Ukrainakrig orsakar dominoeffekter

En sak som nu sker är att länder som traditionellt har stått nära USA, men som har utvecklat närmare relationer med Ryssland, är försiktiga i sin positionering.

– Israel, till exempel, som ju är USA:s närmaste allierade, har varit väldigt försiktigt i att fördöma eller knappt fördöma det som sker. Även Förenade arabemiraten, som står USA nära, har varit väldigt försiktigt i sina uttalanden. Det är för att de har utvecklat närmare relationer med Ryssland, och det är de inte ensamma om i regionen, säger Rouzbeh Parsi.

Spannmålsfrågan är en av flera där det nu uppstår dominoeffekter i regionen, påpekar han. Ett exempel är Egypten, ett land med över 100 miljoner invånare som i praktiken är militärstyrt och har en modern historia med folkligt uppror. Den nordafrikanska jätten importerar 80 procent av sitt vete från Ryssland och Ukraina. Nu försöker man snabbt hitta andra leverantörer.

Frågan är också vad vete från andra håll kommer att kosta, särskilt som coronapandemin redan orsakat ökad inflation.

Med Ryssland i skamvrån, och ett Europa som hotas av energibrist, kan efterfrågan på olja och gas väntas öka från hela världen, men att öka kapaciteten i Mellanöstern är inte gjort i en handvändning.

Både den och andra frågor kräver sina långsiktiga svar eftersom konflikten väntas bli utdragen.

– Det innebär att alla kommer att behöva hitta olika sätt att leva med den, snarare än att de kan hålla andan och vänta på att det sker en snabb lösning åt ena eller andra hållet, säger Rouzbeh Parsi.

Egyptisk bonde odlar vete, men landets 100 miljoner invånare är till 80 procent beroende av denna gröda från Ukraina och Ryssland. Foto: Hassan Ammar/AP/TT.

Iran måste ständigt förhålla sig till Ryssland, som ligger på andra sidan Kaspiska havet och under andra världskriget ockuperade en del av landet. Regeringen i Teheran har också kritiserat Nato mer än Ryssland men samtidigt inte erkänt några av de territoriella vinster som Ryssland har gjort.

– Man har inte erkänt Krimhalvön som en del av Ryssland. Och det är delvis för att Iran självt har haft problem med att andra stater har tyckt att de borde kunna bryta loss delar av Iran, säger Parsi.

Ett problem som i flera år pockat på en lösning är hur omvärlden ska hantera Irans kärntekniska program sedan USA under Donald Trump lämnade det internationella avtalet med landet 2018. I överenskommelsen ingick de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd – det vill säga Ryssland, USA, Frankrike, Storbritannien och Kina – samt Tyskland, EU och Iran. Nu pågår återupptagna förhandlingar.

– Om vi tittar på vad som hände i Wien 2013–2015 då det här kärnteknikavtalet skrevs, var det som gjorde att det fungerade att alla inblandade lade sina övriga konfliktytor med varandra åt sidan. Därför kunde de prata och konsekvent göra framsteg som ledde till ett avtal, säger Rouzbeh Parsi.

– Än så länge upprätthåller alla, vad vi vet, den inställningen i Wien nu också. Och det är också för att även USA inser att det har ett stort värde för dem att det här avtalet återigen fungerar. Så än så länge har inte den här stormvågen av reaktioner och försök att stoppa Ryssland på olika sätt, ekonomiskt, politiskt, etcetera, nått Wien och det får vi hoppas att det inte gör heller.

Lagom avstånd till Ryssland? Vladimir Putin tar emot sin iranske kollega Ebrahim Raisi i januari 2022. Foto: Pavel Bednyakov/Sputnik via Kreml/AP/TT

Utvecklingen i Ukraina väcker också frågan hur den påverkar viljan hos olika länder att skaffa kärnvapen. Den nukleära stormakten Ryssland står nu mot Ukraina, som gav upp sina kärnvapen efter Sovjetunionens fall. Muammar Gaddafi i Libyen gav också upp sitt kärnvapenprogram och störtades. Iraks kärnvapenprogram smulades sönder och blev invaderat. Iran har dock inte kärnvapen men misstänks ha försökt gå i den riktningen. Rouzbeh Parsi anser att Iran befinner sig i en fas när man är som allra svagast, när ”många misstänker att man försöker skaffa kärnvapen, och alla vill komma åt en innan man faktiskt har dem och kan avskräcka någon”.

Från ett Mellanösternperspektiv kan man också konstatera att Rysslands invasion av Ukraina inte är så ovanlig i vår tid som en del hävdar, anser Rouzbeh Parsi.

– Den här typen av krig har funnits lite varstans och ofta i illegal form, i den meningen att de är invasioner som inte följer någon folkrättslig grund.

Stormaktspolitik har aldrig försvunnit, understryker han.
– Det är en bild vi har haft i framför allt västvärlden att nu kan vi gå via FN och då fungerar allting. Men vad man gör då är att man retuscherar bort Irak, och man retuscherar bort Afghanistan och diverse andra sådana saker som inte heller följde någon folkrättslig grund men som gjordes av andra, bland annat USA. Det rättfärdigar ingenting av det som händer nu men det visar på att det finns mycket mer av kontinuitet i hur världen är funtad än vad många vill erkänna.

Rouzbeh Parsi. Foto: UI.

Att invadera en fredlig demokrati är förstås moraliskt förkastligt på alla vis, men om man ser till de internationella spelreglerna för hur stater ska uppföra sig mot varandra finns invändningar mot de USA- och Natoledda insatserna i Afghanistan 2001, Irak 2003 och Libyen 2011, anser Parsi.

USA hade säkerhetsrådets stöd bakom sig efter terrorattackerna 2001, men det tvistas än om det gav grönt ljus för en USA-ledd invasion och ett maktövertagande i Afghanistan. Irakinvasionen saknade stöd från FN, och i Libyen kritiseras Nato och dess allierade för att ha gått över gränsen för vad FN gett klartecken för. Inte minst Ryssland hade kraftiga invändningar, vilket lär ha spelat in när FN:s säkerhetsråd senare inte lyckades få igenom liknande resolutioner om Syrien.

– Nyckeln till en fungerande internationell rättsordning är att vara konsekvent och själv följa reglerna – något USA och andra inte gjort särskilt väl, säger Rouzbeh Parsi.