Omskakat Latinamerika inväntar nästa steg

I Venezuela har den första tidens oro och rädsla börjat upplösas i en dos av hoppfullhet. De reformer som den märkliga allians som tagit form mellan Trumpadministrationen och de så kallade chavistiska vänsterledarna, med Delcy Rodríguez i spetsen, har genomfört har överraskat alla. Det började med en genomgripande ekonomisk kursändring som i ett slag drog ett streck över expresidenten Hugo Chávez stora projekt – den statliga kontrollen över oljeindustrin vars politiska målsättning han brukade sammanfatta med att kalla det statliga oljebolaget PDVSA för rojo, rojito – “rödare än rött”.

Den nya lagen syftar till att motivera de stora amerikanska oljebolagen att på nytt investera, men överlämnar dessutom, i praktiken, tills vidare kontrollen över Venezuelas oljeexport till USA. Just nu diskuteras en bred amnestilag som ska gälla för alla “politiska brott” från och med 1999, det år som Chávez kom till makten. Flera hundra fångar har redan släppts och flera oppositionsledare som gått under jorden har lämnat sina gömställen.

Övergång till vad?

När Jorge Rodríguez, nationalförsamlingen talman och bror till Delcy, presenterade lagförslaget sade han att “vi måste både förlåta och be om förlåtelse och undvika all slags revanschism”. För en man som brukar utnyttja sin talmanspost till att avbryta oppositionspolitiker och hota dem med fängelse, är det en rätt uppseendeväckande metamorfos.

Upp och nedvända världen. Glada miner mellan USA:s energiminister Chris Wright och Venezuelas tillförordnade president Delcy Rodríguez vid presidentpalatset i Caracas i februari 2026. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Men Venezuela är fullt av metamorfoser de här dagarna. Om än inte alltid lätta att förstå.

Delcy Rodríguez har sagt att hon är trött på att ta order från Washington, men under den tid som gått sen USA på nytt öppnade sin ambassad i Caracas har hon suttit i nästan dagliga möten med dess chef. Allt tyder också på att hon arbetar utifrån den plan som USA:s utrikesminister Marco Rubio har skissat och som består av tre steg: “konsolidering, återhämtning och övergång”. Konsolidering och återhämtning är redan på gång. Den stora frågan är vad som ska hända med “övergången”. När, var och hur och, inte minst, “övergång” till vad? – är frågor som fortfarande väntar på svar.

Från "knarksmugglare" till "genial"

Det har också skett viss ommöblering inom regering och statsapparat som allmänt tolkas som en försvagning av Nicolás Maduros inflytande. Och även om Delcy Rodríguez och andra regeringsmedlemmar ritualmässigt upprepar kravet på frigivning är det rätt anmärkningsvärt hur snabbt Maduro har försvunnit från offentligheten.

Och det gäller för Latinamerika i stort. Ingen av de ledande presidenter som är kritiska mot Donald Trump höjer längre sin röst för att kräva hans frigivning. Den som ivrigast gjorde det, Colombias Gustavo Petro, hade dessutom nyligen ett vad det tycks konstruktivt möte i Vita huset. Trump, som för inte så länge sen kallade Petro för en “dålig människa” och “knarksmugglare” som borde “look after your ass”, beskrev honom efter mötet som “genial”.

Som sagt – ingenting är sig riktigt likt.

Viss optimism. Oppositionspolitikerna Dignora Hernández, María Oropeza och Catalina Ramos firar att de släppts efter störtandet av Maduro. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Och på Kuba – vars kommunistregim varit en nagel i ögat på USA under 13 presidenter – har den geopolitiska jordbävningen hittills bara fört med sig elände.

Sedan Venezuelas oljeleveranser ställdes in, och Trump hotat alla som tar sig för att skicka olja med saftiga strafftullar, befinner sig Kuba i fritt fall. Om ingen oljetanker angör en kubansk hamn före mars hotar katastrof. Inte bara elavbrott, livsmedelsbrist och usla transporter. Skolor, turisthotell och till och med sjukhus har redan tvingats stänga och inga vanliga passagerarflygplan kan tanka på huvudstaden Havannas flygplats.

Uppoffringar – igen

Samtidigt vädjar president Miguel Díaz-Canel till kubanerna om uppoffringar, sparsamhet och uppfinningsrikedom. Ord de har hört till leda.

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 utarbetade Kubas mångårige ledare Fidel Castro en plan, Opción Cero, som i praktiken skulle innebära total nationell självhushållning med enbart egna, magra resurser. Men även om den dåvarande så kallade speciella perioden i fredstid rymde omfattande restriktioner behövde man aldrig gå hela vägen. Castro lättade på det sociala trycket genom att inte längre stoppa dem som försökte ta sig till USA med olika slags flytetyg. Uppemot 30 000 kubaner tog sig till Florida och först när Bill Clinton, som då var USA:s president, lovade att dela ut 10 000 visum om året till kubaner satte Castro stopp för armadan av flottar. Men ännu viktigare var att Kuba börja tillåta turism från väst, något som tidigare hade varit närmast tabu.

Begravning i Havanna i januari 2026. Kubas president Miguel Díaz-Canel möter anhöriga till de kubanska livvakter som dödades när USA förde bort Vezenuelas president Nicolás Maduro. Foto: Adalberto Roque via AP/TT

Och när Hugo Chávez segrade i presidentvalet i Venezuela 1999 tycktes det som att Kuba lyckats ta sig ur krisen.

– Kuba och Venezuela är ett och samma fosterland, sade Chávez. Det blev en intensiv smekmånad som surfade på rekordhöga oljepriser, vilket bidrog till att Castros gamla dröm att förvandla Kuba till exportör av kunskap kunde förverkligas. Venezuelansk olja byttes mot kubanska läkare, idrottstränare, veterinärer, till och med clowner, och inte minst militärer.

Dödsstöt för blodsband

Men redan innan Hugo Chávez och Fidel Castro dog, 2013 respektive 2016, hade drömmen börjat spricka. Sjunkande oljepriser och misskötsel av ekonomin drev in Venezuela i en djup ekonomisk kris som ledde till massemigration och som gjorde det allt svårare att upprätthålla stödet till Kuba. Och när amerikanska trupper den 3 januari 2026 dödade 32 av Nicolás Maduros kubanska livvakter var det den definitiva dödsstöten också mot blodsbandet mellan Venezuela och Kuba.

Kubas mångårige ledare Fidel Castro och den legendariske revolutionären "Che" Guevara 1960, strax efter revolutionen, i samspråk med Kubas president Osvaldo Dorticós (Castro hade dock den egentliga makten). Foto: Prensa Latina via AP/TT

Nu tycks bara Opción Cero återstå för Kuba. Det finns ingen ny räddare i sikte, turisterna kommer inte längre och att fly via flotte är inte aktuellt. Alla som vill tycks dessutom redan ha emigrerat via flyg till Nicaragua och därifrån vidare norrut. Efter massprotesterna den 11 juli 2021 har närmare en miljon kubaner emigrerat – nästan en tiondel av befolkningen. Att Nicaragua, som även det har ett diktatoriskt vänsterstyre, nyligen återinförde visumtvång för kubaner är talande.

Donald Trump beskriver Kuba som en ”misslyckad och bankrutt nation”. Ändå hävdar han att önationen är ett hot mot USA:s säkerhet.

Den aktualiserade varianten av den gamla Monroedoktrinen från första halvan av 1800-talet som numera kallas Donroedoktrinen, beskriver återupprättandet av USA:s militära hegemoni inom den västra hemisfären som främsta prioritet. Det var förmodligen också den yttersta orsaken till den militära aktionen mot Venezuela.

Ständig blockad

Landet hade nära militärt samarbete med Ryssland och Iran och även Kina. Men Kuba är, trots sitt geografiskt strategiska läge, knappast något militärt hot mot USA. Kanske har Ryssland och Kina fortfarande avlyssningsstationer där, men inte mycket mer.

Ändå tvingas nu kubanerna för första gången på allvar känna av vad el bloqeo – blockaden, som de hört talas om sedan barnsben, egentligen betyder. USA:s embargo mot Kuba inleddes strax efter revolutionen under John F Kennedys presidenttid (1961–1963), men har med åren fyllts med så många hål att USA kommit att bli en av Kubas viktigaste handelspartner.

USA:s utrikesminister Marco Rubio skulle älska regimskifte på Kuba, har han sagt, och president Trump har skämtat om att Rubio skulle kunna leda landet. Foto: J. Scott Applewhite/AP/TT

Egentligen är det lite märkligt att de kubanska ledarna, efter Sovjetblockets fall, så ritualmässigt upprepat el bloqueo som orsaken till alla problem. Inte minst med tanke på deras egen kritik. Fidel Castro sade till och med att ”den kubanska modellen fungerar inte, inte ens för kubanerna”. Och hans bror och efterträdare Raúl sparade inte heller på krutet i sin kritik av ”modellen”. Och även om också Miguel Díaz-Canel, president sedan 2018, gärna har talat om att ”förnya modellen till perfektion” har de aldrig lyckats med det.

Díaz-Canel har sagt att Kuba är berett att förhandla med USA. Donald Trump hävdar att det redan pågår förhandlingar. Det ryktas intensivt om att Raúl Castros son Alejandro Castro sedan en tid förhandlar med CIA någonstans i Mexiko. Alejandro Castro spelade en central roll i de förhandlingar som ledde till att USA:s förre president Barack Obama och hans familj besökte Kuba för tio år sedan. Om han på nytt förhandlar fram någon slags överenskommelse med amerikanerna skulle det vara en nästan ironisk illustration av familjen Castros totala dominans i det traditionellt USA-fientliga Kubas moderna historia.

Vad kan Kuba erbjuda?

Ska förhandlingar nu kunna leda till en ny öppning och till att Kuba ännu en gång kan undvika apokalypsen?

Kuba har ingen olja och inga andra speciella naturresurser som Trump vill åt. Det finns inte längre några främmande militäranläggningar, som dem som ledde till Kubakrisen 1962, då USA och Sovjetunionen stod på randen till kärnvapenkrig.

Så vad kan Kuba erbjuda för att blockaden ska hävas?

Kanske en amnesti – det har skett tidigare efter medling av Vatikanen. Kanske ekonomiska reformer som på allvar öppnar ekonomin. Kanske någon slags förhandling med oppositionen. Kanske är förhandlingarna med USA i själva verket en möjlighet till det länge uppskjutna försöket att ”förnya modellen till perfektion”?

Å andra sidan har Donald Trump aldrig visat något särskilt intresse för demokrati.

Han har visserligen, om än förmodligen på skämt, sagt att han helst ser sin utrikesminister Marco Rubio som Kubas nye president. Men kanske nöjer han sig med koncessioner för att bygga hotell.