Från maktens fotboll till gatornas röst i Turkiet

Turkiets fotboll är för evigt förknippad med ”de tre stora” från Istanbul: Beşiktaş, Galatasaray och Fenerbahçe. Det är inte så märkligt. Klubbarna är de mest framgångsrika, har en lång historia och de spelade alla en vital roll i den tidvis svåra uppgiften att förankra fotbollen i landet. Det Osmanska riket var skeptiskt gentemot fotbollen och spelarna var tvungna att verka i skymundan.

Så var det till exempel för Beşiktaş vars fullständiga namn Beşiktaş Jimnastik Kulübü betyder Beşiktaş gymnastikklubb. Till skillnad från fotbollen hade gymnastiken fått den politiska maktens välsignelse varför klubben valde just det namnet. Beşiktaş kunde bara bildas efter att sultanen Abdülhamit II försäkrat sig om att ungdomarna inte sysslade med subversiva verksamheter som fotboll. Det dröjde dock inte länge förrän fotboll skulle bli både klubbens och landets dominerande sport.

Fenerbahçes supportrar tågar in på Taksimtorget i juni 2013 för att under folkmassans jubel stråla samman med fans från rivalerna Beşiktaş och Galatasaray. Denna tillfälliga förbrödring skakade Erdoğan. Foto: Bitte Hammargren 

När de tre stora bildades i början av 1900-talet var intresset för fotboll svalt hos turkarna. Britterna hade förvisso skapat ett visst engagemang hos befolkningen, men sporten nådde sällan utanför storstädernas intellektuella och ekonomiska elit. Medan klubbar i England ofta har en tydlig klassmässig grund är populära nutida beteckningar som ”Fenerbahçe – överklassens lag” eller ”arbetarlaget Beşiktaş” på sin höjd godtyckliga och tillrättalagda. Faktum är att Galatasaray, Fenerbahçe och Beşiktaş är de populäraste klubbarna i nästan varje stad i Turkiet. De är massklubbar som lockar supportrar från alla samhällsskikt.

Att säga att Istanbulklubbarna inte har någon ideologisk prägel vore emellertid felaktigt. Universitet i Galatasaray, ett av landets mest prestigefyllda lärosäten, har gett klubben en aristokratstämpel medan området Beşiktaş som ofta har stått vänster om mitten, i dag har landets största progressiva läktargrupper.

Vilket lag höll Atatürk på?
En gång i veckan, på lördagskvällarna, satt tre personer runt ett bord och pratade om historia i en av Turkiets största TV-kanaler. Det var upplägget för det populära programmet Tarihin Arka Odası som sändes mellan 2008–2015 på kanalen Habertürk. De medverkande avhandlade bland annat omtvistade sultaner, otidsenliga konstitutioner, blodiga statskupper – eller vilket fotbollslag Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk egentligen höll på.

De direktsända samtalen pågick i timmar. Den nyfikne hade kunnat kolla runt på de stora Istanbulklubbarnas hemsidor för facit, men då hade man dock stött på nya problem. Den asiatiska sidans Fenerbahçe och Istanbuls europeiska giganter Beşiktaş och Galatasaray beskriver på sina respektive hemsidor hur just de har en speciell och djup relation till Atatürk. I realiteten verkar det som att Atatürk inte hade något större fotbollsintresse.

Man kan göra sig lustig över klubbarnas uppvaktning av en politisk ledare som utropade republiken Turkiet 1923 och ledde landet till sin död 1938. Men fenomenet visar tydligt att det inte går att prata om turkisk fotboll utan att behandla Turkiets politiska historia.

Från att ha varit en sport som makten såg med stor misstänksamhet på, växte sporten successivt och 1959 infördes en nationell liga, ett år före landets första statskupp. Lokala klubbar slogs ihop för att skapa slagkraftiga representanter i den nya ligan. Det är därför många klubbar är bildade på 1960-talet och har ett namn som består av stadsnamnet följt av ”-spor”. Fotbollen kunde nu nå ytterligare popularitet. Det skulle framtida juntor ha stor nytta av.

Juntan spelar fotboll
Förutom att många arenor är döpta efter gamla politiker (exempelvis Mustafa Kemal Atatürk, İsmet İnönu, Şükrü Şaraçoğlu) har den politiska makten även tagit för vana att direkt ingripa i fotbollen. Det mest flagranta exemplet kan hämtas från tiden efter statskuppen den 12 september 1980. Juntan var impopulär hos den stora massan, varför klubben MKE Ankaragücü snart skulle bli föremål för politiska tjänster. Juntaledaren och generalen Kenan Evren kunde inte låta huvudstaden stå utan ett starkt lag i högstadivisionen.

År 1981 genomfördes därför en lagändring som ledde till att Ankaragücü som första lag någonsin gick upp till landets elitserie utan att ha klarat uppflyttningen från andradivisionen. Detta genom att bli cupsegrare mot Boluspor. Dagen efter cupsegern fick Ankaragücüs ordförande Sabri Mermutlu höra den oväntade nyheten via pressen. ”Han [Evren] hade gjort en statskupp, bytt regering, stängt parlamentet och partierna, vad gjorde det om han fick upp ett lag till högstadivisonen? Det var inget otroligt, men det lade lite sordin på stämningen”, har han berättat i efterhand i en dokumentär på CNN Türk.

Och ja, ”MKE” i ”MKE Ankaragücü” står för Makina ve Kimya Endüstrisi, det vill säga de statskontrollerade fabriker som förser den turkiska armén med krigsmateriel.

Fotboll som makt och motstånd
I takt med fotbollens ökade popularitet i landet har turkiska politiker börjat använda sporten som ett sätt profilera sig själva. Det märks bland annat på att fotbollshalsdukar allt oftare bärs som ett politiskt verktyg. Att vinna väljare och att visa respekt för olika städers särprägel börjar ofta via hyllandet av stadens fotbollslag och därför väljer politikerna halsduk utifrån vilken stad de besöker.

Den sittande AKP-regeringen (Adalet ve Kalkınma Partisi) har gått ännu längre i sina försök att locka nya väljare genom att bygga påkostade arenor. En särskild politisk fotbollsreform 2014 underströk ytterligare regeringens stora intresse för fotboll. Året innan hade Turkiet drabbats av ett uppblossande våld mellan supportrar från olika lag och med hänvisning till det infördes ett elektroniskt biljettsystem. Kritiska supportrar menade att det nya systemet, Passolig, ledde till övervakning och byråkratisering kring ett av få nöjen som tidigare hade undgått AKP:s allt starkare auktoritära tendenser. Att Passolig administreras av ett regeringsnära företag med kopplingar till president Recep Tayyip Erdoğans familj gjorde att de upprörda supportrarna både såg repression och korruption i sina motståndare.

Passolig blev en omdiskuterad fråga i valrörelserna 2015 och kan komma att avskaffas eftersom införandet av systemet har påverkat Turkiets fotboll på ett mycket negativt vis. Supporterbojkotter har ödelagt många läktare och den turkiska fotbollens signum, läktarnas fanatism och kreativitet, har tagit stor skada av utvecklingen. Ett 50-tal supportergrupper från hela landet protesterade och menade att det var ett sätt för regeringen att straffa stora supporterskaror. Att supportrarna allt oftare demonstrerade i sina klubbattiraljer och tydligare än någonsin färgade oppositionella rörelser med sina halsdukar från läktarna stack i ögonen på den politiska ledningen.

Regeringen hade skäl att vara orolig. Sommaren 2013 inleddes demonstrationer mot en planerad rivning av Geziparken i Istanbul. Man hade bestämt att det skulle byggas ett köpcentrum på platsen. Protesterna eskalerade snabbt och kom att bli ett landsomfattande uppror. Flera av demonstranternas slagord var direkt hämtade från landets läktare. En sång ekade särskilt ofta på gatorna:

Sık bakalım, sık bakalım
Biber gazı sık bakalım
Kaskını çıkar
Copunu bırak
Delikanlı kim bakalım

(Ungefär) Spruta på, spruta på
Spruta tårgas
Ta av dig hjälmen
Släpp batongen
Så får vi se vem som har hjärta och mod

Supportergrupper till alla stora Istanbulklubbar anslöt till upproret som exploderade den 31 maj. Somliga, som Galatasarays ultrAslan, backade senare när krav väcktes på regeringens avgång, men supporterskaror från olika lag som tidigare varit bittra rivaler samlades nu tillsammans. De eviga antagonisterna Karşıyaka och Göztepe stod tillsammans på barrikaderna i staden Izmir när protesterna spred sig över landet. Supportrar knöt bokstavligen ihop sina halsdukar med motståndarlagens politiskt likasinnade fans. Beşiktaş ultrasgrupp Çarşı var de mest högljudda oppositionella supportrarna.

Beşiktaş ultrasgrupp Çarşı under Geziprotesterna. Foto: Ekim Çağlar 

De konkurrerade med samtliga etablerade partier och rörelser om att vara missnöjets megafon och genomförde till och med en demonstration som samlade runt 200 000 personer. Där deltog många som aldrig beträtt en läktare eller ens sett någon match på tv.

En Galatasaray-supporter sitter beredd att spruta en lösning mot tårgas under Gezirprotesterna 2013. Foto: Ekim Çağlar 

Regeringsvänliga ultras, koncentrerade till dåvarande premiärministern Erdoğans hemkvarter i stadsdelen Kasımpaşa (där han själv haft en fotbollskarriär i sin ungdom) inspirerades av sina oppositionellt sinnade motsvarigheter på andra läktare. Kasımpaşas supportrar jagade, med polisens hjälp, demonstranter med slagträn och köttyxor på Istanbuls gator, iförda klubbens blåvita dress.

Upproret sommaren 2013 liknade ibland en ren fotbollsuppgörelse.

Beşiktaş-fans under Geziprotesterna. Foto: Ekim Çağlar 

I dag finns det mer eller mindre tydligt progressiva supportergrupper som Şimşekler (Adana Demirspor), Vamos Bien, Sol Açık (Fenerbahçe), Halkın Takımı (Beşiktaş), Tekyumruk (Galatasaray), Free Falcons (Gaziantepspor) och KemenCHE (Trabzonspor). Vissa av grupperna är stora, andra mindre och en del har minimalt utrymme på sina respektive läktare, men de är en indikation på supportrarnas snabba och tydliga politisering.

Kurdfrågan alltid närvarande
Sedan Turkiets sista junta stegvis trädde tillbaka efter att ha styrt landet mellan 1980–1983 har kurdfrågan varit dominerande i både inhemsk och utländsk debatt om landet. Den långvariga förnekelsepolitiken gentemot landets största etniska minoritet har sedan 1980-talet utvecklats till ett inbördeskrig. Sedan dess har över 40 000 personer, majoriteten kurder, mist livet på grund av konflikten. En fråga som i långa perioder har varit högst upp på den politiska agendan får naturligtvis också verkningar i fotbollen.

Kurdernas fotbollshopp var länge Diyarbakırspor, som spelade flera säsonger i Turkiets högsta serie från 1970-talet och framåt. På 1990- och 2000-talen fick laget utstå hårda ord från nationalistiska motståndarläktare. Attackerna mot Diyarbakırspor hade ofta kriget mot PKK-gerillan som tema, medan progressiva läktare skapade vänskapliga relationer med klubben och dess supportrar.

Turkiets ledning ansåg att Diyarbakırspor kunde underhålla kurdiska ungdomar och på så vis dämpa kampen för politiska krav. Men fotbollen hade ingen verkan på kriget som aldrig tycktes kunna ta slut. Diyarbakırspor fick hållas, trots de misstänkt kurdiska färgerna grön-rött som både representerar stadens särskilda delikatess vattenmelon, men som också utgör två tredjedelar av traditionella kurdiska färgerna. De tredje färgen är gult.

När Diyarbakırspor somnade in 2013 på grund av ekonomiska svårigheter fick kurderna snart ett nytt flaggskepp med en tydligt prokurdisk profil genom kometklubben Amedspors framfart. Och Amedspor är minst lika hårt ansatta i dag som Diyarbakırspor var förr. Under 2016 har klubben fått böter för att spelarna gått ut på planen med en banderoll med texten ”låt inte barnen dö, låt dem gå på match” i en fredsmanifestation. Till och med motståndare som vill föra en fredlig dialog får sin beskärda del av Amedspors utsatthet. Det fick Fethiyespor erfara. Spelarna beträdde planen med en banderoll i handen under en match mot Amedspor hösten 2016.

På den stod det:

Yaşamak bir ağaç gibi tek ve hür…
ve bir orman gibi kardeşçesine…
bu hasret bizim

Att leva som ett träd, ensam och fri…
och broderligt/systerligt som en skog…
Denna längtan är vår

Citatet hämtades från en dikt av den berömde poeten Nazım Hikmet. Fethiyespor fick 5000 lire i böter, drygt 14 000 svenska kronor. Officiellt hette det att böterna tilldelades för att klubben inte bett om lov att få visa upp banderollen, men motivet var med största sannolikhet politiskt.

Turkiet är således ett land där fotbollen vävs samman med den politiska kontexten. Så har det i princip alltid varit, och inget tyder på att någon förändring sker i framtiden.