Nej, Trump får inte Nobels fredspris i år

USA:s president Donald Trump har själv varit tydlig med att han, enligt sin egen mening, förtjänar världens mest prestigefyllda pris. Men det är högst osannolikt.

Orsaken är dels formell: Hans medlingsinsatser har företrädesvis skett efter det att han tillträdde i januari (med reservation för Gazaförhandlingarna inför hans installation), medan kommitténs uppgift är att utvärdera det som har skett före 2025.

Dels är den reell: Det återstår ännu att se om hans fredsmedlande har påverkat konflikterna som han engagerat sig i på något djupare plan. Mycket tyder på att parterna i dessa snarare har varit drivna av att försöka förbättra sin relation till USA än att försöka finna fredliga lösningar. Medlingsinsatserna har också kritiserats för att främst syfta till att tjäna medlarens ekonomiska intressen, helt undvika kärnfrågorna samt att sakna detaljer och förberedelsearbete.

Dessutom är det fortfarande oklart vad Trump egentligen har bidragit med: I flera av fallen verkar överenskommelserna vara framförhandlade av andra aktörer medan presidenten kom in mot slutet av processen och tog åt sig äran. Om avtalen verkligen visar sig vara hållbara återstår att se. Och få kan hävda att Trumps insatser som medlare i krigen i Gaza och Ukraina, än så länge, har varit framgångsrika.

Inte startat krig?

Ett annat argument som Trump tidigare har lyft fram är att han, till skillnad från sina föregångare, inte startat krig i andra länder. Men efter den amerikanska interventionen mot det iranska kärnteknikprogrammet under våren – en insats som skedde i strid med både ickespridningsavtalet och FN-stadgan – är det argumentet mindre övertygande.

Protest vid Vita huset i juni 2025. USA:s bombning av Iran ger knappast pluspoäng hos Nobelkommittén. Foto: Jose Luis Magana/AP/TT

Därutöver har Trump under sina första månader tagit en serie politiska beslut som dramatiskt försämrat förutsättningar för några av de fredsmekanismer som kommittén tidigare lyft fram som viktiga för freden. Exempelvis har han hastigt och kraftigt minskat finansieringen av FN (som fick priset 2000), lämnat Parisavtalet och gjort insatser som ökar klimatutsläppen (IPCC och Al Gore fick priset för deras klimatinsatser 2007).

Han har också drivit på en kraftig kärnvapenupprustning (vikten av kärnvapennedrustning uppmärksammades exempelvis förra året), samt gjort insatser som minskat skyddet för mänskliga rättigheter runt om i världen (respekten för mänskliga rättigheter som en viktig fredsfaktor har lyfts fram, bland annat år 2010, 2021 och 2023).

Och hans retorik om Grönland, Panama, Gaza och Afghanistan, samt det konsekventa undvikandet av att sätta press på regeringarna i Ryssland och Israel, har bidragit till att underminera en av de viktigaste internationella normerna som har skapat fred mellan länder – den om att inte ta över andra länder med hjälp av vapenmakt.

Så, nej, Trump kommer inte att få Nobels fredspris i år.

Uppmuntra modiga aktörer

Vilka är då de mer realistiska kandidaterna? Vi kan dela in dem i två möjliga grupper (se nedan). När det gäller den första finns det inte mycket konkreta framgångar att peka på, men kommittén skulle ändå kunna vilja uppmuntra dessa aktörer som verkar för fred i synnerligen svåra lägen. I den andra gruppen finns dem som representerar områden som faktiskt har rört sig i en mer fredlig riktning de senaste åren.

Fredspriskandidat. Yuli Novak (mitten), chef för den israeliska organisationen B'Tselem, presenterar rapporten "Vårt folkmord" vid en pressträff i juli 2025. Foto: Maya Alleruzzo/AP/TT

Det fruktansvärda lidandet i Gazakriget, utlöst av Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 och besvarad med Israels massiva militära kampanj, väcker uppmärksamhet runt om i världen. Nobelkommittén har ”kommenterat” det fullskaliga ryska angreppskriget mot Ukraina 2022 när priset gick till människorättskämpar i Ryssland, Ukraina och Belarus (se fakta härintill). Att i detta läge välja att förbigå Gazakriget med tystnad skulle väcka diskussion, inte minst i den globala kontexten.

Det finns flera organisationer som är modiga röster som lyfter fram behovet av vapenvila, slut på kriget och långsiktig samexistens mellan israeler och palestinier, och som skulle kunna vara värdiga vinnare av priset, kanske i kombination. Kommittén skulle exempelvis kunna välja att belöna den israeliska organisationen B’Tselem och den palestinska al-Haq för deras mångåriga engagemang för fred i Mellanöstern.

En möjlig vinnare på samma tema skulle vara Francesca Albanese, som varit FN:s särskilda rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i de ockuperade palestinska territorierna. Albanese har varit en tydlig röst i den internationella debatten gällande de israeliska övergreppen mot palestiniernas mänskliga rättigheter under Gazakriget.

Sudan i medieskugga

Priset skulle kunna uppmärksamma insatser för att skydda mänskliga rättigheter och utkräva ansvar även under krig och förtryck. Krigets lagar blir än viktigare i en orolig värld när det pågår fler konflikter än någon gång sedan slutet av andra världskriget. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) skulle vara en värdig mottagare eftersom den spelar en nyckelroll i det internationella ramverket för respekten för den humanitära rätten. Samtidigt skulle det skicka en stark stödjande signal till en institution som är under enorm internationell press: USA har genomfört sanktioner mot domare och åklagare som en reaktion på åtalet mot den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu.

Organisationen Emergency Response Rooms (ERR) delar ut förnödenheter i staden El-Obeid i Sudan. ERR är en av de rörelser som fick årets Right Livelihood-pris. Foto: LCC-ERR i Norra Kordofan

Sudan har kanske den största humanitära krisen i världen just nu, men detta lidande har hamnat i medieskugga. Det är svårt att peka på någon framgång för freden i kriget som rasar mellan RSF-gerillan (med stöd från Förenade arabemiraten) och regeringen (som backas upp av Egypten och Saudiarabien), men kommittén kan välja att sätta strålkastarljuset på de modiga krafter som ändå sliter vidare med humanitära insatser.

En av de viktigaste aktörerna är Emergency Response Rooms (ERR), en rörelse bestående av lokala nätverk som arbetar med nödhjälp och som i år fick det svenska Right Livelihood-priset. ERR är sprunget ur den demokratiska revolutionen som framgångsrikt lyckades avsätta den mångårige diktatorn Omar al-Bashir 2019 genom en folklig, icke-våldsam resning. Att ge priset till ERR skulle därmed också skicka en signal om att den enda långsiktiga lösningen på krisen i Sudan är att den politiska makten återgår till den demokratiska oppositionen.

Framgångar för fred

Det finns få framgångar att peka på när det gäller fredsförhandlingar globalt sett de senaste åren. Antalet fredsavtal i världen har minskat. Men ett land har gått emot den dystra trenden: Filippinerna. Flera fredsprocesser pågår i landet gentemot väpnade grupper. Efter en lång väpnad konflikt mellan regeringen och rörelsen Moros islamiska befrielsefront (Milf) ingicks ett avtal 2014, och nu efter ett årtionde har detta visat sig vara långsiktigt hållbart.

Pris till Filippinerna? Veteraner från gerillan Moros islamiska befrielsefront (Milf), som tog till vapen mot regeringen på 1960-talet. Foto: Bangsamoro Information Office/Wikimedia Commons

Trots flera mindre bakslag längs vägen är parterna fortfarande engagerade i processen och tillämpningen av avtalet fortskrider alltjämt under ledning av den särskilda fredsmyndigheten Opapru och Milfs politiska ledning. Det är ett av få lyckade exempel på möjligheten att genom fredsavtal avsluta en långvarig väpnad inomstatlig konflikt om territorium.

I Filippinerna nåddes också ett historiskt avtal i en av världens äldsta pågående konflikter: den mellan den kommunistiska väpnade oppositionen och regeringen vilken har pågått i över 50 år. Parterna kom i november 2023 överens om en vision och färdplan mot fred som öppnade vägen för en förhandlingslösning.

En ny våg av folkliga uppror i Sydasien – inte helt utan våld, men i huvudsak fredliga – har de senaste åren lyckats få till regimförändringar: i Sri Lanka (2023), Bangladesh (2024), och nu senast Nepal (2025). Gemensamt är att de har drivit på för ett slut på korruptionen, och det är unga människor som har gått i bräschen. Nobelkommittén har tidigare uppmärksammat ickevåldsrörelser. Forskningen visar att fredliga uppror är mer effektiva än våldsamma, men att effektiveten också har sjunkit de senare åren. Till dessa rörelsers karaktär hör att de är decentraliserade. Det kan därför vara svårt att identifiera specifika organisationer eller personer som kommittén kan belöna.

Parlamentet i Bangladesh stormas i augusti 2024. Kan (överlag) fredliga, ungdomliga rörelser i Sydasien premieras? Foto: Shazid Ahsan/Wikimedia Commons 

Slutligen, kanske skulle kommittén kunna välja att sätta ljuset på den kurdiska frågan, som har genomgått en dramatisk förändring. Kurdiska grupper i Turkiet, Syrien, Irak och Iran har under många år kämpat för självständighet genom väpnad kamp. Ur ett fredsperspektiv är det intressant hur två av de största av dessa rörelser har valt att gå med på fredsavtal: I Turkiet har PKK beslutat att upplösa sig själva som en väpnad grupp, i Syrien har den kurdiskdominerade regionen ingått en fredsöverenskommelse med den nya islamistdominerade regeringen i Damaskus.

Också i Irak har centralregeringen och det kurdiska självstyret närmat sig varandra genom förhandlingar. Forskningen pekar på hur konflikter om territoriellt självbestämmande tenderar att vara långvariga och svårlösliga. I det ljuset är det särskilt intressant om den kurdiska kampen för självbestämmande flyttas från det militära till det politiska fältet.

När det gäller framgångarna – fredsförhandlingar i Filippinerna, folkliga ickevåldsuppror i Sydasien och uppgörelserna med kurdiska grupper – har de det gemensamt att det är svårt att identifiera trovärdiga mottagare. Därför är det mer troligt att kommittén kommer att belöna någon i den första kategorin av aktörer. Alltså sådana som inte kan visa på framgångar – som israeliska och palestinska civilsamhällesorganisationer, ICC eller humanitära aktörer i Sudan – men som troget strävar på.