Högerpopulister utmanar liberalkonservativa

De vänsterextrema har under senare decennier riktat sitt missnöje mot IMF och Världsbanken och har gått till angrepp mot den gränslöshet som skapas genom globaliseringen och flödet av kapital och investeringar. Högerpopulisternas främsta hatobjekt är FN och FN-organen samt Europeiska unionen.

Men det antiinstitutionella tänkandet attraherar också extrema liberaler och decentralister. Det finns naturligtvis ett logiskt samband mellan att förhålla sig starkt kritiskt till etablissemanget i allmänhet och till det politiska ledarskapet i synnerhet och till dessas viktigaste plattformar i institutioner, företag och stora organisationer i den tredje sektorn.

Men på något sätt är det väl också där logiken slutar. Så fort samtalet börjar handla om målkonflikter och sakförslag rämnar den populistiska fronten. Superpopulisten Donald Trump upprörs över att Boeing inte får göra affärer med Iran, medan många av hans Tea-partyvänner, av omsorg om Likud-regeringen i Israel, vill riva upp Obamas kärnenergiöverenskommelse.

I England noterade Paddy Ashdown syrligt på Twitter att Brexit-anhängarnas ekonomiska förutsägelser om ett Storbritannien utanför EU förutsatte lågkostnadskonkurrens, stor arbetskraftsinvandring och omfattande avregleringar. Inget av detta torde attrahera det brittiska transportarbetarförbundet, som verkar för ett nej i folkomröstningen.

I EU:s östra halva har polska och ungerska EU-skeptiker inga svårigheter med att samtidigt som man kritiserar EU för att inte kunna hantera flyktingkrisen göra sitt bästa för att förhindra gemensamma och gränsöverskridande lösningar. Populisternas institutionsallergi slår till och i ett moln av förenklingar och tvivelaktiga retoriska figurer trummar man in budskapet att samarbete är förtryck.

Robert Schuman, en av EU:s fäder, tillskrivs observationen att ingenting kan åstadkommas utan individer, men att ingeting heller består utan institutioner. Hans insikt har starka historiska belägg och låg till grund för den arkitektur av globala och europeiska institutioner som formades efter andra världskriget. De flesta som har undersökt saken tillmäter också dessa institutioner en avgörande betydelse för de senaste sju decenniernas växande välstånd och trendmässigt avtagande våldsbenägenhet.

Nu utmanas dessa institutioner av ganska extrema populistiska strömningar. Det nya i bilden är den snabbt växande euroskepticismen och dess andliga kusin – den amerikanska isolationismen. Här attraheras och kanaliseras en högerpopulism som vädjar till gamla stats- och nationalkonservativa sentiment samtidigt som den paradoxalt nog också tycks attrahera tämligen extrema liberaler och allmänt anarkistiska element.

I synnerhet det republikanska partiet i USA tycks ha tagits med överraskning och kämpar nu för sin politiska överlevnad i en primärvalskampanj där det ena mardrömscenariot realiseras efter det andra.  Men även de brittiska konservativa har drabbats. Folkomröstningen i juni är i själva verket en konsekvens av samma oförmåga att rida spärr mot populisterna som republikanernas missbedömningar av Tea-party anhängarnas vilja och förmåga att i grunden ändra partiet.

CDU och de nordiska EPP-partierna (däribland de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna) är alltjämt en del av det centrum som håller. Men det är nog ingen överdrift att påtala likheten mellan den utmaning som de står inför under säkert minst ännu ett decennium och den som den demokratiska vänstern mötte i början av 1900-talet och under de första svåra åren efter andra världskrigets slut, då Josef Stalin i vissa kretsar hyllades som en av Europas segerherrar.

Utgången av den brittiska folkomröstningen får därför stora konsekvenser, inte bara för det europeiska samarbetet i sig, utan också för den europeiska partistrukturen. Med Storbritannien kvar i EU får de moderata krafterna inom centerhögerkretsen ett momentum som kan pressa tillbaka populismen på den kanten. Det kommer med all säkerhet inte att vara en konfliktfri operation.

Men EPP:s ledning kan trösta sig med att republikanernas ledning har ett ännu svårare läge. Deras alternativ förefaller just nu vara att antingen spränga sitt parti eller hoppas på att Hillary Clinton vinner valet så att de kan återta rodret och börja styra sitt parti tillbaka på rätt kurs.