Forskare varnar: coronabegränsningar kan bli bestående

Under coronapandemin blev plötsligt landgränser återigen väldigt viktiga inom EU och något det hänvisades till hela tiden. Ibland kunde ett lands medborgare åka till ett annat men inte vice versa.

Det var en väldigt tydlig illustration av hur konceptet landgränser kan förändras över en natt, anser Matthew Longo, verksam vid universitetet i Leiden i Nederländerna, där han bodde under hela pandemin.
– Covid visade hur bräcklig EU-modellen var eftersom det jag ser som Europeiska unionens grundbult – den fria rörligheten – brakade samman, säger han till Utrikesmagasinet.

Det var hela tiden känt, anser han, att modellen medförde en kostnad – idén om ”fästning Europa” – där den fria interna rörligheten kombinerades med en yttre barriär. EU blev ett slags ägg där allt flöt omkring inuti men med ett hårt skal runtom.
– Detta visste vi redan på 1990-talet men det som är nytt är att skalet inte är det enda priset. Den stora kostnaden för den modell som EU skapade är hur otroligt lätt den kan rämna fullständigt. Över en natt var gränskontrollerna tillbaka och medlemsstater skyllde genast på varandra, säger Longo.

Matthew Longo. Foto: Julia Westerberg/UI

Både strukturen och hela Europeiska unionens ordning, logiken, stod på förvånansvärt lös grund.
– Det här var något som coronapandemin lärde oss. Om någon hade sagt innan att det skulle kunna gå på det här viset hade man inte trott dem, men nu är det uppenbart.

Hälsopass här för att stanna?

Av detta finns det nu och framöver mycket att lära, säger Longo, som tror att regelverk som infördes under pandemin kommer att diskuteras i många år framöver.

Han befarar att flera av de nya redskap som infördes under pandemin också kan användas till att rättfärdiga nya sätt och skäl att exkludera människor som regeringar och myndigheter kan komma att hitta på.

Bland annat handlar det om att nya åtgärder kan vidtas som innebär klara inskränkningar av medborgerliga friheter.
– Det handlar till exempel om idén att det ska krävas en app för att man ska få resa, ett hälsopass eller hälsovisum där man måste visa en QR-kod. Detta är en ny institution med syfte att reglera var människor får röra sig.

I och med pandemin förstärktes bilden av att EU-modellen inte bara kan liknas vid ett ägg som det är svårt att tränga igenom, exempelvis från Afrika. Det stod också klart att det är en union med inre begränsningar, anser Longo.
– Man kan konstatera att även den fria rörligheten har en inbyggd skuggsida. Öppnandet av gränserna mellan medlemsländerna har banat väg för konstant övervakning. Alla människors resande övervakas hela tiden. I 30 år har denna fasad av fri rörlighet gjort att vi digitalt spåras, lämnar digitala fotspår eller ”avgaser”.

Amerikansk förhöjd kontroll av inresande från Kanada under pandemin. Foto: Joshua Bessex/AP/TT

Det gäller så fort man använder sin telefon av något skäl, och Matthew Longo påpekar att tågbolag, flygbolag och biluthyrningsfirmor följer våra rörelser.
– Vi vet att allt detta händer. Det är som att detta allt tydligare mönster med alltmer övervakning är något som den fria rörligheten gav upphov till, eftersom om rörligheten inte är fri så behövs inte övervakningen.

Och övervakningen tilltog allteftersom den digitala kapaciteten ökade mycket snabbt.
– Med hälsopasset har vi fått den tydligaste konkreta yttringen av denna övervakning, och på ett chockerande sätt.

”Hade blivit upplopp”

En typ av inskränkning som blev mycket tydlig för Matthew Longo själv med de nya digitala hälsopassen var när batteriet i hans telefon dog (”för att jag är en idiot som inte hade laddat den”). Han kunde då inte kunde visa sin QR-kod och kunde därför inte resa – ”som att tillfälligt förlora sitt pass”.

– Detta är en ny konkret realitet. Coronapandemin är borta men regler för QR-pass finns fortfarande kvar. Beroende på vart man ska resa måste man testa sig för corona, få testerna verifierade på väldigt komplicerade sätt och visa mejl som bekräftar att de är det. Vad jag vill säga med allt detta är att den här typen av kontroller blir allt starkare, och att det på detta sätt blir tydligt vad som har funnits där i åratal men som varit osynligt tills nu.

En besläktad varning som Matthew Longo vill framföra gäller normaliseringen av det språkbruk som motiverar kontrollerna.
– Vi använder nu folkhälsan som argument för att vidta säkerhetsåtgärder som vi tidigare inte kunde tänka oss att ha. Om du före coronapandemin bodde i Malmö och ville åka till Köpenhamn, och på andra sidan bron behövde visa en QR-kod, så hade du sagt dra åt helvete! Det hade blivit upplopp om myndigheterna införde en sådan regel.

QR-kod för biobesökare i Stockholm under pandemin. Kan de återinföras av mindre rimliga skäl framöver? Foto: Christine Olsson/TT

Sedan en sådan regel införts blir den uppenbar och anses dessutom fullt rimlig, påpekar han.
– Så nu har vi den här mäktiga förevändningen [om folkhälsan]. Då kommer det an på oss alla att betrakta myndigheterna med ett kritiskt sinnelag och ställa frågan: Vad händer när den ursprungliga orsaken till förevändningen inte finns kvar? Har vi då kvar dessa system som dessutom blir allt dyrare att upprätthålla, som om den ursprungliga orsaken finns kvar? Inför vi fortfarande säkerhetsåtgärder med moraliska argument – folkhälsan, medborgarnas välfärd och så vidare – för att åstadkomma social kontroll?

Historiska lärdomar

Det finns flera lärdomar och varningstecken att ta till sig från historien, anser Matthew Longo. När han började studera hur gränser uppstått upptäckte han att staket, murar och andra typer av barriärer inte sällan motiverades med folkhälsan. Den användes som förevändning för alltmer utbredda säkerhetsregler när människor skulle resa in i ett visst område.

Historien lär oss, anser Longo, att de gränsregler som införs ofta blir bestående, även om de till en början är avsedda att vara tillfälliga.

Så var fallet i exempelvis USA på 1880-talet. Då spreds så kallad Texasfeber bland boskap och stora gränsbarriärer uppfördes inom landet för att förhindra att nötkreatur förflyttade sig mellan olika delstater. Smittan motiverade murar flera årtionden senare fastän den då var förbi. Samma sak med de säkerhetsregler som infördes 1917 i det amerikansk-mexikanska gränsområdet mot spridning av tyfus, och som fanns kvar långt in på 1930-talet trots att hotet från sjukdomen hade försvunnit sedan långt tillbaka.

Och så tycks det vara även nu, anser Matthew Longo.
– Det tar ofta lång tid för oss att inse i efterhand att förändringar som gjorts för att hantera en tillfällig situation faktiskt har permanentats. Staten kan använda allmänhetens rädsla som förevändning för att åtgärder ska bli bestående, och det tycker jag är skrämmande.

Det ska samtidigt sägas att gränshinder ofta införs med goda föresatser.
–­ Så länge de förhindrar spridning av virus är de förstås av godo. Orsaken kan vara väldigt bra, bekymret uppstår när orsaken försvinner men förevändningen finns kvar. Det gäller att vi är uppmärksamma på att sådana åtgärder inte används på fel sätt.

Världen delas upp

Han är imponerad av att länder reagerade snabbt och införde åtgärder med sådan anmärkningsvärd bestämdhet mot ett allvarligt hot mot folkhälsan.
– Jag önskar att man agerade med samma fasthet när det gäller klimatförändringarna som man gjorde mot covid.

Coronatestning i Namibia. Litar omvärlden lika mycket på resultat därifrån som på dem från Sverige? Foto: Dirk Heinrich/AP/TT

Vad kan då denna typ av teknik och denna typ av förevändningar komma att användas mot den närmaste framtiden? Matthew Longo befarar att ett system med digitala hälsovisum medför en hårdare uppdelning av världen mellan länder där den typen av information betraktas som pålitlig och där den inte gör det.
– Om svenskar vill åka till USA är jag ganska säker på att de amerikanska myndigheterna kommer att betrakta de svenska hälsovårdsmyndigheterna som pålitliga och släpper in dem. Men det kanske inte gäller för någon från låt säga Namibia. Då litar man kanske inte på de namibiska myndigheterna och då kommer personen inte in.

Fullt förståeliga och rimliga skäl, som där myndigheter vill skydda folkhälsan med säkra, verifierbara uppgifter från andra länders hälsovård riskerar då enligt Longo att ”likna den gamla distinktionen mellan svensken, som är vit, kristen och rik, och namibiern som är mörkhyad och fattig, och att gamla uppdelningar befästs ytterligare”.

– Vore det inte toppen om man kunde förhindra att så skedde? Om det fanns ett slags universell hälsovårdsstandard, eller om vi verkligen gjorde ett bestämt, globalt försök att lyfta upp hälsovården i alla världens länder så att även Namibia också hade pålitliga covid-uppgifter?