Grönland eller Ukraina? Danmark och EU mot väggen

Donald Trumps upprepade anspråk på att köpa eller, om nödvändigt, överta Grönland med vapenmakt är det grundläggande dilemmat. Det omedelbara problemet för danska och grönländska politiker är hur man ska förhålla sig till de amerikanska kraven när logiken haltar, eller är helt frånvarande? Vad är det USA kräver som man inte redan har?

Trumps upprepade påståenden att USA behöver Grönland av säkerhetsskäl, nationellt och internationellt, har en lättförståelig logik. Vid ett eventuellt flyg- eller missilangrepp mot den amerikanska kontinenten, ligger Grönland som en framskjuten observatörspost och avfyrningsramp. Det gäller också ubåts- och ytfartygstrafiken i det så kallade GIUK-gapet, de öppna farvattnen mellan Grönland, Island och Storbritannien.

Grönlands läge är också skälet till att USA har haft fullt militärt tillträde till jätteön sedan andra världskriget. Inofficiellt från 1941 för att övervaka tyska flottans rörelser i Nordatlanten, och sedan 1951 som ett led i USA:s uppbyggnad av flygbaser och radaranläggningar för att avvärja hot från Sovjetunionen. Avtalet blev förnyat 2004 med grönländska företrädare som medundertecknare.

Om Grönland är så viktigt för USA är det oklart varför amerikanerna bara har en bas där numera, dessutom med låg bemanning. Vicepresident JD Vance (mitten) på besök i mars 2025. Foto: Jim Watson/AP/TT

Som mest har USA haft 27 anläggningar på Grönland: flygbaser, landningsbanor, radaranläggningar, forsknings- och väderstationer, med sammanlagt närmare 10 000 amerikanska soldater som mest. I dag är enbart Pitufikk Space Base, (Thule) i funktion. Där antas 180–200 amerikaner i uniform vara i tjänst av totalt cirka 600 anställda. Inga officiella siffror är tillgängliga.

Alltså: Om USA:s säkerhet är hotad, varför har amerikansk militär dragit sig tillbaka från de anläggningar som man har haft tillgång till i mer än ett halvsekel? Har Trump-administrationen inte läst eller förstått de nu 85 eller 75 år gamla försvarsavtalen?

Avgörande äganderätt

Donald Trumps uttalande till The New York Times nyligen besvarar den frågan. Här kortsluter han försöken att förklara sin Grönlandsaptit med amerikanska säkerhetsintressen. Det handlar om något annat. På frågan om varför det är viktigt att besitta grönländskt territorium, svarar USA:s president:

– Ägande är mycket viktigt. Det är vad jag känner behövs psykologiskt för att nå framgång. Jag menar att äganderätt ger dig något som du inte kan få genom hyresavtal eller fördrag. Äganderätt ger dig saker och element som du inte kan få genom att bara underteckna ett dokument.

Skulle någon till äventyrs tro att internationella konventioner lägger band på Trumps anspråk har han ett uppriktigt brutalt budskap:

– Jag har inget behov av internationell rätt. Gränserna går vid min egen moral. Mitt eget sinne. Det är det enda som kan stoppa mig.

Världens största ö. Grönland är omkring fem gånger större än Sverige om man räknar med ismassorna, annars något mindre. Foto: Shutterstock/TT

Efter det amerikanska bortförande av Venezuelas president Nicolás Maduro, motiverat med hans påstådda narkotikaterrorism och USA:s rätt till det sydamerikanska landets olja, har ett annat motiv för Trump kommit i centrum: hans intresse för det som missvisande kallas sällsynta jordartsmetaller (missvisande då de varken är sällsynta eller jordarter).

Men sådana grundämnen som skandium, yttrium, praseodym och dysprosium är centrala for tillverkning av bland annat halvledare, mobiltelefoner, elbilar, avancerade vapen, och vindkraftverk men också i oljeraffinaderier. De är besvärliga och dyra att utvinna. Det är den kunskapen och kapaciteten som har gett Kina snudd på monopolstatus som leverantör, men inte själva förekomsten av de eftertraktade grundämnena. De antas också finnas i betydande mängder i Sverige.

Grönland eller Ukraina?

Om gruvdrift är USA:s bakomliggande motiv haltar logiken också här. Amerikanska företag är mer än välkomna att investera i prospektering och eventuell utvinning av sådana eftertraktade ämnen. Mottot från grönländsk sida har sedan Donald Trumps första utspel år 2020 om att köpa Grönland varit att man är öppen för affärer – men inte till salu.

En hake sett med amerikanska ögon, och som möjligen kan ligga bakom Trumps krav på ägande, är att privat äganderätt till mark inte existerar i Grönland. Mark ägs kollektivt av det grönländska samhället.

Det akut obehagliga med USA:s anspråk sett från Nuuk (Godthåb) och Köpenhamn är att argumenten om säkerhet och affärer nu saknar betydelse. USA:s eventuella missförstånd kan därmed uppenbarligen inte informeras bort.

Statsminister Mette Frederiksen är en av Ukrainas ihärdigaste uppbackare. President Volodymyr Zelenskyj på besök i Köpenhamn i oktober 2025. Foto: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix/TT

Men Danmarks dilemman sluter inte här. Statsminister Mette Frederiksen (S) har personligen varit pådrivande i danska beslut om betydande militär upprustning i Danmark, och i att öka hela EU:s stöd till Ukraina. Syftet och strategin varit att knyta USA så nära Ukraina som möjligt. Med Trumps anspråk Grönlandsaptit blir strategin omvänd: hur kan man säkra att USA håller fingrarna borta från ön?

I sin yttersta konsekvens kan valet stå mellan att offra Grönland för att säkra Nato och stödet till Ukraina. Det är vad Mette Frederiksen har antytt med uttalandet att ”då upphör allt att gälla”. Donald Trump utesluter å sin sida inte det perspektivet:

– Det kan bli ett val, säger han till The New York Times.

När de fem stora EU-länderna Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och Polen plus Storbritannien nyligen gemensamt uttalade sin uppslutning bakom Grönland och Danmarks suveränitet, sågs det som en diplomatisk framgång för regeringen i Köpenhamn. Hit hör också liknande uttalanden från de nordiska regeringsledarna.

Lojal allierad

Varken EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, EU:s utrikeschef Kaja Kallas eller ordföranden för Europeiska rådet (unionens stats- och regeringschefer) António Costa står som undertecknare av de sex regeringschefernas uttalande. De har dock med varierande styrka försvarat Grönlands och Danmarks nationella suveränitet som princip.

EU-ledarnas uttalanden har varit svagare i reaktionerna på USA:s ingripande i Venezuela. Å andra sidan är de principer, ofta omtalade som den internationella rättsordningen, heller inget som bekymrar USA.

Från själva EU är det tyst, men stora europeiska länder ställer sig bakom Danmark gentemot USA. Frankrikes president Emmanuel Macron, Grönlands regeringschef Jens-Frederik Nielsen och Danmarks statsminister Mette Frederiksen i Grönlands huvudstad Nuuk i juni 2025. Foto: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix/TT

För Danmark som mångårig allierad med USA är situationen obehaglig och ny. Danska soldater har deltagit och stupat i USA:s invasioner av Irak och Afghanistan, stött och bidragit till bombningarna av Serbien 1999 och av Libyen 2011. Motiveringen för den aktivistiska utrikespolitiken har varit Danmarks säkerhetspolitiska intressen av att vara lojal mot Nato. I viss omfattning har danska regeringar också hänvisat till försvar av en global rättsordning. USA:s krav på Grönland och Trumps uttalanden visar att sådana argument nu är fullständigt irrelevanta i Washington.

Förutom Natos omtalade artikel 5, att en väpnad attack mot en eller flera medlemmar ska betraktas som en attack mot alla, finns en motsvarande skrivning i EU-fördragets artikel 42.7:

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel.”

På en presskonferens i Bryssel fick EU-kommissionens talesperson Arianna Podestà frågan om det gäller för Grönland. Hon svarade:
– Det måste vi kontrollera, vi återkommer senare. I nuläget har vi inga specifika kommentarer.

Skjuta på amerikaner?

I Natofördraget finns också den mindre omtalade artikel 4, om att parterna ska konsultera varandra om någon känner sig hotad vad gäller sin säkerhet, suveränitet eller integritet. Den har inte blivit utlöst i skrivande stund.

Föreställningen att en attack skulle komma inifrån eller till och med från den främsta av de allierade har hittills varit otänkbar, närmast absurd. Så är det inte längre.

Danska medier pekar nu på en stående order till de väpnade styrkorna från 1952. Den stadgar att varje angrepp på danskt territorium ögonblickligen ska besvaras utan att invänta en formell krigsförklaring eller ytterligare order. Frågan som nu diskuteras öppet är: Verkligen? Också om angreppet kommer från USA?

Danskt örlogsfartyg övar i gotländska farvatten. Foto: Ebrahim Noroozi/AP/TT

Förhållandet mellan Grönland och Danmark har, försiktigt sagt, genom åren inte varit helt okomplicerat. Grönländska krav på verklig självständighet har historiskt sett ökat i styrka. Ett diskuterat alternativ till det nuvarande självstyret har varit de associeringsavtal som Nya Zealand och USA har med önationer i Stilla havet.

För det självständighetsivrande partiet Naleraq har USA:s anspråk varit välkommet, om inte för annat för att fokusera på partiets krav på kompensation för vad man menar är danska övergrepp genom historien. Andra, som de borgerliga regeringspartiet Demokraterna samt vänsterpartierna IA och Siumut, tonar nu ned de självständighetskrav man tidigare har väckt.

Opinionsmätningar tyder på ett massivt nej tack till USA, men vad knappt 57 000 grönländare kan sätta till motvärn är lika ovisst som vad Danmark kan göra för att hantera krav på uppstyckning av sitt rike från sin uttalat främsta beskyddare. Med den slags allierade är behovet av verkliga fiender minimalt.