Orbanismens rötter i Ungerns historia

På basis av ett rikt uppbåd av forskning och litteratur, inte minst på ungerska, ger Stone en bred, ofta anekdotisk, översikt över landets turbulenta politiska, ekonomiska och kulturella historia i dess internationella kontext sedan 1800-talet, inklusive porträtt av viktiga personer. Tre sammanvävda teman i boken kan urskiljas: Trianon-traumat, den judiska katastrofen och den auktoritära böjelsen.

Stone visar klart hur Trianon-traumat uppstod genom att stora delar av den ungerska delen av dubbelmonarkin erövrades av Rumänien och de nya staterna Tjeckoslovakien och Serbers, kroaters och sloveners kungadöme (från 1929 Jugoslavien) – i kraft av principen om nationell självbestämmanderätt efter västmakternas seger i första världskriget och med militär hjälp främst från Frankrike. Enligt fredsavtalet i Trianon-palatset i Versailles 1920, som Stone kallar både omoraliskt och dumt, förlorade Ungern mer än två tredjedelar av sitt territorium och över 60 procent av sin tidigare befolkning, därav över tre miljoner ungrare, till sina grannländer. (Ungern miste också nuvarande Burgenland utom Sopron till Österrike.) Enligt Stone blev Trianon ett nationellt trauma, som Ungern sedan dess försökt att övervinna.

Tillfällen uppstod i samband med Hitlertysklands aggressiva expansion i slutet av 1930-talet. Ungern stödde denna politik och gratulerade Hitler till Anschluss av Österrike 1938. Som tack fick man delta i styckningen av Tjeckoslovakien efter München-avtalet, först genom att annektera en del av södra Slovakien (innan Slovakien blev en lydstat till Hitler) och en del av Karpato-Ukraina samt resten av det senare i mars 1939.

När Sovjetunionen i enlighet med ickeangreppspakten med Hitlertyskland övertog nordöstra Rumänien 1940, överlämnade Hitler norra Transsylvanien till Ungern i utbyte mot att landet gick med i alliansen mellan Tyskland, Italien och Japan. Då Hitler i april angrep Jugoslavien för att störta en probrittisk regim, anslöt sig Ungern och förvärvade Vojvodina. Sålunda hade Ungern tagit tillbaka omkring hälften av sitt förlorade område. Där levde nu 5,3 miljoner människor men en majoritet av dessa var inte ungrare och Ungern var nu definitivt fjättrat vid Tysklands sida. Då Hitler anföll Sovjetunionen i juni 1941, måste Ungern delta i kriget. Men när sedan krigslyckan vände och sovjetarmén tågade västerut, ockuperades Ungern i januari 1945. Trianon-gränserna återupprättades (med en liten ändring till Tjeckoslovakiens fördel) och Ungern blev en sovjetisk satellit i drygt fyrtio år tillsammans med bland andra Tjeckoslovakien och Rumänien.

Märkligt nog nämner inte Stone det faktum att högernationalister i Ungern – efter Warszawapaktens upplösning och anslutningen till Nato och EU – återupptagit Trianon-frågan och att även Orbán ställt sig i ledet. 2011 beviljade Ungern medborgarskap och rösträtt till ungrare i grannländerna, vilket naturligtvis stört relationerna till de berörda länderna. Nu 2020 högtidlighålls 100-årsminnet av Trianon. Orbán har kallat Trianon för en dödsdom över ungrarna eller en amputation och har hävdat att ”ingen annan nation har lidit sådan blodförlust och överlevt”. Historien visar att sådan offermentalitet är bördig grogrund för revanschism.  

Beträffande den judiska frågan klargör Stone att under dubbelmonarkin 1867 – 1918 var judarna lojala och välintegrerade medborgare särskilt i den ungerska delen. De lärde sig ungerska, var ledande kapitalister och spelade en viktig roll i kulturlivet. 1910 utgjorde de en fjärdedel av Budapests befolkning. Men under intryck av den ekonomiska krisen under och efter första världskriget växte antisemitismen också i Ungern, och judiska affärsmän pekades ut. Situationen förvärrades av det faktum att judar intog framträdande positioner i Béla Kuns ungerska sovjetrepublik (mars –juli 1919) som nationaliserade privat egendom, stoppade en populär landreform, utövade politisk terror och förföljde den katolska kyrkan.

Judarna drabbades därefter av ”vit” terror, och 1920 antogs med stöd av kyrkan en lag som begränsade antalet judar på universiteten. Under tryck från Hitlertyskland och dess ungerska meningsfränder antogs 1938 en lag som begränsade judarnas yrkesutövning och medborgarskap. 1942 tillkom en annan lag som berövade judarna medborgerliga rättigheter men också tvingade in 50 000 i arbetsbataljoner, av vilka de flesta dog på östfronten i januari 1943. Stone påpekar dock att rika judar inte berördes av 1938 års lag, att de första deportationerna 1941 stoppades, och att judar fortfarande kunde sitta i parlamentets överhus, driva skolor och medverka i konserter fram till 1944. Han understryker att landets regent sedan 1920, amiral Miklós Horthy, inte var antisemit och ville skona judarna.

En soldat poserar framför en arbetsbataljon som tar en paus från grävandet i närheten av staden Szeged i södra Ungern 1944. Foto: TT

Men när krigslyckan vände och Ungern försökte lämna kriget, ockuperade Tyskland i mars 1944 landet och installerade nazistiska ”specialister”, bland dem Adolf Eichmann. Hundratusentals judar i Ungern och dess ockuperade områden sammanföstes i ghetton och deporterades till döden i Auschwitz. Vissa rika judar lyckades fly ut och andra kunde gömma sig som den sedermera kände George Soros familj. När Horthy efter västliga protester stoppade deportationerna i juli 1944 och liksom Rumänien ingick vapenstilleståndsavtal med de framryckande sovjetiska trupperna i oktober 1944 grep den fascistiske pilkorsledaren Ferenc Szálasi makten med tysk hjälp och startade massmord på judarna i Budapest. Totalt dog enligt Stone omkring en tredjedel av alla judar i Budapest och cirka hälften av alla judar (500 000) i landet. Stone berömmer utländska diplomater för insatser att rädda judar, särskilt schweizaren Carl Lutz, medan Raoul Wallenberg bara ägnas två rader.

Stone skildrar sedan ingående hur kommunisterna efter kriget tog makten och förföljde fascister och antisemiter, men trots att judar som Mátyás Rákosi hade ledande positioner genomfördes snart antijudiska utrensningar inom partiet efter Stalins förebild. Efter dennes död 1953 blev antisemitism en icke-fråga.

Under postkommunistisk tid uppmärksammar Stone George Soros som i väst byggt upp en enorm förmögenhet och använt den för att befrämja öppna samhällen i öst, bland annat genom att starta ett centraleuropeiskt universitet. (Orbán själv fick stipendium.) Men Stone tar inte upp de växande högerradikala gruppernas antisemitism och förbigår att Orbán i nationalistisk iver tillåtit en kampanj mot Soros med antisemitiska inslag, där det bland annat påståtts att Soros finansierat flyktingströmmar från Mellanöstern till (eller snarare: genom) Ungern. Delar av Soros universitetet har flyttat till Wien. Gammal antisemitism är en grogrund också för fientlighet mot andra ”främlingar”. 

Aktivister från partiet Tillsammans river ned ett plakat där den ungerska regeringen attackerar George Soros. Foto: Pablo Goronod/AP/TT.

I fråga om det auktoritära temat förklarar Stone att ungersk politik under dubbelmonarkins tid dominerades av den jordägande adeln med mycket begränsad rösträtt för övriga men att den liberala ekonomin växte. De nationella minoriteterna krävde alltmer makt vilket slutade med Trianon.

Som resultat av kriget bröt sig Ungern loss från Österrike, och den liberale greven Károlyi bildade en regering tillsammans med socialdemokraterna. Men då han inte kunde acceptera västmakternas förslag till nya gränser, överlämnade han i mars 1919 makten till kommunisten Béla Kun, som proklamerade ”proletariatets diktatur” enligt ovan. Stone kunde ha tillagt att regimen hoppades få hjälp från Sovjetryssland, som var inbegripet i ett revolutionärt krig mot bland andra Rumänien.

Men ingen hjälp kom och i stället invaderade rumänska trupper Ungern. Béla Kun flydde och amiral Horthy, en mycket konservativ aristokrat, blev regent. Genom mycket begränsade val behöll hans enhetsparti makten i 20 år, tio år under greve István Bethlen och fyra år under kryptofascisten Gyula Gömbös på 1930-talet (jfr Dolfuss i Österrike). Stone försäkrar att Horthy själv inte var fascist och ogillade både nazism och kommunism, även om han tvingades sluta avtal både med Hitler och Stalin. Horthy avsattes slutligen av den fanatiske fascisten Szálasi i oktober 1944, som snart jagades iväg av sovjetarmén.

Sedan följde ett kort demokratiskt mellanspel, då bondepartier och socialdemo­krater hade stora valframgångar, men Stone visar hur kommunisterna snart enligt order från Moskva etablerade en diktatur som skulle vara ända till slutet av 1980-talet, visserligen avbruten av ett heroiskt uppror 1956 som Sovjet snabbt krossade. Stone avslöjar partichefen János Kádárs förräderi mot Imre Nagy men registrerar också hans senare ekonomiska reformpolitik.

Stone försvarar Orbáns ”rakbladsstaket” mot flyktingar, som upprättades vid sydgränsen 2015, med argumentet att det handlade om nationell överlevnad och att många platser i Europa blivit ”oigenkännliga”. Foto: Sandor Ujvari/AP/TT

När Stone till slut behandlar Ungerns övergång till demokrati, marknadsekono­mi och inträde i EU, berömmer han Orbán för att driva sitt parti Fidesz (Fridemokraterna) till höger genom tal om kristendomen, nationen och familjen, och för att ha blivit en av Europas mest kända ledare trots hela världens ”smutskastning”. Stone hyser nu äntligen hopp om Ungern under Orbán. Han medger att övergången till postkommunism misskötts men lägger en stor del av skulden på de före detta kommunisterna och på EU. När Ungern gick med i EU 2004, hade EU enligt honom blivit mycket ”invasivt” med regler för allting och unionen diskriminerade ungerskt jordbruk.

Stone har ingenting att säga om Orbáns auktoritära kontroll över massmedia, rättsväsen och människorättsgrupper eller hans vänskap med Rysslands president Putin och andra odemokratiska ledare. Han tycks inte se att Ungern faller in i gamla farliga mönster. Som tidigare rådgivare till Margaret Thatcher och med sina brexit-liknande argument till försvar för Orbáns politik, framstår Stone som en äkta brittisk konservativ och som en exponent för en aktuell trend i Europa. Trots detta och några luckor i framställningen kan dock Stones bok rekommenderas som informativ och underhållande läsning.