Isolering av Ryssland gynnar bara Kreml

Det har i väst aldrig rått någon större konsensus kring Ryssland. Sedan den ryska annekteringen av Krim 2014 och aggressionen mot östra Ukraina har polariseringen endast förstärkts. Denna polarisering går igen på flera nivåer: mellan Ryssland och Ukraina, och mellan Ryssland och västmakterna. Polariseringen skär även genom varje europeiskt land, där diskussionen om Ryssland i sin tur ofta blandas samman med det enskilda landets specifika historia och politik. Med möjligt undantag för Israel-Palestina, utgör Ryssland det kanske mest infekterade ämnet i svensk utrikesdebatt.

Debatten om Ryssland i Västeuropa och USA kan historiskt beskrivas på ett förenklat vis som en klassisk höger-vänsterfråga. För högern var Ryssland alltid ett problem i sig: imperialistiskt och fientligt inställt mot sina grannländer. Kommunismen var helt enkelt tsarismen med ny ideologi, och under Vladimir Putin har vi återigen blivit påminda om varför vi aldrig kan lita på ryssar. Ivan IV, Peter den store, Nikolaj II, Vladimir Lenin och Putin utgör en obruten länk av ledare vi gör bäst i att hålla på tryggt avstånd.

Kommunistvänstern har kommit att erkänna – med undantag för några enstaka bastioner – att det sovjetiska experimentet förvisso var en mänsklig katastrof. Men privatiseringarna, oligarkerna och den kraftiga ojämlikheten i inkomster under Boris Jeltsin på 1990-talet var också ett misslyckande, och Putins auktoritära styre är inte mer än en logisk konsekvens av högerpolitiken under Jeltsineran. Den politiska mittfåran i väst, liberaler och socialdemokrater, har sedan dessa rörelser grundades kring sekelskiftet 1900 förhållit sig förhållandevis samstämmigt till Ryssland.

Rysslandsdebatten har numera lyckats släppa de värsta ideologiska låsningarna: de flesta är beredda att erkänna att Putins stormaktsambitioner är en fara för Europa, att ett auktoritärt Ryssland har krossat vad som fanns kvar av fri press och politisk pluralism från Jeltsineran, och att utvecklingen i sista hand är ett problem främst för dem som bor i Ryssland. I dagsläget är det istället symboliskt viktiga nutidsfrågor – ibland utan någon direkt koppling till Ryssland – som polariserar.

Västmakternas ”insisterande” på att ”utvidga Nato”, säger man ibland, ”provocerade” Ryssland till att angripa Georgien 2008 och Ukraina 2014; Europas problem med populistpartier är ett resultat av Rysslands stöd till ytterlighetsrörelser på såväl höger- som vänsterkanten; Putin ”skapade” flyktingströmmarna från Mellanöstern i syfte att destabilisera EU:s yttre gränser och inre sammanhållning; och problematiska Rysslandsreportage visar att rysk propaganda infiltrerar svensk media.

Problemet med samtliga dessa utsagor är inte nödvändigtvis att de rakt igenom är falska. Vi vet att Ryssland finansierar och stödjer ytterlighetspartier inom EU. Och flyktingströmmarna har använts i rysk propaganda för att hamra in budskapet om Europas nära förestående kollaps. Problemet uppstår när argumentationen sammanblandar orsak och verkan.

Putin skapade inte missnöjet med EU:s utveckling hos stora europeiska folkgrupper, och flyktingkrisen uppstod långt före den ryska interventionen i Syrien (september 2015). Om ryska ledare säger sig provoceras av Natos utvidgning, beror det primärt på deras behov av att kunna mobilisera sin befolkning kring en entydig extern hotbild. Ifall rysk desinformation är framgångsrik, är det ett tecken lika mycket på Kremls intentioner och kapacitet som på bristande förkunskaper och dålig omvärldsbevakning hos västerländsk media.

Utmaningen idag är inte så mycket ideologisk polarisering som den ibland totala bristen på nyanser i debatten. Men resultatet är detsamma: en svagare förståelse för den faktiska utvecklingen i Ryssland. Det är i själva verket väldigt lite västmakterna kan göra för att påverka utvecklingen i Ryssland och antagligen kommer de flesta profetior om landets framtid även fortsättningsvis att slå fel. Vad vi däremot kan göra är att kritiskt granska oss själva, för att på allvar diskutera problemen med växande populism, olösta konflikter i Europas närområde, reducerad försvarskapacitet i viktiga EU-länder, samt ett föränderligt medieklimat – och hur dessa frågor påverkar och påverkas av vår relation till Ryssland.

Det är inte tillräckligt att som vissa försvarsdebattörer vilja slippa se officiella representanter från Ryssland tala hos västerländska auditorier. Där finns tvärtom viktiga skäl till att värna dialog också med länder vars statsskick och/eller värderingar vi inte nödvändigtvis delar – oavsett om dessa länder heter Kina, Iran eller Ryssland.

För det första för att en trängre åsiktskorridor fördummar debatten och vår förståelse av omvärlden. En välfungerande demokrati, och en stark svensk utrikespolitik, kräver en välinformerad offentlighet.

För det andra för att vi genom att bjuda in också officiella ryska representanter underminerar ett av Kremls viktigaste argument – att västmakterna ”isolerar” och ”demoniserar” Ryssland. De i väst som kräver nolltolerans mot en dialog med Ryssland, och som ser rysk inblandning bakom varje buske, är på sätt och vis Kremls bästa vänner. Rysk propaganda hämtar sin näring från precis den polarisering och de karikatyrer som uppstår i frånvaron av seriös analys och debatt.

I en situation där Rysslandsfrågan används som ett argument mot dialog och diskussion är det i slutändan demokratin som förlorar. Det öppna samhället är förvisso alltid sårbart för ryktesspridning, desinformation och propaganda. Men det öppna samhällets svaghet är också dess styrka: ett pluralistiskt samhällsklimat, källkritik, och en beredvillighet att utmana invanda föreställningar. I motsats till diktaturen behöver det öppna samhället därför aldrig vara ängsligt. Vad som på kort sikt är en svaghet, generar på lång sikt uthållighet.