Vår tids terrorism otänkbar under kalla kriget

Terrorattacker mot civila. Massmigration från krigsområden. Kidnappning i utpressningssyfte. Tre fenomen som präglar vår samtid, samtidigt. Inget av dem var okänt tidigare, men sedda i klump har de under 2000-talet antagit en omfattning som världen knappast tidigare har upplevt motsvarigheten till.

Om dessa ohyggligheter har just två böcker utkommit på svenska: Den nya terrorismen (Historiska media) av Aftonbladets mångårige utrikesreporter Wolfgang Hansson, samt Kidnappningsindustrin (Fri tanke förlag) av den italienska journalisten och terroranalytikern Loretta Napoleoni.

De flesta människor upplever nog ständiga terrorattentat som det mest omedelbart fasansfulla – Paris, Bryssel, Köpenhamn, Nice, Tunis, Istanbul, Ankara, München, Suruç, Orlando, San Bernardino, Boston med flera bara de allra senaste åren. Dessförinnan London, Madrid, Moskva, Beslan, Bombay, Bali etc – en nästan ändlös rad av självmordsattentat som krävt dussintals eller hundratals civila liv. Och förstås 11 september-attacken som dödade nästan tretusen människor.

Fast Wolfgang Hansson menar att detta det största av terrorattentat innebar en vändpunkt. Fram till dess hade smågruppsterrorn i Europa och världen i övrigt i huvudsak riktats mot “hårda mål”: militära eller den politiska maktens, eller kapitalismens, symboler. Även attackerna mot World Trade Center, Pentagon och (kanske) kongressen/Vita huset var avsedda som ett slag mot USA:s ekonomiska och politiska “hjärta” – symbolhandlingen var det primära . Men sedan dess har nästan alla stora terrorattentat slagit blint mot “mjuka mål”, hävdar Hansson: “Dagens jihadister ser alla människor som presumtiva måltavlor. Det gäller att döda så många som möjligt på ett så brutalt sätt som möjligt för att därmed skapa maximal skräck och terror.”

Här glömmer han, eller bortser från, att det snarast var palestinska Hamas som redan 1994 initierade den urskillningslösa terrorismen med otaliga bombattentat mot civila israeler.

Kanske har alla polisiära åtgärder och repressiva lagar sedan 2001 helt enkelt gjort det svårt, eller omöjligt, för smågruppsterrorister att framgångsrikt angripa hårda mål. Terrorn är den svages vapen, har det ofta hävdats. När terroristernas vapen inte biter på de redan starka vänder de sig därför mot de allra svagaste, de mjuka målen, oförberedda och oskyddade civilpersoner. Det är vad vi ständigt ser i dag.

Men terroristerna, hur “svaga” de än är, behöver pengar och andra materiella resurser för att planera och genomföra sina dåd. Loretta Napoleoni har gjort grundlig research under många år för att kartlägga hur kidnappningar av utlänningar med krav på höga lösesummor har genererat rörelsekapital för åtskilliga terrorgrupper – al-Qaida i Nordafrika, al-Shabaab i och kring Somalia, al-Qaida i Irak och Syrien (Nusrafronten), IS förstås, men också en uppsjö av såväl jihadistiska som sekulära banditgrupperingar i och kring inbördeskriget i Syrien.

Här leder Islamiska staten med hästlängder: under några år har gruppen lyckats pressa ut hundratals miljoner dollar av regeringar i Europa och Nordamerika, förutom minst lika mycket genom kidnappningar av rika irakier och syrier. Därtill har IS valt ut ett fåtal kidnappade amerikaner och britter och filmat deras vidriga avrättningar – sådant förfarande höjer priset på övriga kidnappade samtidigt som det blir en politisk markering av suveränt islamistiskt trots mot USA och västvärlden. Två flugor i en smäll.

Men som om inte denna sanslösa våg av terroraktioner och kidnappning vore illa nog så visar Napoleoni hur samma våldsnätverk har byggt upp en kontinentomspännande industri av människosmuggling som 2015 ledde till att EU-länderna tog emot långt över en miljon flyktingar från Mellanöstern och Afrika. När antalet utlänningar som kunde kidnappas drastiskt minskade så övergick kidnapparna, smugglarna och terroristerna till en gigantisk människohandel för ständigt stigande gisslansummor, hävdar Napoleoni: “Femton år efter att tvillingtornen rasade står största delen av den muslimska världen i brand. Vinnarna är människohandlarna, en blandning av kriminella grupper och jihadister som kidnappar, köper och säljer människor för ett pris.”

Hur började då detta elände? Både Wolfgang Hansson och Loretta Napoleoni tycks mena att det mesta har utvecklats i fel riktning sedan 11 september-attacken och USA/västvärldens svar på detta med invasionerna av Afghanistan, Irak och Libyen. Men Napoleoni antyder också ett djupare svar: “Ökningen i antal upplösta stater (failed states) och regioner där lag och ordning upphörde att gälla efter Berlinmurens fall har gett kidnappning och människohandel möjligheter att frodas som saknar motstycke i historien.”

Här är hon något på spåren. I början av 1990-talet skrev jag en krönika i Dagens Nyheter på temat “Därför längtar vi redan tillbaka till kalla kriget”.

Redan då, under krigen på Balkan när Jugoslavien slets isär av mordiska maktherrar i etnicitetens namn, märktes ofta en nostalgisk längtan efter den tid då väst och öst upprätthöll ett slags ordning inom sina block och intressesfärer. Då, efter Sovjetväldets fall, fanns en sportslig chans att bygga grundvalarna till en bättre värld där inte stat efter stat behövde krackelera och skapa vakuum som skulle fyllas av nya krigsherrar, jihadister och terrornätverk. Det var en sådan värld som Francis Fukuyama för ett kvartssekel sedan skisserade i sin lika klarsynta som (efterhand) kritiserade vision om “Historiens slut och den sista människan”. Men världssamfundet – i en mening “vi” – förmådde inte förvalta den chansen till global fred och stabilitet. Tvärtom: Historien dunkar på och blir knappast smakligare.