Putins storryska drömmar kan göra Ryssland mindre

När Vladimir Putin den 21 september meddelade att en partiell mobilisering skulle äga rum i Ryssland ändrades hela hans upplägg för kriget i Ukraina. Fram till dess hade Putin ett underförstått kontrakt med ryssarna om att kriget inte skulle påverka dem. I och med mobiliseringen har det kontraktet brutits, konstaterar Stefan Ingvarsson, analytiker på Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) vid Utrikespolitiska institutet.

– En majoritet av ryssarna är med stor sannolikhet emot mobiliseringen, men det är lite för tidigt att säga hur den har påverkat stödet för Putin. Å ena sidan ser man män som i träningsoveraller och ryggsäckar snällt ställer upp sig i led och går in i bussarna som mobiliseringskontoren skaffat fram. Samtidigt utsätts många mobiliseringskontor för bombhot. Flera har brunnit ned och åtminstone en mobiliseringsofficer har blivit skjuten av en inkallad. I Dagestan i norra Kaukasus, den region som har sökt mest oberoende från Moskva, har det varit riktiga upplopp.

– Det är tydligt att någonting har brustit när det gäller Dagestan. Även om protesterna kuvas nu betonar oberoende analytiker i Dagestan att republiken är på väg in i en egen process av stigande motstånd mot centralmakten i Moskva. Och det är ingenting som Ryssland kan göra för att ändra på det, förutom att försöka kuva protesterna. Viljan att vara kvar i den ryska federationen är bruten.

Stefan Ingvarsson, analytiker på Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) vid Utrikespolitiska institutet. Foto: UI

Stefan Ingvarsson säger att detta nationella uppvaknande sker på lite olika sätt i olika områden. Det gäller också hur folk där tänker sig sitt självbestämmande. Ett exempel är Tjetjenien som har genomlidit två blodiga krig för sin självständighet, även om dess nuvarande ledare är nära allierad med Putin. Tjetjenien ligger liksom Dagestan på gränsen mot Georgien – och sådana områden skulle teoretiskt sett bara kunna bryta sig ur och vara självständiga länder med gränser mot varandra, Georgien och Ryssland (samt mot Azerbajdzjan i Dagestans fall).

– Det är annorlunda för till exempel Tatarstan som ligger mitt i det europeiska Ryssland vid floden Volga och där runt 50 procent av befolkningen är tatarer och muslimer. Ledarna där har försiktigt balanserat mellan den etniskt ryska befolkningen och den tatariska samt mellan islam och ortodox kristendom, men tatarerna talar ett turkspråk, känner sig besläktade med Turkiet och många unga läser vid turkiska universitet. Tatarstan har också påtagliga näringslivskontakter med Turkiet.

Paradox för Putin

När president Putin år 2005 kallade Sovjetunionens sammanbrott för ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet” tänkte han i första hand på Rysslands minskade geopolitiska betydelse. En konsekvens av detta var ett stort fokus på de miljoner ryssar som nu levde i andra länder. Den ryska allmänheten har matats med föreställningen om att de ryska minoriteter som lever i andra före detta sovjetrepubliker är förtryckta och att Ryssland har ett ansvar för de här minoriteterna, säger Stefan Ingvarsson.

– I det tal han höll den 30 september i samband med den så kallade annekteringen av fyra ukrainska län bekräftade han än en gång det han har sagt flera gånger: att upplösningen av Sovjetunionen var en katastrof – men samtidigt lade han till något i stil med ”det här är inget som vi ska hänga upp oss på för nu är det Ryssland som gäller. Ryssland är en arvtagare till den här stora traditionen och ska hjälpa alla som vill tillbaka in i den här gemenskapen.”

Men såsom kriget utvecklas kan det alltså bli tvärtom.

– Paradoxen är att Putin ville expandera in i postsovjetiska territorier som inte ligger i Ryssland i dag men effekten kan bli en ytterligare våg av sönderfall där fler delar av det som är ryska federationen i dag går en egen väg.

Ryssland är indelat i över 80 administrativa enheter, så kallade federationssubjekt. En tredjedel av dem är hemvist för någon av landets mer än 100 minoriteter.

Under Putins dryga 20 år vid makten har det lokala självstyret avskaffats och guvernörerna utses inte längre i val utan av Putin.

– Nu agerar Putin väldigt mycket som de gamla tsarerna gjorde, det vill säga att om man märker att en region är oregerlig så skickar man gärna dit en person från Moskva som ska kontrollera den. Så gjorde man till exempel i staden Chabarovsk i östra Sibirien, där det varit mycket oroligheter de senaste åren.

Unga beväpnade män

En så kallad återfederalisering är ett alternativ till sönderfall som vissa ryska opinionsbildare för fram, enligt Stefan Ingvarsson. Vid en sådan skulle makten först decentraliseras och alla de federala delarna sedan självmant välja att bilda en ny federation där makten är delad mellan det regionala och det federala.

Det är inte bara etniska minoriteter som lever långt från Moskva som är överrepresenterade bland dem som blir inkallade. Andelen från fattiga regioner är också stor. Det ryska värnpliktssystemet har alltid varit korrumperat och den som har pengar kan muta sig ur de här plikterna.

– Jag blir alltid förvånad när man får höra att någon son till någon som bor i Moskva eller S:t Petersburg har gjort värnplikten – då har man ju på något sätt misslyckats, säger Stefan Ingvarsson.  

Ett annat perspektiv är vad som händer när många unga män från etniska minoriteter i Ryssland får vapen och krigserfarenhet.

– Vad betyder det om det skulle bli väpnade protester mot centralmakten? Det finns en stor övertro på att man kommer att kunna kontrollera de här trupperna. Finns det något från den ryska historien som vi vet så är det att en stor mängd beväpnade mobiliserade män som inte får den utrustning och de matransoner de behöver är det farligaste som finns. Det var med hjälp av dem som bolsjevikerna befäste sin makt under hösten och vintern 1917–1918. Det är inget scenario som skulle få mig att sova gott om nätterna om jag vore Putin.

I Dagestan stiger motståndet mot centralmakten kanske som allra mest. Foto: Sergei Grits/AP/TT

Vacklande stöd?

De opinionsundersökningar som görs visar höga opinionssiffror både för Putin och för kriget men enligt Stefan Ingvarsson går det inte att lita på dem som gjorts sedan storoffensiven mot Ukraina. De som svarar kan vara rädda för att svara ”fel”, även om de blir uppringda av fria, oberoende institut som till exempel Levadacentret.

Siffran över dem som är definitivt emot Putin har varierat mellan 20 och 25 procent de senaste åren, uppger Stefan Ingvarsson.

– Det här är inte en liten grupp och den består av modiga personer. För det är en sak att sitta inne med de här åsikterna, men en annan att fortsätta säga att det här är min ståndpunkt även när repressionen har blivit så stark som den är nu. Man ska komma ihåg att repressionen inte bara är de långa fängelsestraff som demonstranter drabbas av. Den handlar också ofta om mer informella former av press och diskriminering kopplade till avvikande åsikter, till exempel på arbetsplatser. Det kan handla om tillsättning av tjänster. Det här är verkligen ett eko av sovjettiden då personer som ansågs politiskt opålitliga inte befordrades.

Stefan Ingvarsson bedömer att cirka 10 procent aktivt stöder kriget och att omkring 25 procent är tydligt emot. Mellan dessa grupper finns två tredjedelar som väljer att inte uttrycka en alltför tydlig uppfattning.

– En väldigt viktig strategi i den ryska propagandan är att föra fram många olika förklaringar till ett fenomen så att kontentan för mottagaren blir att ”vi vanliga människor kan inte förstå det här”. Och det finns en tradition från den sovjetiska tiden att dra sig tillbaka, gå in i den lilla världen med familjen, vännerna och arbetskamraterna och bara ha åsikter om det som ligger en närmast. Det är ett tragiskt faktum i Ryssland att alltför många har varit tysta alltför länge och gett regimen fria händer.

Övermäktig uppgift

Men det är inte bara hot om repressalier som hindrar ryssarna från att protestera och engagera sig för sitt lands framtid. En faktor är omfattningen och arten av själva uppgiften, anser Stefan Ingvarsson.

– Det kommer ett nästan oöverstigligt ansvar med att identifiera sig själv som ryss och försöka föreställa sig själv som att man har ett ansvar för sitt land. Det handlar både om geografin, landets storlek, men också om skalan på alla utmaningar. Det finns så oerhört mycket resurser att strida om, det finns många människor som tävlar om att tjäna pengar på de här resurserna och det finns så starka strukturer inom militären och säkerhetstjänsten att man nästan kan tappa andan vid blotta tanken på de utmaningar som Ryssland står inför. Och då kan det vara så mycket enklare att tänka ”men jag tänker bara på Karelen eller Ural för där vet jag vad man borde göra och jag vet vilka de korrumperade är”.

Staden Chabarovsk har präglats av Moskvakritiska protester i flera år. Här hålls en demonstration i staden mot gripandet av regionens guvernör Sergej Furgal 2020. Foto: Igor Volkov/AP/TT

Enligt Stefan Ingvarsson pekar detta mot en process av fortsatt sönderfall, eller en återfederalisering. ”Vägen ut” för många ryssar är deras region, säger han. Det lokala perspektivet gör att man kan föreställa sig vad det är som måste ske för att saker ska bli bättre. Lyfter man blicken och betraktar hela detta världens största land så ger man kanske upp.

– Det finns en sak som är viktig att komma ihåg i allt detta och som är positiv – det faktum att Ryssland fortfarande låtsas vara en demokrati med rättvisa rättegångar och fria val. Det här fungerar som när barn låtsats tillräckligt många gånger ­–- till slut lär de sig. Ryssarna är förstås inga barn men det fungerar på samma sätt. Å ena sidan kan man tycka att det känns hopplöst att titta på de här ritualerna som inte betyder något, till exempel i duman där ledamöterna bara befinner sig för att trycka på rätt knapp, men institutionerna finns där. Detsamma gäller de federala delarna. Även om Ryssland är extremt toppstyrt och kontrollerat så finns de här regionala strukturerna med sina egna parlament och representanter.

– Skulle en förändring ske så skulle man kunna blåsa verkligt innehåll i de här strukturerna. Och det är hoppfullt.