Ett år av protester i Serbien: vad händer nu?

Spänningen i huvudstaden Belgrad inför årsdagen av takraset i Novi Sad den 1 november är påtaglig. Ilskan är fortfarande stor efter händelsen, där 16 människor miste livet när de hamnade under delar av ett tak som föll ner över dem på järnvägsstationen i landets näst största stad.

För många har olyckan blivit ett övertydligt bevis på bristerna i president Vučićs ledarskap och en katalysator för en protestvåg som, trots vissa perioder av avmattning, bara fortsatt. I ett års tid har studenter, och senare många andra, samlats veckovis runt om i Serbien för att demonstrera mot korruption och maktkoncentration. I mars 2025 samlades hundratusentals personer på gatorna runt om i landet. På årsdagen väntas nya folkliga samlingar, som är tänkt som minnesstund för dem som omkom och symbol för de pågående politiska protesterna – samt ett test på regimens uthållighet.

Aleksandar Vučić har suttit vid makten i över tio år, först som premiärminister, sedan som president. Han har, likt många andra ledare på västra Balkan, prioriterat pragmatism framför ideologi. Hans politik har i hög grad handlat om att bibehålla stabilitet genom kontroll. De senaste åren har kontrollen skruvats åt. Landet har under Vučićs styre sakta halkat nedåt på olika demokratirankningar och räknas i dag som en så kallad hybridautokrati – i klartext ett land som lutar åt diktatur.

Räddningsarbetare vid det rasade taket vid järnvägsstationen i Novi Sad den 1 november 2024. Foto: Predrag Milosavljevic/Nya Kina/TT

Korruptionen har successivt blivit alltmer påtaglig i vardagslivet. Från offentliga upphandlingar som tilldelas politiskt lojala företag till krav på medlemskap i regeringspartiet SNS för att få statliga jobb. Nära förknippat med detta är domstolarnas minskande oberoende. Även mediernas frihet har inskränkts. Regeringsvänliga aktörer kontrollerar i dag majoriteten av landets tv-kanaler och oberoende medier utsätts regelbundet för påtryckningar.

Sin vana trogen har Vučić balanserat på gränsen i sitt svar på protesterna. Det har skett massarresteringar, och det har rapporterats om polisbrutalitet mot fredliga demonstranter – till och med olaglig användning av militära ljudvapen som riktats mot folkmassor vid flera tillfällen (se klipp nedan). Frågan som alla ställer sig nu är vad som kommer härnäst. Ska Vučić lyckas hålla sig kvar vid makten? Om inte, vad väntar då?

Scenario 1: Vučić pressas att avgå (osannolikt)

För att Aleksandar Vučić ska tvingas bort från sin post krävs troligen en rad samverkande kriser. En fördjupad ekonomisk nedgång kan bli en central del i en sådan utveckling. Serbien har haft flera år av svag tillväxt och stigande levnadskostnader. Risken för ytterligare försämring av den ekonomiska situationen har ökat sedan USA i början av oktober införde sanktioner mot ryska Gazproms serbiska dotterbolag, vilket sannolikt kommer att driva upp energipriserna inför vintern.

Serbien anklagas för att använda "ljudkanoner" mot demonstranter.

En möjlig katalysator skulle kunna vara ett nytt trauma – en dödsolycka eller ett större avslöjande om korruption – som får protesterna att växa bortom vad säkerhetsapparaten klarar att hantera. Om delar av polis eller militär då börjar tveka i sin lojalitet, eller om någon ur presidentens närmaste krets väljer att ta avstånd, kan en kedjereaktion uppstå. Det var just detta sidbyte från eliterna som avgjorde utfallet i Georgien 2003 och Ukraina 2004, när presidenterna där tvingades avgå.

Men i nuläget finns få tecken på en sådan utveckling i Serbien. Vučić har fortfarande ett starkt grepp om statsapparaten och kan luta sig mot en lojal elit som gynnas ekonomiskt av det system han har byggt upp. Att presidenten skulle tvingas bort utan val kräver troligtvis att en rad händelser sammanfaller. En sådan kombination är historiskt sett sällsynt, men inte omöjlig.

Scenario 2: Regimskifte efter val (relativt sannolikt)

Aleksandar Vučić har byggt ett system som gör det svårt för oppositionen att verka och för nya partier att få folkligt stöd. Inte minst har regeringspartiet kontroll över viktiga samhällsinstitutioner. Presidenten och hans parti SNS har genom politiskt, ekonomiskt och medialt tryck gjort det mycket svårt för andra partier att få utrymme. Trots detta har Studentska lista visat att det är möjligt att organisera sig: denna grupp bildades via proteströrelsen efter takraset 2024 och fungerar genom en församling där medlemmarna röstar kollektivt. Rörelsen är fortfarande inget formellt politiskt parti, men har i opinionsundersökningar ett stöd på omkring 44 procent. Det kan jämföras med Vučićs block på 32 procent. 

En av de större protesterna hölls runtom i landet i mars 2025, bland annat här utanför järnvägsstationen i Novi Sad. Foto: Nenad Mihajlovic/AFP/TT

Det finns dock många hinder på vägen. Studentska lista har hittills haft svårt att enas kring ett konkret politiskt program och har avvisat samarbete med den etablerade oppositionen. Rörelsen verkar utifrån en kollektiv struktur, vilket gör beslutsfattandet långsamt, och ingen tydlig ledare har framträtt.

Studentska lista är mycket enig om vad man är emot och har vissa övergripande mål, som ökad öppenhet och insyn i statsapparaten, starkare rättsstat och bättre utbildningssystem. Samtidigt råder det fortfarande viss intern oenighet om hur dessa mål ska uppnås, och rörelsen är splittrad i flera frågor, bland annat om relationen med EU, till vilket Serbien kandiderar om medlemskap (se sidotext). Ett samarbete med EU hade kunnat ge rörelsen större tyngd men kanske framför allt underlätta genomförandet av reformer.

Nästa både parlaments- och presidentval i Serbien ska hållas i november 2027, men kan komma att äga rum tidigare. En valseger för Studentska lista skulle vara historisk. Den skulle innebära en symbolisk brytning med de traditionella partierna som har dominerat politiken i årtionden, och troligtvis få det rådande systemet ur balans.

Men frågan är vad som skulle komma sedan. Om Studentska lista vinner skulle man stå inför mycket stora utmaningar med att åstadkomma stora förändringar i det serbiska samhället. Rörelsen har signalerat att den ser sig själv som en övergångsaktör. Om Studentska lista tog makten skulle man behöva balansera mellan att agera som en sådan tillfällig lösning med ett kortsiktigt mandat och att driva igenom omfattande reformer i ett samhälle präglat av splittring och trögrörliga institutioner. Vučić skulle troligtvis göra allt i sin makt för att framstå som ett tryggt och stabilt alternativ till detta. 

Att premiärminister Miloš Vučević (t h) tvingades bort blidkade inte demonstranterna, varav många även vill att landets verklige makthavare Aleksandar Vučić (t v) lämnar sin post. Men det är inte troligt, anser skribenten. Foto: Marko Drobnjakovic/AP/TT

Scenario 3: Vučić sitter kvar (sannolikt)

Trots det djupa folkliga missnöjet med presidenten finns flera faktorer som talar för att han sannolikt kan behålla makten. En orsak är den djupt rotade splittringen mellan öst och väst i samhället, som Vučić har visat sig kunnat hantera mycket väl. Det serbiska folket är delat – kulturellt, politiskt och geopolitiskt – mellan två olika värdesystem och maktsfärer: det västliga (EU, USA, Nato) och det östliga (främst Ryssland, men också i viss mån Kina).

Serbien är sedan länge kandidatland till Europeiska unionen, men den serbiska opinionen är delad i sin syn på EU. Denna ambivalens har Vučić skickligt utnyttjat: han har lyckats framställa sig som den som kan balansera mellan öst och väst, och därmed som den enda som kan bevara Serbiens oberoende samtidigt som han håller dörren till Bryssel öppen.

Även Vučićs relation till EU är en central orsak till hans framgångar. Han har spelat hårt på unionens önskan om stabilitet på västra Balkan, vilket har fått EU att se mellan fingrarna när han gjort inskränkningar i demokratin. EU:s hållning har i sin tur bidragit till att legitimera Vučić internationellt, men också gjort unionen mindre trovärdig som en kraft för demokrati i Serbien. Detta märks bland annat i att stödet för EU fortsatt är relativt lågt, trots att proteströrelsens krav i stort sett överensstämmer med unionens krav på Serbien i medlemskapsförhandlingar.  

När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen (t v) i oktober besökte president Aleksandar Vučić klagade hon på att Serbien inte anpassar sig till unionen tillräckligt fort, men hon var desto tystare om demonstranternas krav. Foto: Andrej Cukic/EPA/TT

Ett problem skulle kunna vara författningen. Enligt den får en president i Serbien inte kandidera för mer än två mandatperioder på fem år vardera. Vučić började sin första period 2017 och valdes om 2022, vilket formellt innebär att han inte kan ställa upp som president igen 2027. Men han har flera sätt att ändå behålla makten. Han skulle till exempel kunna bli premiärminister igen, och låta presidentposten gå till någon han själv stödjer. Dessutom har Vučić tidigare visat sig uppfinningsrik när det gäller att säkra fortsatt inflytande: genom att styra partiets kandidatval, agera bakom kulisserna eller till och med ändra på reglerna.

Så länge Vučić håller sig väl med EU, undviker olyckor och överdrivet auktoritära utspel, är det sannolikt att han, och med tiden hans efterträdare samt regeringspartiet SNS, kan behålla makten.

Serbien 2035, ett nytt land?

Det är tydligt att någonting har förändrats i det serbiska samhället. Protesterna och Studentska lista har visat att missnöjet inte bara handlar om Vučić, utan också om en ny generation som vill bryta med det etablerade systemet. Men frågan är vart det engagemanget ska ta vägen. Det förefaller osannolikt att Studentska Lista – utöver att infria förväntningar och enas – också skulle klara av den mycket stora uppgiften att reformera systemet i grunden. En förändring förutsätter inte bara en ny president och en ny regering, utan att medier, domstolar och företag hittar vägar att hantera den maktförskjutning som i så fall skulle uppstå. Men de serbiska institutionerna är inte konstruerade för att hantera en sådan.

EU spelar ofrånkomligen en avgörande roll för att möjliggöra en ny väg för Serbien. Till dess att unionen slutar prioritera stabilitet (och lukrativa investeringar) framför demokratisering står demonstranterna ensamma.