Östafrikas brutala utveckling

”En kröning, ingen valkamp” – så löd en av BBC:s rubriker inför Tanzanias presidentval som hölls i slutet av oktober. Den sittande presidenten Samia Suluhu Hassan och regeringspartiet CCM hade då effektivt sopat undan allt motstånd genom att fängsla den främste oppositionskandidaten Tundu Lissu och åtala honom för högförräderi. Lissus parti, Chadema, kräver genomgripande valreformer för att fria och rättvisa val ska kunna hållas – bland annat en oberoende valmyndighet fri från partipolitisk inblandning.

Även Luhaga Mpina, som var det näst största oppositionspartiets presidentkandidat, diskvalificerades från att ställa upp. Så med Lissu och Mpina borta ur leken stod president Hassan på valdagen utan verkligt motstånd.

Under lång tid beskrevs Tanzania som ett land som präglades av stabilitet, sammanhållning och tolerans. Periodvis blossade oroligheter upp i samband med val, särskilt på ögruppen Zanzibar, men Tanzania brukade trots det föras fram som ett land där folket mestadels levde i harmoni – i alla fall fram till 2015 då förtrycket mot oppositionen hårdnade.

Mot "hyckleriet"

De scener som utspelade sig i samband med årets val chockade på många sätt omvärlden. Runt om i landet samlades demonstranter för att protestera mot ”hyckleriet”, som oppositionen kallade valet. Mobilnätet och internet låg periodvis nere men bilder på svart rök som bolmade från brinnande bildäck och tanzanier som beväpnat sig med stenar nådde ändå utanför landets gränser.

Officiellt valdes Tanzanias president Samia Suluhu Hassan om med 98 procent av rösterna. Foto: AP/TT

Polisen mötte protestvågen med våld och militären sattes in för att stävja oroligheterna. Oppositionen hävdar att minst 800, kanske så många som 1 000, människor dödades medan myndigheterna inte har kommenterat dödstalet. Officiellt fick president Hassan 98 procent av rösterna och hon beskrev valet som ”fritt och rättvist”. Något som valobservatörerna från södra Afrika inte höll med om. I stället pekade de på valfusk och trakasserier som lett till att väljare på de flesta håll ”inte kunnat uttrycka sin fria vilja”.

Även Afrikanska unionens valobservatörer underkände, i ett ovanligt kritiskt uttalande, presidentvalet. Öppen kritik av det här slaget hör inte till vanligheterna, afrikanska länder mellan. Det var också talande att endast fyra afrikanska statschefer närvarade vid Hassans mycket lågmälda installation. Kanske var det ett tecken på att hennes presidentkollegor ansåg att Tanzania den här gången hade gått för långt.

Påföljande vecka åtalades omkring 250 oppositionella, varav flera av partiet Chademas ledare, för högförräderi.

Generation Z i Kenya

CCM har regerat Tanzania sedan självständigheten 1961 (då under namnet Tanu). Det första flerpartivalet hölls 1995 – tre år efter det att flerpartival hållits i grannlandet Kenya.

I Uganda var partipolitik länge förbjuden (systemet kallades partilös demokrati) och flerpartival hölls först 2006. I valet dessförinnan, 2001, utmanades den sittande presidenten Yoweri Museveni för första gången på allvar av Kizza Besigye, en tidigare allierad. Men samtliga kandidater, inklusive Museveni, ställde upp som partilösa.

I Kenya har generation Z-protester rasat mot bland annat polisbrutalitet. Sammandrabbning i huvudstaden Nairobi i juni 2025. Foto: Andrew Kasuku/AP/TT

I Kenya har oppositionen vid tre tillfällen under 2000-talet vunnit över den sittande presidenten och bäddat för fredligt maktskifte. President- och parlamentsvalet 2007 ledde dock till en våldsexplosion där 1 200 människor dödades och efter förhandlingar enades de två maktblocken om en maktdelning.

Enligt BTI:s Transformation Index, som bygger på expertbedömningar om länders politiska och ekonomiska frihet, bedöms Kenya som en ”demokrati med stora brister” medan övriga länder i Östafrika stämplas som autokratier av varierande grad.

De senaste åren har Kenya skakats av stora protester som dels riktat sig mot regeringens politik och landets höga levnadskostnader, dels mot polisbrutalitet, kidnappningar av oppositionella och utomrättsliga avrättningar. De som anför protesttågen är Kenyas generation Z. Till skillnad mot äldre kenyanska politiker organiserar de sig över de etniska skiljelinjer som annars råder i kenyansk politik.

Ugandas ständige ledare

Ett återkommande dilemma för oppositionspolitiker och regimkritiker i flera afrikanska länder är svårigheterna att enas bakom en kandidat eller ett parti. Resultatet av splittringen har många gånger försvagat chanserna till maktskifte. I Kenya har bygget av koalitioner däremot hjälpt till att bädda för maktskiften. Talande är att det var först vid valet 2015, då fyra partier samlade sig i ett valförbund, som CCM i Tanzania utmanades på allvar. Oppositionskandidaten i presidentvalet fick då nästan 40 procent av rösterna – sedan dess har det demokratiska utrymmet i landet krympt avsevärt.

Har varit med länge. Ugandas president Yoweri Museveni möter sin amerikanske motsvarighet Ronald Reagan i Vita huset 1987, samt en nytagen bild. Foto: Vita huset och Emmasento/Wikimedia Commons

Någon samlad opposition har ännu inte lyckats rubba Ugandas president Yoweri Museveni. När hans befrielserörelse NRA (National Resistance Army) intagit huvudstaden Kampala och störtat regimen 1986, ingav det stort hopp efter många års brutalt diktatoriskt styre. I samband med sitt tillträde gav Museveni sin syn på Afrikas ledare:

”Problemet med Afrika i allmänhet och med Uganda i synnerhet är inte folket utan ledarna som vill sitta kvar vid makten för länge.”

I januari går Uganda till nytt val och Museveni räknar med att än en gång bli omvald – 40 år efter sitt berömda uttalande. Undermineringen av oppositionen har inletts. I fjol kidnappades Kizza Besigye, som länge var Musevenis starkaste motståndare, i Kenya och fördes till Uganda där han nu står åtalad för högförräderi. Det är inte första gången som Besigye, och andra oppositionspolitiker, har gripits och anklagats för olika brott inför ett kommande val. Men det är första gången som gripandet skett på utländsk mark.

Gränsöverskridande förtryck

Först nekade Kenya till all inblandning men efter ett halvår medgav en regeringsföreträdare att man hade samarbetat med ugandiska myndigheter i bortförandet av Besigye. Martha Karua, som är Besigyes försvarsadvokat, påpekade att kenyansk säkerhetspersonal hade brutit mot lagen och sade kort i ett uttalande:

”Kenya erkänner att det är en skurkstat.”

Martha Karua är en kenyansk politiker och jurist som har fått särskilt tillstånd att försvara Besigye i den kontroversiella rättegången. Själv deporterades hon från Tanzania när hon reste dit för att bevaka rättegången mot oppositionsledaren där, Tundu Lissu. Det var ett milt handhavande. Två andra människorättsaktivister, Boniface Mwangi från Kenya och Agather Atuhaire från Uganda, greps däremot. De hölls på okänd ort utan möjlighet att kommunicera med omvärlden i fyra dagar och har efteråt berättat hur de utsattes för grov tortyr, sexuella övergrepp och långa förhör.

Den ugandiske oppositionsledaren Kizza Besigye kidnappades av kenyanska myndigheter och fördes till sitt hemland, där han ställdes inför domstol (bilden) 2024. Foto: Hajarah Nalwadda/AP/TT

Människorättsorganisationen Amnesty International varnar för en växande trend med gränsöverskridande förtryck. Fallen Besigye, Mwangi och Atuhaire är inte de enda. I januari kidnappades en tanzanisk oppositionspolitiker, Maria Sarungi Tsehai, i Kenya. Hon fördes bort, troligtvis av tanzaniska säkerhetsagenter, men släpptes efter några timmar. Senare på året greps två kenyanska aktivister i Uganda som hade rest till landet för att delta i en politisk sammankomst till stöd för en annan oppositionspolitiker, Bobi Wine. När de frigavs efter några veckor erkände president Museveni gripandet – och motiverade det med att de två var upprorsmakare.

Starkt stöd för demokrati

Att länder bistår varandra i förtrycket av regimkritiker har fått Kenyas före detta justitieminister Eugene Wamalwa att reagera kraftigt:

– Det vi bevittnar i Östafrika just nu är diktaturens uppgång, en poliskår som används som vapen och en oavbruten urholkning av demokratin, sade han till den sydafrikanska tidningen The Continent.

Han tycker sig allt oftare se hur regeringar utnyttjar statliga institutioner för att tysta dissidenter och bortse från principer om fred, säkerhet och mänskliga rättigheter som de undertecknat i multilaterala avtal som Afrikanska fördraget om mänskliga rättigheter.

Den tanzaniske oppositionsledaren Tundu Lissu åtalades för högförräderi. På bilden från en domstol i huvudstaden Dar es Salaam håller han upp ett förslag till ändring av författningen. Foto: Derick Katunzi/AP/TT

Trots att det blir allt svårare att tala om någon demokratiutveckling i positiv riktning, visar en undersökning gjord av Afrobarometer att stödet för demokrati som styrelseform fortsatt är stort i Afrika.

Men pressen på Afrikas regeringar att driva demokratiseringsprocesser har dämpats i takt med att nya geopolitiska spelare som Kina, Turkiet och Förenade arabemiraten har fått allt större inflytande.

– USA, som tidigare varit en av de mest frispråkiga vad gäller val, förväntar sig ingen något mothugg från längre, säger Nick Cheeseman till nyhetsbyrån AFP. Han är expert på afrikanska val vid Birmingham-universitetet och tillägger att det minskade amerikanska intresset, översatt i indraget bistånd, också har drabbat stödet till demokratirörelser.

De stora demonstrationer som redan har förekommit i Kenya och Tanzania kan mycket väl upprepas inför och under valet i Uganda nästa år. Men frågan är om massiva demonstrationer är tillräckliga för att få den politiska eliten och dess anhängare att ändra kurs.

– Det som oroar mig är en utveckling där invånarna i många länder ställer allt högre krav och regeringarna svarar med allt hårdare förtryck, säger Nick Cheeseman.