Natos bästa tid har flytt

I ett på sin tid uppmärksammat avskedstal varnade Robert Gates, försvarsminister under såväl George W Bush som Barack Obama, i juni 2011 för att Nato höll på att splittras mellan ett fåtal nationer som var beredda att riskera liv och pengar på gemensamma militära uppdrag och den stora majoriteten som hade valt att bara åka snålskjuts:

– Nato har blivit en tudelad allians. En allians mellan medlemmar som specialiserar sig på “mjuka” humanitära, utvecklingsfokuserade, fredsbevarande och diplomatiska uppgifter, samt dem som genomför de ”hårda” stridande uppgifterna. Vi är där idag. Och det är oacceptabelt.

Robert Gates syftade förstås på Afghanistan, där Natostyrkan Isafs effektivitet under många år hämmades svårt av att flertalet europeiska deltagarnationer dels bidrog med tämligen få soldater, dels hade infört starka begränsningar för vad just deras soldater fick lov att göra, exempelvis inte strida offensivt, inte klättra i berg, inte färdas i ökenterräng, inte operera i snöväder – något som efter hand gav upphov till det spridda skämtet att Isaf egentligen betydde ”I Saw Americans Fighting”.

Gates tog också upp den just då pågående FN-stödda Natoinsatsen i Libyen. Där var det visserligen meningen att Frankrike och Storbritannien skulle leda Operation Unified Protector medan Obamas USA skulle ”styra från baksätet” (lead from behind). Men detta var enbart möjligt genom massiva insatser av amerikanska målsökare på marken, stridsledningsplan och lufttankningsresurser. Efter bara några veckor var de europeiska Natoländernas bomber och missiler på upphällningen varför de måste be om hjälp från storebror USA:s ammunitionslager för att kunna fortsätta kriget mot Gaddafi.

Mest kritisk var Gates mot de europeiska alliansbrödernas snålhet. Natos enhälliga rekommendation har länge varit att medlemsstaterna ska lägga minst 2 procent av BNP på försvaret. Men, påpekade Gates, ”idag når blott 4 av de allierade i Europa den minimigränsen”. I mycket tydliga ordalag varnade han för följderna av sådana försummelser:

– Den krassa verkligheten är att om denna nedåtgående trend i Europas försvarsförmågor inte hejdas och vänds i sin motsats kanske framtida politiska ledare i USA inte anser att Amerikas investering i Nato är värt kostnaden.

Knappt fem år senare har Robert Gates bistra spådom besannats. Just denna vår rasar en infekterad debatt i amerikanska kongressen, massmedier och primärvalskampanjer om nyttan av Nato och USA:s militära ”subvention” till otacksamma européer.

Inte oväntat har ”nyisolationisten” Donald Trump tagit ledningen med nästan dagliga utfall i stil med: ”Nato är föråldrat. Vi behöver inte Nato i dess nuvarande form med alla medlemmar som väljer att åka gratis. Eller: ”USA blir skinnat av alla andra Natomedlemmar som praktiskt taget inte betalar någonting för sitt försvar.”

Ordföranden i senatens utrikesutskott, republikanen Bob Corker, hängde snabbt på och utsatte härförleden Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg för en rejäl grillning om varför nästan alla europeiska medlemsnationer är ”eftersläntrare”. På sistone har båda de demokratiska presidentaspiranterna Hillary Clinton och Bernie Sanders stämt in i klagosången och öppet krävt att övriga Natomedlemmar ska spendera större resurser på det gemensamma försvaret.

Detta är första gången någonsin som det transatlantiska försvarssamarbetet har blivit en verkligt het fråga i ett amerikanskt presidentval. Men den faktiska utvecklingen av kostnadsfördelningen inom Nato talar sitt tydliga språk. Under kalla kriget stod de europeiska medlemsstaterna för hälften av alliansens totala militärutgifter. Idag står USA för tre fjärdedelar.

Alltjämt är det bara fyra europeiska nationer som 2015 levde upp till Natos miniminivå för försvarsutgifternas andel av BNP: Grekland (2.46 procent), Polen (2,18), Storbritannien (2,07), Estland (2,04) – att jämföra med USA:s 3,62 procent.

Stora Natoländer ligger långt efter: Turkiet (1,69 procent), Tyskland (1,18), Italien (0,95), dvs nära Sveriges 1,1 procent.

Det är inte helt förvånande att Europa-Nato verkar sakna såväl egna muskler som bett. Så var det i Afghanistan och Libyen, vilket Robert Gates påpekade. Uppenbarligen är det också så i samband med Syrien: När Turkiet tyckte sig behöva Natostöd för att kontra den ryska militära upptrappningen i norra Syrien möttes Ankara i februari av klart negativt besked från alliansens högkvarter: ”Nato får inte låta sig dras in i en militär upptrappning med Ryssland till följd av de senaste spänningarna mellan Turkiet och Ryssland.”

Sakligt sett är förstås detta klok Natopolitik. Men en sådan defensiv formulering hade aldrig utgått från Bryssel-högkvarteret under Natos glansdagar.