Sanna Marin-effekt väntas i finländskt val

Över tågstationen i Helsingfors fladdrar Ukrainas flagga i den hårda vinden. Efter årtionden av anpassning efter sin östliga grannes säkerhetsintressen, det som brukar kallas finlandisering, är Finland nu i färd med en säkerhetspolitisk U-sväng som flaggan kan sägas symbolisera. Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Finland både ansökt om Natomedlemskap och påbörjat ett projekt att bygga stängsel längs delar av den 130 mil långa landgränsen i öst. Men trots detta markanta skifte i utrikes- och säkerhetspolitik är det inte Natofrågan som dominerar inför riksdagsvalet.

Johan Strang är professor i Nordenstudier vid Helsingfors universitet. Hans nuvarande forskningsprojekt handlar om förändringen av de nordiska ländernas politiska kultur sedan slutet av kalla kriget. Att Natofrågan lyser med sin frånvaro i de politiska debatterna inför Finlands riksdagsval har han en enkel förklaring till:
– Det finns helt enkelt inga politiska poäng att hämta kring Nato. Partierna är i stort sett av samma uppfattning i frågan så det finns inte något att debattera.

Ett kvitto på denna samsyn kom den 1 mars då det i en riksdagsomröstning klargjordes att 184 av 200 ledamöter var för att ratificera Natofördraget. Bara sju ledamöter röstade emot, sex av dem från Vänsterförbundet. Sju var frånvarande och en ledamot valde att avstå från att lägga sin röst. Allt pekar därför på att ett finländskt inträde i Nato blir verklighet om Ungern och Turkiet ratificerar medlemsansökan oavsett utfallet i riksdagsvalet – och oavsett vad som händer med Sveriges ansökan.

Nato ger inga politiska poäng, enligt Johan Strang, professor i Nordenstudier vid Helsingfors universitet. Foto: Sofie Berglund/UI

– Finländsk utrikespolitik har ända sedan kalla kriget handlat om att hantera öst och försöka bli en del av väst. Mitt intryck av året som gått är att Finland, till skillnad från kaoset under pandemin, verkligen hade en plan för att närma sig Nato. Man satte direkt Sanna Marin på ett flyg till Stockholm för att träffa Magdalena Andersson och skickade president Sauli Niinistö till Washington för att försäkra sig om den transatlantiska kontakten och säkerhetsgarantier under ansökan, säger Johan Strang.

– Jag tror att alla önskar att Finland och Sverige ska gå med tillsammans men man har slutat säga ”hand i hand” och i stället börjat tala om att göra det ”i samförstånd” för att det inte ska uppstå en situation där den svenska statsledningen uppfattar att Finland sviker genom att gå med före dem.

Ekonomi huvudfråga

Även utanför stadshuset i Åbo vajar flaggor med Ukrainas färger. Åbo, som var Finlands huvudstad fram till 1812, är en av landets tvåspråkiga kommuner. Här, vid det svenskspråkiga universitetet Åbo akademi forskar statsvetaren Albert Weckman om allmän opinion. Han ser att framför allt ett tema dominerar valrörelsen: ekonomi.

– Jag tror inte att någon expert skulle säga emot att vi går mot dystra ekonomiska tider med inflation och höjda räntor. Den finns därför en ekonomisk oro hos den vanlige medborgaren som präglar valrörelsen. Vi har fått se mer av en klassisk höger-vänster-skiljelinje bland de finländska partierna än vad vi brukar.

Lång landgräns. Ryssar stoppas när de försöker ta sig till Finland. Foto: Jussi Nukari/Lehtikuva via AP/TT

Just statsskuldens storlek är ett återkommande ämne i både väljarbarometrar och partiledardebatter. Finlands offentliga skuld har ökat snabbt under den senaste tidens kriser och uppgick under tredje kvartalet 2022 till 71 procent av BNP, vilket kan jämföras med Sveriges 34 procent. De flesta är överens om att det är för högt, men det är ett invecklat ämne med många siffror i rörelse och partier använder olika måttstockar för att framhäva sina poänger.

Högersidan lyfter fram att underskottet i offentlig sektor ökar och ser ut att uppgå till motsvarande 110 miljarder kronor per år de kommande åren. Därför förespråkar högern en återhållsam ekonomisk politik med stora besparingar. Partierna på vänstersidan lyfter i stället fram att skuldkvoten, det vill säga statsskuldens andel av BNP, faktiskt har sjunkit de senaste åren och att Finland bör satsa på investeringar inom utbildning och infrastruktur för att få i gång tillväxten i landet och således ta itu med statsskulden.

Men trots att det här riksdagsvalet framhävt de ideologiska skiljelinjerna mellan partiernas ekonomiska politik finns inte blockpolitik i Finland på samma sätt som i Sverige. Albert Weckman understryker att det finns en annan kompromissvilja i Finland.

– I Finland har vi en tradition av breda koalitionsregeringar. Vi har haft olika slags regeringsuppsättningar med bred representation av partier över det politiska spektrumet. Det finns en politisk tradition av majoritetsregeringar och en kompromissvilja hos partierna som det inte gör i Sverige på samma sätt.

Förändrad dynamik i Norden

På frågan om hur närvarande Sverige är i den finländska valrörelsen svarar Weckman att han upplever att debatterna, bortsett från de säkerhetspolitiska frågorna, har fokuserat på interna angelägenheter för Finland utan några större inslag av jämförelser med vare sig Sverige eller andra länder.

Kompromissviljan är större i Finland än i Sverige, säger statsvetaren Albert Weckman vid Åbo akademi. Foto: privat

Nordenprofessor Johan Strang har en annan bild.
– Du kan inte öppna en dagstidning i Finland utan att hitta en jämförelse med Sverige. Det är närvarande överallt, hela tiden. Se bara här, säger han och gestikulerar mot en stor karta över Norden på väggen i hans kontor på Helsingfors universitet:
– Det går inte att se västerut utan att se på Sverige!

Men dynamiken länderna emellan har förändrats, tycker han.
– För 10-20 år sedan pratade man om Sverige som en utopi, ett möjligt framtidsscenario. Nu har den bilden reviderats till mer av en dystopi. Samtidigt har det svenska intresset för Finland vuxit enormt, mycket till följd av den senaste tidens kriser, och Natofrågan har förändrat dynamiken ytterligare. Oftast brukar det vara Finland som får förhålla sig till vad man beslutar i Stockholm, nu har det varit Stockholm som fått förhålla sig till vad man beslutar i Helsingfors. Det förändrade förhållandet gäller inte bara för Finland utan för hela Norden som region. Det är inte längre lika Sverigecentrerat utan mer jämlikt.

Jämn slutspurt

Inför riksdagsvalet den 2 april är det jämnt i opinionsundersökningarna. I radio- och TV-bolaget Yles senaste mätning  skiljer det mindre än två procentenheter mellan de tre partier som leder i kampen om att bli största parti, och som traditionsenligt lär få sonderingsuppdraget att bilda regering: Petteri Orpos Samlingspartiet (21 procent), Sanna Marins Socialdemokraterna (20 procent) och Riikka Purras Sannfinländarna (19 procent).

Samlingspartiet, som kan jämföras med svenska Moderaterna, har historiskt varit en av de starkaste Natoförespråkarna i finländsk politik och har även högt förtroende i ekonomiska frågor. Sannfinländarna har en stabil väljarbas och tros kunna vinna röster på att driva enklare politiska frågor, som immigration och elpriser, medan andra partier konkurrerar i den snåriga vokabulär som rör landets statsskuld. Socialdemokraterna, i sin tur, vinner mycket på att ha tagit landet genom de senaste årens kriser.

Dessutom har de ett trumfkort: Sanna Marin. Albert Weckman berättar att det är ovanligt för det sittande statsministerpartiet att öka sina väljarsiffror jämfört med föregående val, men att detta kan bli ett undantag.
– Visst ser vi en Sanna Marin-effekt. Hon som individ är väldigt populär och det kan spilla över på andra kandidater i partiet. Även om man inte tycker om hennes politik tror jag att många tycker att Marin har gjort ett bra jobb i att representera Finland på den internationella arenan.

Sanna Marins konkurrenter om statsministerposten: Petteri Orpo från det borgerliga Samlingspartiet och Riikka Purra från det nationalistiska Sannfinländarna. Foto: EPP, Santeri Viinamäki/Wikimedia Commons.

Trots att det inte finns någon procentspärr till den finländska riksdagen tror Johan Strang att man kan vänta sig en del taktikröster.
– Jag skulle inte bli förvånad om både Vänsterförbundet och De gröna gör ett dåligt val för att deras väljare lägger sin röst på Sanna Marin i hopp om att fortsätta se henne som statsminister framför Petteri Orpo eller Riikka Purra.

Oavsett vilket parti som blir störst väntar en utmaning att få till en regering. Centern, som historiskt varit ett av Finlands största partier och en återkommande part i regeringskonstellationer, kan efter flera dåliga valresultat välja att gå i opposition nästa mandatperiod om de får det låga stöd som opinionssiffrorna pekar på.

Sanna Marin har i sin tur klargjort att Socialdemokraterna inte kommer att regera i koalition med Sannfinländarna, vilket är ovanligt att gå ut med i finländsk politik. Därför tror många att det kan bli fråga om en blå-röd regering, även om ett sådant styre med Samlingspartiet och Socialdemokraterna onekligen skulle innebära många svidande kompromisser i de ekonomiska frågorna.

Albert Weckman tror dock inte att det blir en dramatisk regeringssondering.
– Jag ser de finländska partierna som rätt så pragmatiska, än så länge. Man kan gå ut hårt i valrörelsen men i slutändan tror jag att det finns kompromissvilja.