Men att nu Chiles Gabriel Boric, som ju skulle ingjuta nytt liv i den latinamerikanska vänstern, led ett svårt nederlag ger högervågen förnyad energi. 

Liksom Milei – och mångmiljardären Elon Musk i USA, som gillar argentinarens motorsåg – vill Kast skära kraftigt i statens finanser i Chile. Foto: Jose Luis Magana/AP/TT

I Mileis anda har Kast lovat att skära drastiskt i statsutgifterna – motsvarande omkring 60 miljarder kronor under hans första 18 månader. Hur det ska gå till är fortfarande oklart. En fingervisning är hans upprepade attacker mot “parasiterna” i staten och politiken, samma fiender som Milei målar upp. Men att minska antalet statsanställda, skära ner på antalet regeringsdepartement och minska finansieringen av politiska partier räcker knappast.

Mileis framgångar har till stor del att göra med att han lyckats få ner inflationen – ett historiskt trauma som präglat argentinarnas liv. Men Chile har inte haft någon dramatisk inflation och har även i övrigt god ordning på ekonomin. För Kast har därför den centrala frågan, och den som väckt genklang bland väljarna, varit “säkerhet”.

Guru mot brottsligheten

Chilenarna är det latinamerikanska folk som uttrycker störst oro för brottslighet och våld, trots att Chile samtidigt tillhör de länder med lägst brottslighet och minst antal mord. Men brottsligheten har förändrats på senare år, droghandeln och den organiserade kriminaliteten har manifesterat sig på ett sätt som var okänt i Chile. Och som väckt en ny slags rädsla till liv. Att många av de organiserade kriminella organisationerna har sitt ursprung i invandrargrupper, framför allt men inte bara, venezuelaner, har också bidragit till främlingsfientliga stämningar som Kast både dragit nytta av och hjälpt till att piska upp ytterligare.

De tre högerkandidaterna i Chile tävlar i drastiska uttalanden – “fängelse eller kyrkogården” för de kriminella, flyg tillbaka till hemlandet på de förvisades bekostnad för de illegala invandrarna.

Kampen mot “osäkerheten” är ett stort tema också i Argentina, men inte riktigt på samma sätt som i Chile. Kast har därför sökt mer inspiration hos två andra högerpresidenter – Ecuadors Daniel Noboa och fram för allt El Salvadors Nayib Bukele som blivit en slags guru i kampen mot den organiserade brottsligheten. Kast har besökt Bukeles ökända jättefängelser och har antytt att han komma att bygga något liknande i Chile. Noboa har redan satt i gång och har också långt gående planer på att bygga flytande jättefängelser.

El Salvadors kritiserade jättefängelser under president Nayib Bukele inspirerar politiker i flera länder. Foto: El Salvadors presidentkansli via AP/TT

Men även om rädslan för brottslighet och våld är mer utbredd än någonsin i Latinamerika (den långa historien av våldsamma militärkupper har börjat sjunka in i minnets mörker), så innebär det inte ett carte blanche. Samma dag som presidentvalet i Chile hölls en folkomröstning i Ecuador som syftade till att ge Noboa friare händer i kampen mot brottsligheten och att på nytt återuppbygga USA:s militärbas Manta, som stängdes av Rafael Correa, tidigare president och en av de ledande i den “rosa vågen”. Till allas överraskning röstade ecuadorianerna överväldigande nej på alla frågorna. Det illustrerar att demokratin har börjat sätta sig.

Det nya normala

Det gäller också i Argentina, där Milei även om han skulle vilja inte har ställt sig över de politiska spelreglerna. Och det kommer att gälla i Chile där Kast inte kan räkna med en egen majoritet i parlamentet utan, liksom sina föregångare, blir tvungen att förhandla.

Det gäller också Bolivia där vänsterpartiet Mas 20 åriga dominans tog slut när kristdemokraten Rodrigo Paz segrade i presidentvalet nyligen. Mas lyckades med nöd och näppe hålla sig kvar i kongressen. Det var mycket överraskande. Men en ännu större sensation var att valet genomfördes med sådan respekt för de demokratiska spelreglerna och utan några allvarliga störningar.

Rodrigo Paz har lovat att få i gång ekonomin, minska byråkratin, bekämpa korruptionen och normalisera Bolivias relationer med omvärlden. Det innebär att avlägsna sig från det “bolivarianska” blocket (Venezuela, Nicaragua och Kuba), återupprätta diplomatiska förbindelser med USA och kanske också normalisera relationerna med Chile, som varit ständigt infekterade ända sen Stillahavskriget i slutet av 1800-talet.

Funkar inte längre. Diktatorer i stil med Chiles gamla ledare Augusto Pinochet. Bild från 1975. Foto: AP/TT

Respekt för demokratin har blivit “det nya normala” i Latinamerika, på samma sätt som militärkupper var det på 1970-talet. Ett undantag är Peru, som är ett fall för sig, och där det hålls val nästa år. Och Brasilien där Jair Bolsonaro försökte göra en kupp, inspirerad av Donald Trump, men misslyckades. Det enda landet – förutom de “bolivarianska” – där folkstyret satts ur funktion är El Salvador där Bukele gång på gång ställt sig över demokratins spelregler och koncentrerat all makt i sina händer. Att han, trots det, hyllas som en föregångare i kampen mot brottslighet av Trump och de flesta högerpresidenter i Latinamerika, är illavarslande. Det visar att förtrampandet av mänskliga rättigheter och demokratiska spelregler accepteras som att “ändamålet helgar medlen”.

Men än så länge är det ingen normal ingrediens i den “blå vågen”.

Milei kan skrika och hota och vifta med motorsåg, men inte ställa sig över de demokratiska spelreglerna. Kast kan vara sarkastisk och le giftiga leenden, men kan inte göra som sin gamle vän, den ökänt brutale mångårige diktatorn Augusto Pinochet.

Ett nytt test på demokratins hållfasthet i Latinamerika är valet i Honduras den 30 november. Det har varnats för valfusk. Men skulle det ske, oavsett från vilken sida, skulle det förmodligen fördömas av en samlad latinamerikansk opinion. Så var det i och för sig efter valet i Venezuela i juli förra året också, men det enda resultatet av det är USA:s militära upptrappning i Karibiska sjön som de allra flesta upplever som ett hot, inte ett löfte. Och skulle det vara så att de nya högerregeringarna ställer sig på Trumps sida om han fattar beslutet att inleda militära aktioner i Venezuela, är risken stor att de förlorar det folkliga stöd de erövrat i valen.

Vilket i sin tur kan bli början på en ny politisk våg av oklar färg.